Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Men jag tror inte att dagens unga tjejer och killar. Alltså småbarn. Jag tror inte de kommer växa upp i ett Sverige där de kommer bli förtryckta pga kön. Det är ännu ytligare än kön dessvärre. Men vad jag hoppas är att småbarnen bara upplever effekterna av dagens genustänk och feminism. För det är grundläggande i ett modernt samhälle. Växer de upp där det anses som självklart att pojkar och flickor är lika värda har vi kommit väldigt långt när dessa småbarn växer upp och blir en del av samhället...
När dagens sjuåringar är 37 år tex. Debatten idag skapar framtidens människor. I den kontexten är genus- och feminism otroligt viktigt. Men på individnivå tycker jag debatten är stundtals skrämmande och verkligen verklighetsfrånvänd. Som att idéen att kvinnor föder barn = kvinnoförtryck. Det är ju sinnessjukt.
Jasså? Det är de? Vad har du fått det ifrån?
Enligt mycket uppfattning så är det extremt få, om ens några feminister som anser att män förtrycker kvinnor. De flesta anser snarare att normer och strukturer, upprätthållna av både kvinnor och män förtrycker både kvinnor och män.
Förtrycket kallas patriarkalt eftersom det härstammar från ett samhälle där ekonomisk, social och politisk makt i regel var reserverad för män. De normer och strukturer som fortfarande förtrycker människor efter kön även här i väst utgår fortfarande efter mannen som norm, varför detta uttryck fortfarande kan antas vara relevant, även om jag själv inte tycker om att använda det, då det leder till många missförstånd. Exempelvis villfarelsen ovan: Att det skulle vara män som förtrycker kvinnor.
Att vara strukturellt gynnad, eller att tillhöra den grupp som ses som norm i samhället är inte samma sak som att förtrycka de som inte gör det. Det kan inte heller sägas med säkerhet att medlemmarna ur den grupp som är norm och strukturellt gynnad mår bättre av detta tillstånd än de som inte är det.
-
Personen du citerar ger uttryck för hur ett socialt könsförtryck via normer och strukturer påverkat hennes liv. Både du och W-Zink menar att socialt tryck inte kan vara könsförtryck. Jag är av motsatt uppfattning. Om det sociala trycket består i normer och strukturer som styr ditt liv baserat på ditt kön så är det själva definitionen av könsförtryck. Inte juridiskt könsförtryck (Som exempelvis inskränkt arvsrätt för kvinnor), ekonomiskt könsförtryck (som olika lön för samma prestation, baserat på kön), utan socialt könsförtryck (som att börja bära slöja som femåring för att inte ses som slampig och dra skam över familjens rykte).
Socialt könsförtryck är inte något som är unikt för kvinnor, det drabbar i allra högsta grad även män. Och det är precis lika illa när individer mår dåligt baserat på socialt könsförtryck, oavsett vilket kön de har.
Vissa feminister tror att det är värre för kvinnor eftersom mannen är norm, och kvinnorna marginaliserade. I min mening kan det dock på en individnivå både vara positivt att tillhöra den marginaliserade gruppen och negativt att tillhöra normen.
Ett tydligt exempel på kvinnors marginalisering är andelen kultur som klarar ett bechdeltest. De berättelser som via film och böcker påverkar våra normer, vår självuppfattning och vår bild av omvärlden så är mannen nästan uteslutande norm. Mannen och hans uppdrag, hans självförverkligande, står i fokus. När kvinnor porträtteras så kretsar deras liv runt mannen, att vara älskad om honom och att älska honom, snarare än runt det egna självförverkligandet.
I kanske främst litteratur, men även film är det ovanligt att ett verk med en kvinnlig huvudperson vänder sig till män. Berättelser berättade ur en kvinnas perspektiv stämplas ofta som enbart för tjejer. Berättelser berättade ur en mans perspektiv vänder sig i större utsträckning till båda könen. Ta Harry Potter böckerna till exempel. Hade lika många pojkar läst dem om Harry varit en tjej? Hade fler tjejer läst dem om Harry varit tjej? Är det en slump att J.K. Rowling valt att inte ha sina förnamn på böckerna?
Det skribenten ovan kritiserar är just detta. Hur normer och strukturer redan som barn tydligt lärde henne att hennes värde inte berodde på hennes egna prestationer, utan på förmågan att attrahera rätt man. Därefter lärde hon sig att för att attrahera rätt man behövde hon se ut på och vara på ett visst sätt, vilket för henne blev väldigt destruktivt.
