Konfronterade min mamma

Jag är 19 år och bor hemma med min mamma och hennes nya man (mamma och pappa var tillsammans och grälande inte under hela min barndom)

Om man tänker sig barndomen med allt som tillhör (uppfostring o.s.v.) som ett hus så har jag bott i ett vanligt svensson hus där allt man kan se är ett välskött hus. Det har dock funnits några brister i husgrunden som bygger upp hela huset.

Jag tror att min pappa har varit deprimerad och utbränd stora delar av min barndom och haft svårt att visa känslor. Varken mamma eller pappa har haft tid att leka med mig förutom kortare stunder ibland.

Jag har haft en trygg uppväxt utan våld förutom mamma som kunde vara aningen hårdhänt ibland.

Jag har alltid känt att jag saknat något. Min mamma har haft det svårt att uppfostra mig då jag i tonåren blev smartare än henne och tillrättavisat henne och berättat för henne hur man ska uppfostra ett barn, vilket låter sjukt men jag kände ett övertag över henne redan i 12-års ålder. Jag kände att jag var mer mogen och klokare än henne och den känslan har eskalerat i takt med att jag åldrats.

Jag har märkt hur min mamma både när jag var liten och ännu idag inte har respekterat mig, även fast hon brytt sig om och älskat mig. Hon tar mig inte på allvar helt enkelt. "Han är mitt barn så hur ska jag kunna ta honom seriöst, det är ju jag som är hans mamma" det är ungefär så hon resonerar.

Efter att jag hamnat i konflikt med henne i dag angående en annan sak så tänkte jag att det är lika bra att jag säger hur jag känner. Medans jag berättade för henne hur jag har upplevt henne som respektlös och att inte ta mig på allvar så såg jag någon som gick utanför fönstret och påpekade detta för henne. Hon svarade mig "utanför ditt fönster? haha nä du, det är nog ingen utanför ditt fönster"

Jag blev väldigt upprörd eftersom att det var just det här jag menade. Hon tar mig aldrig på allvar.

Ett annat exempel som också hände nyligen var när hon blivit lurad att köpa en sak till bilen som inte alls var nödvändig och det var uppenbart att hon blivit lurad. Jag påpekade detta för henne och förklarade utförligt varför jag är säker på att hon blivit lurad. Hon reagerade med ilska mot mig istället. En vecka senare märker jag att hon i smyg har tagit till sig vad jag sagt och återlämnat saken.

Dessa två exempel var bara en i mängden. Känslan av att mina ord och åsikter är värda lika mycket som en 5-årings är påfrestande. Och så har det varit under hela min uppväxt.


Vad kan det vara för fel på henne?

I stundens hetta sade jag åt henne att hon kanske lider av självförakt och ser mig som en del av henne vilket gör att hon föraktar mig. Jag föreslog att hon bör uppsöka psykolog. Var det att gå över gränsen? Jag är nästan säker att det är något "fel" på henne trots allt.

Jag är en helt annorlunda individ där hemma än vad jag är mot andra människor. Vilket i min mening tyder på att det är något som har gått fel i barndomen och uppfostran...

Eftersom att jag aldrig har känt mig respekterad av mina föräldrar och mamma är troligtvis svagbegåvad så har jag saknat respekt mot dom.

Det här är bara en liten del av kakan och jag borde nog egentligen gå till en psykolog för att reda ut allting men jag behövde bara skriva av mig för att lätta på trycket för stunden...

"Jag har haft en trygg uppväxt utan våld förutom mamma som kunde vara aningen hårdhänt ibland"

Hur trygg var du då ?

Bara undrar.

Av det du skriver tycker jag det verkar vara du som är den respektlöse. Svårt att avgöra när man inte riktigt förstår vad du skriver.

Medans jag berättade för henne hur jag har upplevt henne som respektlös och att inte ta mig på allvar så såg jag någon som gick utanför fönstret och påpekade detta för henne. Hon svarade mig "utanför ditt fönster? haha nä du, det är nog ingen utanför ditt fönster"

Förstår inte det där alls, kan ju vara därför hon inte förstår vad du menar.

Hon är ett barn i en vuxen persons kropp som kör härskartekniker på dig alltså.

Utanför vad alla tofflar, manginas och morsgrisar kommer säga; är kvinnor barn och det är ett rätt jävla muterat beteende att det ens finns någon idé om att de ska kunna ha auktoritet över en man iom även om du är hennes valp utvecklas du ifrån henne.

Felet på henne, och samhället överlag är att det är ett stort glapp i moralen där folk gör lite som de vill och kvinnors shit-tests har gått ifrån att kolla vart de står emot andra för att hållas på plats till att handla om politik där deras shit-tests går igenom.

Där då en del känner på sig att det är helt dumknullat fel utan att det behövs kristendom eller liknande för att föra in den moralen eftersom människor har en bioligsk mall av hur saker borde fungera.

Det hon gör är att hon shit-testar dig, något hon normalt sett ska göra mot en partner i tvåsamhet - där hon bara kan identifiera mannen som den hon 'är med' om hon blir satt på plats. Då, när det är illegalt går kvinnor bara vidare på att göra partners av sönerna och shit-testa dem tills de blir less på dem eller skriver fanmail till seriemördare.

Å ena sidan verkar inte din mamma så normal, å andra sidan verkar du vara en bortskämd snorunge.

Hon kanske reagerar så mot dig för att inte spä på din översittarsida.

Det var saker som hårda grepp runt handlederna så att det tog sjukt, upptryckt mot väggen och "bitch-slaps" obehagligt givetvis men inte så att jag fruktade för min hälsa.
Hon trodde inte på att det faktiskt var någon utanför mitt fönster vilket var respektlöst mot mig eftersom att jag aldrig brukar ljuga eller skämta med henne. Lägg märke till hennes svar där hon näst intill gör narr av mitt påstående.

Det stämmer att hon är ett barn i en vuxen människas kropp. Utåt är hon vuxen och gillar att spela ut sin dominanta personlighet mot svaga individer och min far när de ännu var tillsammans, men jag som närstående har väldigt lätt att se att hon är ett vilset barn och intelligens därefter.

Måste påpeka att hon är akademiker (men hennes utbildning och yrke kräver ingen intelligens) och jobbar med barn.

Jag är bortskämd och mina föräldrar älskar mig men det finns svåra problem ändå. Det är det jag menar med att min barndom och uppfostran är som ett fint hus med några allvarliga fel i husgrunden som inte syns på ytan.

Det kanske är dig det är fel på? Du låter ganska respektlös.

Dina föräldrar har också varit barn. Ingen är felfri. Inte ens DU. Deras hus, deras regler. Väx upp

Givetvis är jag inte perfekt och jag hatar inte min mamma men jag försöker få klarhet varför min mamma är som hon är.

Jag är respektlös och beter mig dåligt mot min mamma men mitt beteende är en reflektion av hennes beteende mot mig.

Möjligt att det är för att hon får en massa kritik ifrån en "dryg unge" när hon försöker göra sitt bästa för att hålla ihop familjen?
Antar att "småproblemen" ni har i familjen är ingenting emot vad andra familjer kämpar med. Har det nog jävligt bra med varandra ändå. Trotts lite motgångar.

Och du tror inte att det gör det hela värre? Du behöver nog växa upp lite.