Införa rätt att avsäga sig föräldraskap?

Har klurat ett tag på hur en möjlighet att avsäga sig föräldraskap skulle kunna se ut.

Varför kunna avsäga sig föräldraskap?

- För att förälder är något man är i hjärtat snarare än biologiskt. Någonstans känns det absurt att just svenska barn födda i Sverige antas ha ett så otroligt stort behov av just sina biologiska föräldrar, snarare än av de personer barnet knutit an till och själv betraktar som de viktigaste vuxna i sitt liv. Genom att införa en möjlighet att juridiskt avsäga sig föräldraskap, skulle även adoptioner av närstående barn kunna förenklas, och den juridiska situationen skulle bättre kunna avspegla barnets upplevelse av vilka som är dess föräldrar.

Hur skulle det då funka? Mitt förslag:

1. Maximalt antal vårdnadshavare per barn utökas från 2 till 4.

2. Möjligheten till att avsäga sig föräldraskap införs. För att få avsäga sig sitt föräldraskap krävs att man har haft så lite kontakt med barnet eller att barnet varit så litet när man haft kontakten, att barnet kan antas inte ha några egna minnen av en. För att avsäga sig sitt föräldraskap så krävs inte den eller de andra vårdnadshavarnas samtycke, däremot eventuellt barnets samtycke. Kan barnet prata måste det uttrycka att det inte anser en vara ens förälder för att föräldraskapet ska kunna avsägas.

3. Från det att föräldraskapet avsagts så inleds en prövotid på 2 år. Inom dessa två år har man som förälder fortfarande kvar alla skyldigheter gentemot barnet, men inga rättigheter. Inom dessa två år har man även som förälder rätt att ångra sig, och att närsomhelst återuppta sitt föräldraskap.

4. Ett barns vårdnadshavare kan gemensamt besluta att låta andra personer få adoptera barnet, och bli vårdnadshavare de med, tills maximalt antal vårdnadshavare är uppfyllt. Nya vårdnadshavare måste godkännas som adoptivföräldrar av myndigheterna och om barnet är gammalt nog att kunna prata måste även det ge sitt samtycke för att adoptionen ska gå igenom.

5. Om en vårdnadshavare avsagt sig sitt föräldraskap kan den eller de andra vårdnadshavarna utan dennas samtycke besluta om att låta en eller flera vårdnadshavare adoptera barnet från den dag att personen ansökt om att avsäga sig sitt föräldraskap. Om den vårdnadshavare som avsagt sig sitt föräldraskap inom de två prövoåren ångrar sig, och återupptar sitt föräldraskap, får denna finna sig i att dela föräldraskapet med eventuella nya vårdnadshavare.

6. Om alla vårdnadshavare avsäger sig sitt föräldraskap utser myndigheterna lämpliga adoptionsföräldrat till barnet från en adoptionskö. Skulle de tidigare vårdnadshavarna ångra avsägandet av sitt föräldraskap under prövotiden, skulle de precis som i fallet ovan få dela föräldraskapet med barnets nya vårdnadshavare.

-

Vad tros om förslaget ovan? Skulle det vara bra/dåligt för barnet? Vad ser ni för styrkor/svagheter?

En eloge för din välskrivna och genomreflekterade trådstart. Tyvärr så medför din höga kvalité att tråden nog blir kort. De flesta män och kvinnor här föredrar tyvärr lågkvalitativ debatt.

Din utgångspunkt är minst lika rimlig som utgångspunkten att biologi ska vara grund. Det jag främst funderar på är vilka konsekvenser detta får närliggande frågor som kvinnans rätt till abort och eventuell manlig rätt till juridisk abort. Dessa utgår ju som bekant från ett biologiskt perspektiv. Abort t.ex. legitimeras med hänvisning till kvinnans kropp, och kvinnans´som automatisk vårdnadshavare motiveras med att hon är den biologiska modern. Moder och barn är starkt knutna till varandra utifrån ett biologiskt tänk i dagens politiska diskurs. En far däremot är betydligt svagare knuten till barnet utifrån samma biologiska tänk och politik.