För en kvinna som själv har låga intellektuella och praktiska möjligheter till egna prestationer, men däremot ett utseende som motsvarar idealet, skulle kanske snarare gynnas av exakt samma normer ock strukturer. Att marginaliseringen gynnar henne som individ ändrar dock inte det faktum att den sker.
-
Som feminist så tror jag att den sammanlagda konsekvensen av socialt könsförtryck är negativ, för samhället som stort och för både män och kvinnor som enskilda grupper, även om enskilda individer kan gynnas. Därför vill jag att man fortsätter att röra sig mot en ökad jämställdhet, så att människor i större utsträckning kan få betraktas och betrakta sig själva som individer med olika egenskaper och livsmål, snarare än som en produkt av sin könstillhörighet.
Om alla utgår från ditt resonemang när de talar om kvinnoförtryck eller könsförtryck skulle nog ingen motsätta sig dem. Men när det blir utsagor på individnivå kan man heller inte tala om strukturellt könsförtryck. Jag tror många upplever det som låg självkänsla osv.. och blir så provocerade av det att de missar hela poängen. Det är en del av livet och vardagen för alla.
Vet inte vad du fått för dig eller hur mycket du "över"analyserat saker. Alla är vi förtryckta av dom väldigt fåtal individer som har makten över det ekonomiska systemet.
Att whina på att kvinnor är förtryckta är fel då det inte är något som existerar.
Män är mer kreativa till sin natur alltså är dom flesta sakerna gjorda för män.
Det är inte mer komplicerat än så.
En svag individ har bara sig själv att skylla på.
Stöd Flashback
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Det där är ju knappast kvinnoförtryck. Det där är ju ett socialt tryck. Och som du är inne på.Här skriver en ung tjej om "kvinnoförtryck"
Det är mycket enkelt för mig att se att detta är en individ som förtrycker sig själv, dvs låg självkänsla, väldigt skör som person, känner sig underlägsen andra, ser sig själv som inget värd.
Detta är inte att vara förtryckt.
21 år av kvinnoförtryck.
Publicerat 6 maj, 2013
Jag tänker på män som menar att kvinnoförtrycket inte är så omfattande, speciellt inte i ett land som Sverige. Vi har ju kvinnlig rösträtt, kvinnor har formellt sett tillträde till alla arenor i samhället och så vidare. Vi har det bra. Kanske inte perfekt, men det som kvarstår är lätt att korrigera. Låt det ta lite tid bara.
Jag tänker på min uppväxt. Jag tänker på när jag var ett barn och inte ville något hellre än att få ha en pojkvän. Vem det var spelade ingen roll, det viktigaste var att någon skulle vara kär i mig och tycka om mig. Jag sökte bekräftelse från killar jag tyckte illa om, de var ju ändå killar.
Jag tänker på hur jag hörde killarna i skolan pratade om de snygga tjejerna och veta att jag inte var en av dem, men att inget hellre vilja än att bli en av dem. Att tänka att jag var ful och att ingen någonsin skulle kunna blir kär i mig och därför känner mig värdelös. Jag tänker på hur jag kunde få lite bekräftelse som den inte så snygga men vettiga tjejen, pojkflickan. Tjejen som ingen blev kär i men som en kunde snacka skit om andra tjejer med. Hur det fick mig att internalisera kvinnohatet, att själv börja utöva förtrycket, att själv börja se ner på andra kvinnor, förakta deras personlighetsdrag och intressen.
Jag tänker på alla de år jag tampades med ätstörningar. Det började väl någon gång i mellanstadiet när jag blev medveten om min kropp och fortsatte tills att jag var vuxen. Självsvält, framkallade spyor på toaletten, hetsätning, att stå och dra i fettet framför spegeln, att verkligen hata sig själv, sin kropp. Att kolla i tjejtidningar och se de vackra smala tjejerna. Att klippa ut bilder och bestämma att sådär smal ska jag också bli, och hata mig själv för att jag inte kunde kontrollera mig, för att jag åt när hungern blev för stor och inte kunde stoppa mig. Jag tänker på alla nätter jag låg sömnlös för att jag gick och la mig hungrig, att gå upp klockan fem på morgonen och gå till gymmet och träna på den mest fettförbrännande men otroligt tråkiga maskinen och kolla på tv och hata mig själv för att jag inte såg ut som de där snygga, smala tjejerna. På alla de reklamer jag ser dagligen som berättar för mig att jag inte duger som jag är, att jag måste bli snyggare och smalare, och på de känslor som rörs upp i mig varje gång jag ser dem. Hur jag inte ens idag kan gå oberörd.
