Sanna liberaler - hur överlever ni i Sverige?

Jag själv är klassiskt liberal ur synvinkeln att varje människa ska vara fri, så länge hennes handlingar inte skadar någon annan direkt. Sverige är så tvärtom. Narkotikapolitik, prostitutionspolitik, alkoholpolitik, spelpolitik, och så vidare..

Min frågeställning till er andra liberaler i forumet: hur står ni ut med att Sverige är ett av de mest antiliberala samhällena i västvärlden? Själv har jag funderat på emigrera. Hur tänker ni andra liberaler? Hur överlever ni i antiliberala Sverige?

Det finns redan en Sverige-hatar-tråd ur ett libertarianskt perspektiv:
(FB) Liberaler, hur orkar ni med svenssons?

Jag är förvisso inte liberalist (bekänner mig inte till nån "ism" men har en liberal syn på det mesta).

I en del exempel du tar upp skiljer vi oss inte så mycket från andra, t ex narkotika. Jag minns för många år sen att vi här i Sverige inte hade åldersgräns på tobak mens man i andra länder som är liberarare än Sverige vad det gäller t ex alkohol hade åldersgräns på tobak.

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. I flera länder som har en liberalare syn än oss vad det gäller prostitution är det religiösa trycket starkt. I en del länder är inte möjligheterna till (betald) föräldraledighet lika utvecklade som här, och det kanske bara är kvinnan som kan ta ut den.

Kan känna att vi svenskar inte har några gränser utan går till ytterlighet (som ryssar fast inte lika extremt). Man liberaliserar och ökar möjligheten för privata initiativ inom omsorgen och vips dyker det upp lycksökare som både missköter sig och för ut vinster till lågskatteländer. Man vill bryta monopol och säljer ut nästan allt av vårt gemensamma utan att tänka efter (man har nyligen fått kritik från som jag uppfattade det sakkunnigt och opartiskt håll, minns inte varifrån).

Gamlingar ska välja vårdnadsgivare och får ett par hundra välja på...

Börjar nästan tro att många kommer att supa ihjäl sig om man släpper spriten fri.

Anser även jag att en människa bör få vara fri så länge människan inte skadar någon annan. Hur jag står ut? Det gör jag egentligen inte...

Folk säger liksom alltid så stolta att "Åh, Sverige är ett av de bästa länderna i världen på grund av alla friheter vi har och så", och jo, det stämmer väl i och för sig på ett sätt, men om man ser det ur ett djupare perspektiv behöver ju inte nödvändigtvis bäst ens betyda att det är bra, vilket jag tycker stämmer in rätt bra på situationen.

Som det ser ut i nuläget har jag tänkt bo kvar där jag bor nu ett tag, vilket i princip enligt de flesta är i en villa ute på landet.

Men jag känner innerst inne att det värker i hjärtat att inte få uppleva den frihet jag vill ha... Vet inte hur det blir i framtiden, kanske flyttar jag till en bättre plats. Eller så försöker jag bara leva utanför samhällets gränser på något sätt, jag eftersträvar en minimalistisk livsstil så jag kräver inte så mycket materiellt sett, allt jag söker här i livet är kärlek och frihet.

Är österrikare i hjärnan, libertarian i hjärtat och försöker att vara anarkist i handling så gott det går.

Hittills har jag klarat mig förhållandevis bra, mycket tack vare att jag bor i en glesbygd som betraktar polis- och myndighetsbesök som en i det närmaste exotisk företeelse. Man kan således ägna sig åt lite vad man vill, utan att mamma, pappa och storebror staten förstör det roliga.

Dock är jag alldeles strax klar med studierna och har inte för avsikt att arbeta i en samhällsmiljö som brandskattar frukterna av mitt slit för att finansiera kränkningar av mina fri- och rättigheter. Således blir det snart tid att emigrera, först för att skaffa ytterligare en examen i utlandet och sedan för att söka jobb där. Lotten har dock fallit på ett annat EU-land, mest för att landet i fråga har intressanta utbildningsmöjligheter. Det är inte optimalt ur ett frihetligt perspektiv, men en hygglig start åtminstone. Tanken är att skapa en tillräcklig förmögenhet för att helt kunna lämna Europa på sikt och dra sig tillbaka på behörigt avstånd när kontinentens tillstånd når den kritiska punkten.

Jag mår dåligt.

Det är inte lätt. Varje dag är en prövning av mitt tålamod, en kamp mellan mitt intellekt och den rådande samhällsordningen. Jag blir irriterad av att läsa i morgontidningen, ledsen av att inte ha några vettiga människor att diskutera med, arg av att få mina rättigheter kränkta, uppgiven av hopplösheten.

Det jobbigaste för mig är den totala likgiltigheten som råder i samhället. Jag tror mig sällan ha rätt och har inga lösningar på världens alla problem, ty jag är lika dum som alla andra, men jag stör mig oerhört mycket på att folk köper statens och medias lösningar rakt av, utan att tänka och reflektera själv. Det stör mig att vänsterextremister får diktera ordningen utan motstånd; socialism och undergivenhet har blivit status quo.

Jag tror det enda sättet att överleva som människa är att vara öppen med sina åsikter och värderingar. Även om det känns lönlöst att diskutera med socialister har jag inte längre några problem med att säga vad jag står för. Man måste finna nöje och stolthet i att vara en motpol. Man måste vara en rebell och revolutionär till vis del. Man måste vara modig. Är man anarkist bakom datorskärmen måste man också våga vara anarkist på gatan, på jobbet och vid middagsbordet. Att leva som man lär tror jag är oerhört viktigt, framförallt för sig själv och sitt eget välmående.