Feminister har grävt ner sig djupt i det biologistiska tänket i denna fråga då det är till kvinnans fördel att göra så. Skulle feminister vara villiga att ens reflektera utifrån ditt perspektiv?

Vad vinner och förlorar mannen?

Jo, det kanske bara blir vi två. Men är väldigt glad att just du svarade.

Jag vet inte om jag håller med helt om att "feminister grävt ner sig djupt i det biologiska tänker i denna fråga då det är till kvinnans fördel.

Som jag ser det så är det snarare tre ganska olika frågor som lyfts i ditt inlägg, och som har behandlats på olika sätt, både av feminister och samhället, både av pragmatiska och ideologiska skäl.

Aborträtten ser jag som en självklar del av den övriga rätten till den egna kroppen. Rätten att inte bli tvingad att donera blod, organ, benmärg, eller utsättas för svår kroppsskada. En graviditet ger i hälften av alla fall bestående skador och innebär att man upplåter sin kropp åt en annan människa under 9 månader. Därför ser jag det som självklart att rätten att bestämma över sin livmoder inte är undantagen den övriga rätten till den egna kroppen.

Själva begreppet "juridisk abort" tycker jag andas lite livmodersavund. Jag tror att det de flesta egentligen menar är "möjligheten att slippa bli förälder", men missförstår vad aborträtten handlar om och rör ihop det. Jag gjorde samma sak själv en gång i tiden, tills en vänlig feminist satte sig ner med mig och redde ut resonemangen.

Nästa punkt handlar om utomäktenskapliga barns rätt i samhället. Där har vi rört oss ifrån en position där utomäktenskapliga barn och ofta även särkullsbarn har hamnat i en svår situation, trots att de själva inte har något ansvar för vilka situationer de fötts in i. Detta har man från samhällets sida försökt rätta till, med bland annat plikten att betala underhåll för sina barn, och barns rätt att ärva "laglotten" från sina biologiska föräldrar.

Den tredje punkten handlar om ensamstående mödrars situation, som även den gått från att vara extremt utsatt till att bara vara ganska utsatt. Här tror jag att situationen är en kombination av en samhällelig vilja att hjälpa personer som hamnat i en utsatt situation, en feministisk kamp för jämställdhet, och en feministisk pragmatism där man släppt ideologin och istället fokuserat på att kvinnor inte ska bli utblottade ekonomiskt och socialt av att få barn.

Exempelvis att kvinnan automatiskt blir ensam vårdnadshavare tror jag är en kombination av tradition och feministisk pragmatism. Man vet att modern i regel hamnar i en väldigt svår situation om de går med på delad vårdnad i en situation där det finns problem i samarbetet mellan föräldrarna, eftersom hon då i regel får slut på föräldradagar långt innan barnet är redo att börja på dagis, och pappan vägrar att ta ut sina egna dagar för att ta hand om barnet, eller att skriva över dagar på mamman. Därför skriver många mammor inte på delad vårdnad förrens barnet är redo att börja i förskolan. Även om man helst vill att mammor och pappor är lediga lika länge så viker sig ideologi för pragmatism.


Angående om feminister skulle vara redo att reflektera utifrån mitt perspektiv, så förstår jag väl egentligen inte varför de inte skulle vara det? Jag är ju feminist, och reflekterar så här. Det innebär inte, som jag ser det, någon direkt försämring för barnen. Det skapar inte nya könsspecifika rättigheter eller skyldigheter.

Vad mannen vinner och förlorar? Det beror på vilken roll mannen har.

Män som inte vill vara föräldrar kan "komma undan" med två års underhåll, och kan därefter gå vidare med relativt rent samvete, även om den före detta pappan kanske "riskerar" att bli kontaktade och ifrågasatta av sina barn då dessa blivit vuxna.

Styvföräldrar, får större möjligheter att bli juridiska vårdnadshavare. En man som uppfostrar ett barn som inte är hans eget skulle ha större möjligheter att kunna fortsätta vara pappa till barnet även om relationen med dess biologiska mamma skulle spricka, förutsatt att hon låtit honom adoptera barnet. Styvföräldrar får även helt andra möjligheter att be sina partner att få bli vårdnadshavare för de barn man gemensamt uppfostrar om detta bara är partnerns beslut, och ett bittert ex inte behöver involveras.