Jag tänker på den skam jag kände för att jag var ätstörd. Hur jag tyckte att det var fånigt och kvinnligt. Jag tänker på hur den dubbla skulden liksom tog över mig, förtärde mig. Hur de olika idealen slet i mig. Hur de inte lämnade någon utväg utan höll mig fast i en fälla av ömsom hetsätande, ömsom självsvält. Hur jag försökte få rum med mig själv mellan dessa två väggar av skuld och skam som pressade från alla håll.
Jag tänker på hur jag lärt mig att hata mig själv och min mänsklighet. Hur jag försökte undertrycka mina känslor i rädsla för att uppfattas som kvinnlig, irrationell och ”överkänslig”. Hur jag alltid fått höra att det är mina känslor, mina tankar, min personlighet som är problemet. Hur jag fått höra att jag är kvinnlig när jag gett uttryck för min mänsklighet. På hur kvinnlig alltid har varit förknippat med något dåligt, något skamfullt som ska bekämpas.
Jag tänker på pojkvänner, knullkompisar och romanser jag haft. Hur jag anpassat mig, bitit ihop och ansträngt mig för att få relationer att fungera, för att det har varit viktigare för mig att vara i en relation än att bli behandlad med respekt. Hur jag inte har tänkt att jag förtjänar att bli behandlad bättre när jag blivit dåligt behandlad, utan istället tänkt att jag måste bli bättre, sluta vara klandervärd, helt enkelt förtjäna mer. Jag tänker på alla gånger män har fått dominera mitt liv. Hur jag anpassat mig efter dem och deras nycker. Hur jag har sett deras reaktioner som rationella och rimliga och något jag borde anpassa mig efter. Hur jag godtagit deras definitioner av mig. Hur jag bett dem att definiera mig, berätta för mig hur jag är och hur jag ska vara, för att jag slutet lita på mitt eget omdöme.
Jag tänker på hur mycket jag har trippat på tårna, känt in och tänkt efter. Hur mycket tankekraft jag lagt ner på att tolka och förstå vad män känner, tycker och tänker. Hur jag har varit den som tagit initiativ till samtal, både när det gäller mina egna och deras känslor. Hur det har varit jag som på detta sett ombesörjt att relationen flyter på, hur jag utfört det känslomässiga arbetet. Hur jag har fixat och donat, försökt göra det trevligt. Hur jag har ansträngt mig för att vara till lags.
Jag tänker på allt dåligt sex jag haft, dåligt inte på grund av ovana utan på grund av min partners ointresse för min njutning. Jag tänker på sexpartners som aldrig frågat hur jag vill ha det utan bara kört på med vad de gillar. Män som legat ovan på mig och juckat okänsligt, utan ögonkontakt eller ömhet. Jag tänker på allt sex jag haft för att jag känt mig tvungen, sex som jag bara lidit mig igenom för att jag inte velat avbryta.
Jag tänker på hur jag lagt skulden på tjejkompisar för det våld och förtryck de blivit utsatta för i relationer. Tyckt att det lika gärna kunde ha lämnat honom. Samtidigt som jag förlåtit män som gjort ”misstag”. Jag tänker på hur detta har sått split i viktiga vänskaper, och hur jag har sårat och svikit människor jag tycker väldigt mycket om i sköra stunder. Jag är glad att jag inte blivit utsatt för samma sak själv, men ledsen att jag hjälpt till att reproducera patriarkatets logik.
Och jag tänker på den förbannade skulden. På hur jag alltid har skämts över den jag är, över mina känslor, min personlighet och min kropp. Skuld över att jag inte kunnat foga mig i mallen för hur en perfekt kvinna ska vara, trots att den mallen är omöjlig att passa in i. Skuld över att jag känt ett behov av att foga mig under patriarkatets logik fast jag vetat att det ändå inte går. Skuld över att jag fortfarande inte, trots åratal av feministisk analys, kan skaka mig fri från alla de förväntningar som finns på mig. Skuld över att jag känner skuld. Skuld över att vara för svag. Skuld över att vara människa.