Bra skrivet.

Jag flyttar om några månader till ett betydligt mer liberalt land.

Jag klarar inte av att bo här. Jag börjar bli misantropisk, osocial, antisocial, pessimistisk, ilsken och apatisk. Det jag värderar mest, intelligens, kunskap, idéer och öppenhet är så sällsynt här. 'Atlas Shrugged' har redan gått i uppfyllelse i USA, och nu kommer det hit.

Känner igen mig i det där, framför allt irritationen gentemot media. Inte ens de dagstidningar som förr höll en hygglig kvalitet, som DN och SvD, skiljer sig något märkvärt kvällspressen längre. Mitt tips är att säga upp prenumerationen (för några pengar skall de ta mig fan inte ha) och slå upp en bok istället. Nyheterna kan man läsa på nätet någon gång i veckan om man vill veta vilka bråk som pågår i Twitters mikrokosmos, men i övrigt klarar man sig utan förljugna halvsanningar och obegripliga samhällsanalyser.

Och fortsätt att diskutera med människorna runt omkring dig. Det är inte särskilt svårt att övertyga en logiskt tänkande individ när samhället kreverar samtidigt som medierna saknar vettiga svar. De flesta är förvisso inte mottagliga för alternativa idéer överhuvudtaget, men bland de som välsignats med ett sunt förnuft går det fortfarande att sprida libertarianismens budskap.

Det är självfallet påfrestande att leva i ofrihet, och att se det enorma mänskliga lidande som det leder till. Dock så är det ju likadant världen över - det är mest smådetaljer som skiljer sig här och var. Jag älskar regionen "Sverige" som så - klimatet och naturen passar mig perfekt, samhället är skapligt sekulärt (Synd att när vi äntligen lyckats förpassa den förtryckande versionen av kristendomen börja ta in islam istället), och vi är skapligt avancerade i de flesta områden.

Jag tycker inte Sveriges samhällsuppbyggnad är bra på något sätt - bara en sån sak att vi skryter om vår "fria" sjukvård som de fattiga har råd med samtidigt som det tas avgifter för läkarbesök och medicinerna är dyra fram tills man spenderat en stor summa faller mig extremt komiskt. Jämför exempelvis med UK som har lägre skattetryck men lyckas ha helt gratis läkarbesök och en medicinkostnad på £7.65 per recept. Självfallet står jag som liberal för ett helt privatiserat vårdssystem, men jag tycker det är komiskt att Sverige med världshöga skatter inte ens lyckas ge dem saker som svenskarna håller så högt.

Men i slutändan är det samma sak - visst är förtrycket någon grad högre i Sverige än andra länder, men oavsett vart man bor så måste man blunda och ta ett djupt andetag för att klara vardagen. Då kan man lika gärna göra det i ett land vilket man älskar.

Det kanske låter smått flummig, men jag strävar hela tiden efter inre exil (även viktigt inom radikalkonservatism). Visst, jag lever rent fysiskt mitt i det socialistiska Sverige, men på ett mentalt och psykiskt plan försöker jag höja mig själv över dagens samhälle och betrakta de på samma sätt som man kan se på en dålig film. Politikerna kan beskatta mig och överskölja mig med propaganda, men de kan inte komma åt mig som person. Förr gick jag runt och var förbannad på allt (läs: staten och politikerna), det är jag knappast längre. Jag är inte en del av deras ruttna system, utan jag lever bara parallellt med det.

Ge er ut och segla eller vandra, läs en god klassiker, studera något vettigt och intressant. Er vetskap om systemets vidrighet gör er osårbara.

Så farligt är det inte. Folk är överlag ganska trevliga, den politiska korrektheten sitter bra mycket lösare bland "vanligt folk" än vad man kan tro, och det finns fortfarande ett visst mått av marknadsekonomi. Det finns många länder där vi inte ens skulle kunna sitta på ett internetforum och klaga, och där man får vara glad om det för dagen inte råder brist på vare sig mat eller toapapper. Sedan har jag visserligen inga mer exotiska intressen, som gör mig intressant för polisen, så det underlättar ju.

Etablissemanget är dock fullständigt genomruttet, och hade jag inte varit såpass avprogrammerad och slutat ta det politiska spektaklet på allvar så hade jag nog också varit frustrerad oftare (jag retade upp mig betydligt mer under den period då jag precis hade börjat bli libertarian). Och befolkningen, hur trevlig den än kan vara när det handlar om annat än politik, verkar tyvärr lida av ett stockholmssyndrom utan dess like när det gäller staten. Jag är mentalt inställd på att i framtiden kunna flytta bort från Sverige, då det känns som att politikerna skulle kunna genomdriva nästan vad som helst så länge det görs någorlunda smidigt.

Annars har jag väl gått i den riktning som Tradition så vackert beskriver: Jag har ingen TV, jag läser inga nyhetstidningar, jag har ingen aning om hur "vallöftena" ser ut i år (och ni har ingen aning om hur skönt det är jämfört med att vara "engagerad!"). Jag ljuger aldrig om vad jag tycker. Jag uppmuntrar de som förtrycks av dåliga lagar att ignorera lagarna.

Man får bli sin egen Übermensch helt enkelt, tala till de som vill och kan lyssna och glädjas åt de små framstegen