Väl talat. Att en förälder ska påtvingas föräldrarskap mot sin vilja är absurt. Är inte hjärtat med kommer det bara bli skadligt för alla inblandade


Håller helt med. Men att adoptera bort barn eller göra abort är redan lagligt för kvinnor. Dock inte för män. Så det är på tiden att mannen får samma rättigheter som kvinnan. Absolut.


Nej det ska inte ta två år att bestämma sig. Beslutet ska vara genomtänkt

Det är i alla fall en mer konstruktiv trådstart än många andra. Dock tycker jag inte att det nödvändigtvis behöver vara så komplicerat. Det bästa är väl ändå att man kan avsäga sig föräldraskap så tidigt som möjligt. Idag kan kvinnor göra det i alla möjliga steg, allt från abort till adoption, och det enda rimliga är att även män får en rimlig chans att avsäga sig sitt föräldraskap redan från början.

Kan dock ge dig att ditt förslag med att kunna avsäga sig föräldraskapet efter 2 år är bättre än nuvarande lagstiftning och ett steg i rätt riktning.

Sedan är jag rätt allmänt skeptisk till hela den här grejen med ångerrätt till barnet. Barnet är en människa och inte någon produkt som du har köpt i en butik. Har man skrivit upp sig på att man vill vara förälder så tycker jag att man får stå för det. Enda skälet som jag kan se till att sätta lagstiftningen på det sättet är om föräldern skulle se att barnet hade autism eller liknande och valde att utnyttja sin ånggerrätt för att han inte är nöjd med "produkten". Däremot ska mannen (precis som kvinnan) redan från början ha rätt att avsäga sig sitt föräldraskap om han aldrig hade något intresse av att skaffa barn till att börja med.

Gällande vårdnaden så tror jag att det är bättre att döma utifrån situationen vad som är bäst för barnet än att skapa stela och detaljerade riktlinjer redan från början om hur exakt det alltid ska gå till.


Att det kallas juridisk abort handlar nog mer om att det är ett bra pedagogiskt uttryck än att det skulle vara någon sorts livmodersavvund. Att det handlar om rätten att avsäga sig sitt föräldraskap är nog de flesta rätt överens om. Tror inte att det är någon som missförstår vad aborträtten handlar om. Det är solklart att det handlar om rätten att slippa bli förälder och tvingas in i en livsstil man inte vill ha och det är inte något som feminister i något annat sammanhag sticker under stol med heller. Argumentet att det egentligen bara handlar om rätten till sin kropp brukar mest användas när samma feminister ska försöka motivera varför just de ska ha rätt att avsäga sig sitt föräldraskap samtidigt som de ska få tvinga samma föräldraskap på mannen.

Om det bara handlade om rätten till att bestämma över sin egen kropp var heligare än allting annat så skulle samma feminister alltid vara för avkriminaliseringa av droger (vilket de sällan är), dessutom skulle de bevilja mannen rätten att vägra ge ifrån sig dna-prov (vilket skulle få konsekvensen att det blev omöjligt att bevisa att han var fadern), eftersom att sådant strider mot mannens kroppsliga integritet, men sådant bryr sig naturligtvis inte samma feminister om. Rätten att bestämma helt över sin egen kropp är bara intressant för dem om det passar dem själva för stunden.

Om det bara handlade om rätten att bestämma över sin egen kropp (och inte rätten att avsäga sig sitt föräldraskap) så skulle samma feminister även vara motståndare till kvinnans möjligheter att abortera bort sitt barn och sådana företeelser som att lämna ifrån sig barnet till de sociala myndigheterna eller andra stödorganisationer vid födseln, men jag har aldrig sett någon feministisk företrädare som har tyckt något sådant.

Kan du återge dessa argument som du köpte i denna fråga från superfeministen?