Jag tänker på hur privilegierad jag är. På hur jag är en vit medelklasskvinna som varken blivit utsatt för våldtäkt eller ens blivit tafsad på (något som är väldigt ovanligt). På hur jag aldrig blivit utsatt för våld i min familj eller av en partner. På hur jag sällan har upplevt den rädsla över att gå hem på kvällen som så många andra kvinnor beskriver. På hur jag ännu inte sett och troligen inte kommer att se patriarkatets allra värsta sidor, men att andra får se dem varje dag, och det även här i Sverige.
Och jag tänker på hur det här kvinnoförtrycket, det som inte är så omfattande, ändå har styrt och fortfarande styr hela mitt jävla liv. På hur jag vaknar varje morgon i ett patriarkat, ett samhälle där jag ses som mindre värdefull på grund av mitt kön, och vad det gör med mig och alla andra kvinnor. På hur jag lägger mig varje kväll efter ännu en dag av kvinnoförtryck, och på hur det troligen kommer att prägla mitt liv många många år framöver
Publicerat 6 maj, 2013
Jag tänker på män som menar att kvinnoförtrycket inte är så omfattande, speciellt inte i ett land som Sverige. Vi har ju kvinnlig rösträtt, kvinnor har formellt sett tillträde till alla arenor i samhället och så vidare. Vi har det bra. Kanske inte perfekt, men det som kvarstår är lätt att korrigera. Låt det ta lite tid bara.
Jag tänker på min uppväxt. Jag tänker på när jag var ett barn och inte ville något hellre än att få ha en pojkvän. Vem det var spelade ingen roll, det viktigaste var att någon skulle vara kär i mig och tycka om mig. Jag sökte bekräftelse från killar jag tyckte illa om, de var ju ändå killar.
Jag tänker på hur jag hörde killarna i skolan pratade om de snygga tjejerna och veta att jag inte var en av dem, men att inget hellre vilja än att bli en av dem. Att tänka att jag var ful och att ingen någonsin skulle kunna blir kär i mig och därför känner mig värdelös. Jag tänker på hur jag kunde få lite bekräftelse som den inte så snygga men vettiga tjejen, pojkflickan. Tjejen som ingen blev kär i men som en kunde snacka skit om andra tjejer med. Hur det fick mig att internalisera kvinnohatet, att själv börja utöva förtrycket, att själv börja se ner på andra kvinnor, förakta deras personlighetsdrag och intressen.
Jag tänker på alla de år jag tampades med ätstörningar. Det började väl någon gång i mellanstadiet när jag blev medveten om min kropp och fortsatte tills att jag var vuxen. Självsvält, framkallade spyor på toaletten, hetsätning, att stå och dra i fettet framför spegeln, att verkligen hata sig själv, sin kropp. Att kolla i tjejtidningar och se de vackra smala tjejerna. Att klippa ut bilder och bestämma att sådär smal ska jag också bli, och hata mig själv för att jag inte kunde kontrollera mig, för att jag åt när hungern blev för stor och inte kunde stoppa mig. Jag tänker på alla nätter jag låg sömnlös för att jag gick och la mig hungrig, att gå upp klockan fem på morgonen och gå till gymmet och träna på den mest fettförbrännande men otroligt tråkiga maskinen och kolla på tv och hata mig själv för att jag inte såg ut som de där snygga, smala tjejerna. På alla de reklamer jag ser dagligen som berättar för mig att jag inte duger som jag är, att jag måste bli snyggare och smalare, och på de känslor som rörs upp i mig varje gång jag ser dem. Hur jag inte ens idag kan gå oberörd.
Jag tänker på den skam jag kände för att jag var ätstörd. Hur jag tyckte att det var fånigt och kvinnligt. Jag tänker på hur den dubbla skulden liksom tog över mig, förtärde mig. Hur de olika idealen slet i mig. Hur de inte lämnade någon utväg utan höll mig fast i en fälla av ömsom hetsätande, ömsom självsvält. Hur jag försökte få rum med mig själv mellan dessa två väggar av skuld och skam som pressade från alla håll.
Jag tänker på hur jag lärt mig att hata mig själv och min mänsklighet. Hur jag försökte undertrycka mina känslor i rädsla för att uppfattas som kvinnlig, irrationell och ”överkänslig”. Hur jag alltid fått höra att det är mina känslor, mina tankar, min personlighet som är problemet. Hur jag fått höra att jag är kvinnlig när jag gett uttryck för min mänsklighet. På hur kvinnlig alltid har varit förknippat med något dåligt, något skamfullt som ska bekämpas.
