Kort replik, eftersom jag går upp långt före tuppen.
Jaha, och om en svår och kanske förvirrad period sträcker sig längre än två år?
Vi får hoppas att de flesta av de du beskriver överhuvudtaget inte skaffar barn. Det finns föräldrar, förmodligen oftast pappor, som inte betalar underhåll. Antar att det i huvudsak beror på två orsaker. Dels finns det förmodligen några som absolut och medvetet inte vill kännas vid barnet, oftare är det nog så att det föreligger en konflikt mellan mamman och pappan. Där är vi nog inte riktigt i hamn vad gäller jämlikhet vilket innebär att pappan drar kortaste strået.
Men generellt är min tro att även om en förälder inte vill ha barn, och inte har avsikter att ha en relation till barnet, så är det med stor sannolikhet en temporär känsla, som i och för sig kan vara under en lång period. Men jag tror att det finns mycket att hämta i en föräldra/barn relation även om den faktiskt inleds när barnet hunnit bli t.ex. tonåring.
Nja, det låter i och för sig vettigt att en bonusförälder som haft praktiskt vårdnad om ett barn ska kunna få umgängesrätt med barnet vid förändringar i förhållandet mellan de biologiska föräldrarna. Men det borde lätt gå att reglera i det regelverk vi redan har.
Citat:
Jaha, och om en svår och kanske förvirrad period sträcker sig längre än två år?
Citat:
Detta skulle inte på något sätt ersätta andra stödåtgärder från samhället, i form av exempelvis stödfamlijer och familjehem.
Åtgärden skulle snarare vara till för de individer som verkligen inte vill ha barn, inte har några avsikter att ha en relation med barnet i fråga, och egentligen inte ens kan tänka sig att betala underhåll. De finns uppenbarligen där ute.
Åtgärden skulle snarare vara till för de individer som verkligen inte vill ha barn, inte har några avsikter att ha en relation med barnet i fråga, och egentligen inte ens kan tänka sig att betala underhåll. De finns uppenbarligen där ute.
Vi får hoppas att de flesta av de du beskriver överhuvudtaget inte skaffar barn. Det finns föräldrar, förmodligen oftast pappor, som inte betalar underhåll. Antar att det i huvudsak beror på två orsaker. Dels finns det förmodligen några som absolut och medvetet inte vill kännas vid barnet, oftare är det nog så att det föreligger en konflikt mellan mamman och pappan. Där är vi nog inte riktigt i hamn vad gäller jämlikhet vilket innebär att pappan drar kortaste strået.
Men generellt är min tro att även om en förälder inte vill ha barn, och inte har avsikter att ha en relation till barnet, så är det med stor sannolikhet en temporär känsla, som i och för sig kan vara under en lång period. Men jag tror att det finns mycket att hämta i en föräldra/barn relation även om den faktiskt inleds när barnet hunnit bli t.ex. tonåring.
Citat:
Anledningen till att barnet skulle kunna ha mer än två vårdnadshavare utgår från barnpsykologi och barns reella situation. Barn anknyter till de vuxna som älskar, vårdar och tar hand om det. Dessa behöver inte nödvändigtvis vara de biologiska föräldrarna, utan kan lika gärna vara plastföräldrar.
Som det ser ut idag så finns det små möjligheter att exempelvis inkludera en plastföräldrar som vårdnadshavare, även om barnet i praktiken vuxit upp med denna förälder, har en stark känslomässig anknytning och berraktar personen som sin "riktiga" förälder, då detta kräver att en av de biologiska föräldrarna adopterar bort barnet till denna.
Om plastföräldern inte är vårdnadshavare har denna och barnet ingen rätt till umgänge med varandra vid en separation från den biologiska föräldern, vilket kan bli traumatiskt för både barn och plastförälder, om de utvecklat en djup förälder-barn-relation till varandra.
I ett fall som detta anser jag att vinsterna med fler än två vårdnadshavare blir uppenbara.
Man kan även tänka sig ett fall med en fattig ensamstående mamma, som har svårt att orka med och räcka till, både ekonomiskt och tidsmässigt, och en biologisk pappa som avsagt sig sitt föräldraskap. Får mamman möjligheten att dela vårdnaden med exempelvist ett barnlöst par, som går in som varannan-vecka-föräldrar istället för den ovilliga fadern kan det gynna både henne och barnet, både när det gäller pengar till barnkläder, leksaker, tid för läxhjälp hemma och avlastning för en utmattad förälder
Som det ser ut idag så finns det små möjligheter att exempelvis inkludera en plastföräldrar som vårdnadshavare, även om barnet i praktiken vuxit upp med denna förälder, har en stark känslomässig anknytning och berraktar personen som sin "riktiga" förälder, då detta kräver att en av de biologiska föräldrarna adopterar bort barnet till denna.
Om plastföräldern inte är vårdnadshavare har denna och barnet ingen rätt till umgänge med varandra vid en separation från den biologiska föräldern, vilket kan bli traumatiskt för både barn och plastförälder, om de utvecklat en djup förälder-barn-relation till varandra.
I ett fall som detta anser jag att vinsterna med fler än två vårdnadshavare blir uppenbara.
Man kan även tänka sig ett fall med en fattig ensamstående mamma, som har svårt att orka med och räcka till, både ekonomiskt och tidsmässigt, och en biologisk pappa som avsagt sig sitt föräldraskap. Får mamman möjligheten att dela vårdnaden med exempelvist ett barnlöst par, som går in som varannan-vecka-föräldrar istället för den ovilliga fadern kan det gynna både henne och barnet, både när det gäller pengar till barnkläder, leksaker, tid för läxhjälp hemma och avlastning för en utmattad förälder
Nja, det låter i och för sig vettigt att en bonusförälder som haft praktiskt vårdnad om ett barn ska kunna få umgängesrätt med barnet vid förändringar i förhållandet mellan de biologiska föräldrarna. Men det borde lätt gå att reglera i det regelverk vi redan har.