Feminister och kvinnor här på forumet är ofta emot juridisk abort men jag kan inte minnas att jag sett uppställda argument emot det. Utan det verkar mest vara känsloargument där de tänker sig in i situationen själva och mår dåligt över tanken att deras partner skulle utnyttja en sådan rätt. Livmodersavund anser jag inte vara ett giltigt sådant om du inte underbygger det först.

Instämmer i fullo. När jag läste Deriverbar trådstart så reflekterade jag över vad som händer när vi lämnar det biologiska tänket men utelämnade denna tanke:

Argumentet om rätten till kroppen är i sin klassiska form också ett argument för äganderätt av ting skapade av denna kropp. Kapitalism helt enkelt. I det biologiska tänket så är barnet moderns "ägodel". Modern äger barnet automatiskt eftersom det kommer från hennes kropp och hon har bestämmanderätt över denna ägodel tills dess att den fyller 18 år.

Deriverbars text liknar i hög grad vissa socialistiska tänkares synsätt och radikala projekt att praktiserade detta genom kollektiv och samhällelig uppfostran utan biologiska föräldrar.

Då herr Narly redan tillhandahållit svar som reflekterar mina egna åsikter så svarar jag på resterande punkter bäst jag kan.


Den här punkten skulle jag inte ha några invändningar med om nedanstående punkt inte kräver en prövotid på två år, både män och kvinnor bör ha rätten att ta direkta beslut om sina egna liv och inte behöva vänta två år på att få svar.

Kvinnan tog ett direkt beslut i det läget hon valde att fullfölja en graviditet, och kommer med dessa regler även ha rätten att besluta över sitt liv ännu en gång. Ett extraliv, 1 up.
Inte orättvist någonstans om kvinnan får dubbla försök på sig att bestämma vilket liv hon vill leva, det är trots all inte i barnets intresse att leva med en eller flera föräldrar som egentligen inte vill ha det och kanske till och med mår dåligt av att vara föräldrar.


Anpassas utefter föregående punkt.
Ska inte finnas någon rätt att ångra sig, vuxna beslut får vuxna konsekvenser.


Ser framför mig hur lättvindigt folk skulle skaffa barn om man alltid kan vara säker på att man kan baila om det blev mindre superkul än man förväntade sig, kommer bli en enorm påfrestning för skattebetalare.

Jag säger helt enkelt nej till punkt 6.

Ja, den punkten förutsätter att det finns fler lämpliga adoptivföräldrar än det finns föräldrar som avsäger sig sitt föräldraskap. Om förhållandet skulle visa sig bli det omvända kommer det att finnas ett antal barn som ingen vill ha. Vad gör man i så fall med dem?

Ett problem med punkt 1: Med tanke på hur besvärliga och långdragna vårdnadstvister det kan bli efter att relationer har tagit slut och de två vårdnadshavarna har olika uppfattningar om vad som är bäst för barnet kan jag bara tänka mig hur jävligt det skulle kunna bli med fyra vårdnadshavare som alla älskar barnet men inte alls kommer överens. Hur löser man det?

Du säger helt enkelt nej till punkt 6? Jag är ledsen men utan punkt 6 faller hela konceptet.

Utan punkt 6 skulle automatiskt den förälder som kommer in sist med sin ansökan om att avsäga sig sitt föräldraskap förlora den möjligheter. Hen blir fast med "svarte Petter". Punkt 6 skulle i praktiken fungera ungefär som vanliga adoptioner gör idag. Därför finns det inte heller någon anledning att anta att det skulle bli någon rusning av föräldrar som vill lämna bort sina barn.

Med tanke på hur långa adoptionsköerna är globalt så är jag övertygad om att den oro du känner över denna punkt är fullkomligt obefogad.

Varifrån har ni alla fått idén att en mamma kan adoptera bort sitt barn utan att pappan är med på det hela? Vill pappan ha vårdnaden om barnet så går den givetvis till honom, istället för att en adoption genomförs...

http://www.socfamratt.se/fragorasvar...ta-om-adoption

Tja, om pappan är uppskriven som pappa från början så visst, men det är ju mamman som bestämmer om han ska få bli det från första början...