Jag tänker på pojkvänner, knullkompisar och romanser jag haft. Hur jag anpassat mig, bitit ihop och ansträngt mig för att få relationer att fungera, för att det har varit viktigare för mig att vara i en relation än att bli behandlad med respekt. Hur jag inte har tänkt att jag förtjänar att bli behandlad bättre när jag blivit dåligt behandlad, utan istället tänkt att jag måste bli bättre, sluta vara klandervärd, helt enkelt förtjäna mer. Jag tänker på alla gånger män har fått dominera mitt liv. Hur jag anpassat mig efter dem och deras nycker. Hur jag har sett deras reaktioner som rationella och rimliga och något jag borde anpassa mig efter. Hur jag godtagit deras definitioner av mig. Hur jag bett dem att definiera mig, berätta för mig hur jag är och hur jag ska vara, för att jag slutet lita på mitt eget omdöme.
Jag tänker på hur mycket jag har trippat på tårna, känt in och tänkt efter. Hur mycket tankekraft jag lagt ner på att tolka och förstå vad män känner, tycker och tänker. Hur jag har varit den som tagit initiativ till samtal, både när det gäller mina egna och deras känslor. Hur det har varit jag som på detta sett ombesörjt att relationen flyter på, hur jag utfört det känslomässiga arbetet. Hur jag har fixat och donat, försökt göra det trevligt. Hur jag har ansträngt mig för att vara till lags.
Jag tänker på allt dåligt sex jag haft, dåligt inte på grund av ovana utan på grund av min partners ointresse för min njutning. Jag tänker på sexpartners som aldrig frågat hur jag vill ha det utan bara kört på med vad de gillar. Män som legat ovan på mig och juckat okänsligt, utan ögonkontakt eller ömhet. Jag tänker på allt sex jag haft för att jag känt mig tvungen, sex som jag bara lidit mig igenom för att jag inte velat avbryta.
Jag tänker på hur jag lagt skulden på tjejkompisar för det våld och förtryck de blivit utsatta för i relationer. Tyckt att det lika gärna kunde ha lämnat honom. Samtidigt som jag förlåtit män som gjort ”misstag”. Jag tänker på hur detta har sått split i viktiga vänskaper, och hur jag har sårat och svikit människor jag tycker väldigt mycket om i sköra stunder. Jag är glad att jag inte blivit utsatt för samma sak själv, men ledsen att jag hjälpt till att reproducera patriarkatets logik.
Och jag tänker på den förbannade skulden. På hur jag alltid har skämts över den jag är, över mina känslor, min personlighet och min kropp. Skuld över att jag inte kunnat foga mig i mallen för hur en perfekt kvinna ska vara, trots att den mallen är omöjlig att passa in i. Skuld över att jag känt ett behov av att foga mig under patriarkatets logik fast jag vetat att det ändå inte går. Skuld över att jag fortfarande inte, trots åratal av feministisk analys, kan skaka mig fri från alla de förväntningar som finns på mig. Skuld över att jag känner skuld. Skuld över att vara för svag. Skuld över att vara människa.
Jag tänker på hur privilegierad jag är. På hur jag är en vit medelklasskvinna som varken blivit utsatt för våldtäkt eller ens blivit tafsad på (något som är väldigt ovanligt). På hur jag aldrig blivit utsatt för våld i min familj eller av en partner. På hur jag sällan har upplevt den rädsla över att gå hem på kvällen som så många andra kvinnor beskriver. På hur jag ännu inte sett och troligen inte kommer att se patriarkatets allra värsta sidor, men att andra får se dem varje dag, och det även här i Sverige.
Och jag tänker på hur det här kvinnoförtrycket, det som inte är så omfattande, ändå har styrt och fortfarande styr hela mitt jävla liv. På hur jag vaknar varje morgon i ett patriarkat, ett samhälle där jag ses som mindre värdefull på grund av mitt kön, och vad det gör med mig och alla andra kvinnor. På hur jag lägger mig varje kväll efter ännu en dag av kvinnoförtryck, och på hur det troligen kommer att prägla mitt liv många många år framöver
Det är mycket enkelt för mig att se att detta är en individ som förtrycker sig själv, dvs låg självkänsla, väldigt skör som person, känner sig underlägsen andra, ser sig själv som inget värd.
Detta är inte att vara förtryckt.
Men jag tror inte att dagens unga tjejer och killar. Alltså småbarn. Jag tror inte de kommer växa upp i ett Sverige där de kommer bli förtryckta pga kön. Det är ännu ytligare än kön dessvärre. Men vad jag hoppas är att småbarnen bara upplever effekterna av dagens genustänk och feminism. För det är grundläggande i ett modernt samhälle. Växer de upp där det anses som självklart att pojkar och flickor är lika värda har vi kommit väldigt långt när dessa småbarn växer upp och blir en del av samhället...
När dagens sjuåringar är 37 år tex. Debatten idag skapar framtidens människor. I den kontexten är genus- och feminism otroligt viktigt. Men på individnivå tycker jag debatten är stundtals skrämmande och verkligen verklighetsfrånvänd. Som att idéen att kvinnor föder barn = kvinnoförtryck. Det är ju sinnessjukt.
__________________
Senast redigerad av W-Zink 2014-01-08 kl. 09:22.
Senast redigerad av W-Zink 2014-01-08 kl. 09:22.
ser även ett identifikationsproblem med de flesta feminister.. hur de t.ex. ofta säger "detta händer mig för att jag är kvinna" och således vägrar inse att folk blir förtryckta oavsett om de är män eller kvinnor.. tro det eller ej men män känner sig också fula, kommer inte in på utbildningar de vill, får inte jobben de söker, får inte flickvännen de vill ha etc.. men skillnaden är: hör ni många män som faller ner på marken och lipar: "detta händer bara för att jag är man!!"? om jag skulle driva samma resonemang som en feminist utifrån att jag är förtryckt som man så skulle folk skratta åt mig..
Typiskt våp. Istället för att ta ansvar för sig själv och sitt liv skylls alla hennes personlighets problem vilket det är på det osynliga hemska "patriarkatet".
Det som är så sorgligt med svensk feminism idag, tjejer som den här kommer ju aldrig växa upp utan nu har hon ju hittat något annat att skylla alla sina problem på och kan fortsätta att inte ta något ansvar för sig själv och agera precis hur svinigt som hon vill för hey tom när tjejer är dumma mot andra tjejer är det ju mäns fel...
Dom enda som hon kan klaga på är sina päron isåfall som misslyckats totalt med hennes uppfostran och det är väl där hennes manshat kommer ifrån antagligen för hennes konstanta sökande efter bekräftelse från män behöver man ju inte vara Einstein för att lista ut att det handlar om daddy issues, som för 99% av alla feminister i detta landet som egentligen inte har någonting att klaga på eftersom dom trots allt kan leva just såhär, räkmackelivet helt fritt från personligt ansvar där allt alltid är någon annans fel.
Det som är så sorgligt med svensk feminism idag, tjejer som den här kommer ju aldrig växa upp utan nu har hon ju hittat något annat att skylla alla sina problem på och kan fortsätta att inte ta något ansvar för sig själv och agera precis hur svinigt som hon vill för hey tom när tjejer är dumma mot andra tjejer är det ju mäns fel...
Dom enda som hon kan klaga på är sina päron isåfall som misslyckats totalt med hennes uppfostran och det är väl där hennes manshat kommer ifrån antagligen för hennes konstanta sökande efter bekräftelse från män behöver man ju inte vara Einstein för att lista ut att det handlar om daddy issues, som för 99% av alla feminister i detta landet som egentligen inte har någonting att klaga på eftersom dom trots allt kan leva just såhär, räkmackelivet helt fritt från personligt ansvar där allt alltid är någon annans fel.
Citat:
Jasså? Det är de? Vad har du fått det ifrån?
Enligt mycket uppfattning så är det extremt få, om ens några feminister som anser att män förtrycker kvinnor. De flesta anser snarare att normer och strukturer, upprätthållna av både kvinnor och män förtrycker både kvinnor och män.
Förtrycket kallas patriarkalt eftersom det härstammar från ett samhälle där ekonomisk, social och politisk makt i regel var reserverad för män. De normer och strukturer som fortfarande förtrycker människor efter kön även här i väst utgår fortfarande efter mannen som norm, varför detta uttryck fortfarande kan antas vara relevant, även om jag själv inte tycker om att använda det, då det leder till många missförstånd. Exempelvis villfarelsen ovan: Att det skulle vara män som förtrycker kvinnor.
Att vara strukturellt gynnad, eller att tillhöra den grupp som ses som norm i samhället är inte samma sak som att förtrycka de som inte gör det. Det kan inte heller sägas med säkerhet att medlemmarna ur den grupp som är norm och strukturellt gynnad mår bättre av detta tillstånd än de som inte är det.
-
Personen du citerar ger uttryck för hur ett socialt könsförtryck via normer och strukturer påverkat hennes liv. Både du och W-Zink menar att socialt tryck inte kan vara könsförtryck. Jag är av motsatt uppfattning. Om det sociala trycket består i normer och strukturer som styr ditt liv baserat på ditt kön så är det själva definitionen av könsförtryck. Inte juridiskt könsförtryck (Som exempelvis inskränkt arvsrätt för kvinnor), ekonomiskt könsförtryck (som olika lön för samma prestation, baserat på kön), utan socialt könsförtryck (som att börja bära slöja som femåring för att inte ses som slampig och dra skam över familjens rykte).
Socialt könsförtryck är inte något som är unikt för kvinnor, det drabbar i allra högsta grad även män. Och det är precis lika illa när individer mår dåligt baserat på socialt könsförtryck, oavsett vilket kön de har.
Vissa feminister tror att det är värre för kvinnor eftersom mannen är norm, och kvinnorna marginaliserade. I min mening kan det dock på en individnivå både vara positivt att tillhöra den marginaliserade gruppen och negativt att tillhöra normen.
Ett tydligt exempel på kvinnors marginalisering är andelen kultur som klarar ett bechdeltest. De berättelser som via film och böcker påverkar våra normer, vår självuppfattning och vår bild av omvärlden så är mannen nästan uteslutande norm. Mannen och hans uppdrag, hans självförverkligande, står i fokus. När kvinnor porträtteras så kretsar deras liv runt mannen, att vara älskad om honom och att älska honom, snarare än runt det egna självförverkligandet.
I kanske främst litteratur, men även film är det ovanligt att ett verk med en kvinnlig huvudperson vänder sig till män. Berättelser berättade ur en kvinnas perspektiv stämplas ofta som enbart för tjejer. Berättelser berättade ur en mans perspektiv vänder sig i större utsträckning till båda könen. Ta Harry Potter böckerna till exempel. Hade lika många pojkar läst dem om Harry varit en tjej? Hade fler tjejer läst dem om Harry varit tjej? Är det en slump att J.K. Rowling valt att inte ha sina förnamn på böckerna?
Det skribenten ovan kritiserar är just detta. Hur normer och strukturer redan som barn tydligt lärde henne att hennes värde inte berodde på hennes egna prestationer, utan på förmågan att attrahera rätt man. Därefter lärde hon sig att för att attrahera rätt man behövde hon se ut på och vara på ett visst sätt, vilket för henne blev väldigt destruktivt.
För en kvinna som själv har låga intellektuella och praktiska möjligheter till egna prestationer, men däremot ett utseende som motsvarar idealet, skulle kanske snarare gynnas av exakt samma normer ock strukturer. Att marginaliseringen gynnar henne som individ ändrar dock inte det faktum att den sker.
-
Som feminist så tror jag att den sammanlagda konsekvensen av socialt könsförtryck är negativ, för samhället som stort och för både män och kvinnor som enskilda grupper, även om enskilda individer kan gynnas. Därför vill jag att man fortsätter att röra sig mot en ökad jämställdhet, så att människor i större utsträckning kan få betraktas och betrakta sig själva som individer med olika egenskaper och livsmål, snarare än som en produkt av sin könstillhörighet.
__________________
Senast redigerad av Deriverbar 2014-01-08 kl. 11:49.
Senast redigerad av Deriverbar 2014-01-08 kl. 11:49.
Citat:
Klockren analys. Det är ju synd att så många skjuter sig själv i foten. Genom att börja tala om kvinnoförtryck när det snarare handlar om ett socialt tryck utifrån på individen som inte är könsbunden per se. Det är där genustänk är viktigt. Inte för att lära barnen utan att försöka skapa ett samhälle där det är så integrerat och självklart att det följer med i barnens uppväxt och vidare.Jasså? Det är de? Vad har du fått det ifrån?
Enligt mycket uppfattning så är det extremt få, om ens några feminister som anser att män förtrycker kvinnor. De flesta anser snarare att normer och strukturer, upprätthållna av både kvinnor och män förtrycker både kvinnor och män.
Förtrycket kallas patriarkalt eftersom det härstammar från ett samhälle där ekonomisk, social och politisk makt i regel var reserverad för män. De normer och strukturer som fortfarande förtrycker människor efter kön även här i väst utgår fortfarande efter mannen som norm, varför detta uttryck fortfarande kan antas vara relevant, även om jag själv inte tycker om att använda det, då det leder till många missförstånd. Exempelvis villfarelsen ovan: Att det skulle vara män som förtrycker kvinnor.
Att vara strukturellt gynnad, eller att tillhöra den grupp som ses som norm i samhället är inte samma sak som att förtrycka de som inte gör det. Det kan inte heller sägas med säkerhet att medlemmarna ur den grupp som är norm och strukturellt gynnad mår bättre av detta tillstånd än de som inte är det.
-
-
Som feminist så tror jag att den sammanlagda konsekvensen av socialt könsförtryck är negativ, för samhället som stort och för både män och kvinnor som enskilda grupper, även om enskilda individer kan gynnas. Därför vill jag att man fortsätter att röra sig mot en ökad jämställdhet, så att människor i större utsträckning kan få betraktas och betrakta sig själva som individer med olika egenskaper och livsmål, snarare än som en produkt av sin könstillhörighet.
Enligt mycket uppfattning så är det extremt få, om ens några feminister som anser att män förtrycker kvinnor. De flesta anser snarare att normer och strukturer, upprätthållna av både kvinnor och män förtrycker både kvinnor och män.
Förtrycket kallas patriarkalt eftersom det härstammar från ett samhälle där ekonomisk, social och politisk makt i regel var reserverad för män. De normer och strukturer som fortfarande förtrycker människor efter kön även här i väst utgår fortfarande efter mannen som norm, varför detta uttryck fortfarande kan antas vara relevant, även om jag själv inte tycker om att använda det, då det leder till många missförstånd. Exempelvis villfarelsen ovan: Att det skulle vara män som förtrycker kvinnor.
Att vara strukturellt gynnad, eller att tillhöra den grupp som ses som norm i samhället är inte samma sak som att förtrycka de som inte gör det. Det kan inte heller sägas med säkerhet att medlemmarna ur den grupp som är norm och strukturellt gynnad mår bättre av detta tillstånd än de som inte är det.
-
Personen du citerar ger uttryck för hur ett socialt könsförtryck via normer och strukturer påverkat hennes liv. Både du och W-Zink menar att socialt tryck inte kan vara könsförtryck. Jag är av motsatt uppfattning. Om det sociala trycket består i normer och strukturer som styr ditt liv baserat på ditt kön så är det själva definitionen av könsförtryck. Inte juridiskt könsförtryck (Som exempelvis inskränkt arvsrätt för kvinnor), ekonomiskt könsförtryck (som olika lön för samma prestation, baserat på kön), utan socialt könsförtryck (som att börja bära slöja som femåring för att inte ses som slampig och dra skam över familjens rykte).
Socialt könsförtryck är inte något som är unikt för kvinnor, det drabbar i allra högsta grad även män. Och det är precis lika illa när individer mår dåligt baserat på socialt könsförtryck, oavsett vilket kön de har.
Vissa feminister tror att det är värre för kvinnor eftersom mannen är norm, och kvinnorna marginaliserade. I min mening kan det dock på en individnivå både vara positivt att tillhöra den marginaliserade gruppen och negativt att tillhöra normen.
Ett tydligt exempel på kvinnors marginalisering är andelen kultur som klarar ett bechdeltest. De berättelser som via film och böcker påverkar våra normer, vår självuppfattning och vår bild av omvärlden så är mannen nästan uteslutande norm. Mannen och hans uppdrag, hans självförverkligande, står i fokus. När kvinnor porträtteras så kretsar deras liv runt mannen, att vara älskad om honom och att älska honom, snarare än runt det egna självförverkligandet.
I kanske främst litteratur, men även film är det ovanligt att ett verk med en kvinnlig huvudperson vänder sig till män. Berättelser berättade ur en kvinnas perspektiv stämplas ofta som enbart för tjejer. Berättelser berättade ur en mans perspektiv vänder sig i större utsträckning till båda könen. Ta Harry Potter böckerna till exempel. Hade lika många pojkar läst dem om Harry varit en tjej? Hade fler tjejer läst dem om Harry varit tjej? Är det en slump att J.K. Rowling valt att inte ha sina förnamn på böckerna?
Det skribenten ovan kritiserar är just detta. Hur normer och strukturer redan som barn tydligt lärde henne att hennes värde inte berodde på hennes egna prestationer, utan på förmågan att attrahera rätt man. Därefter lärde hon sig att för att attrahera rätt man behövde hon se ut på och vara på ett visst sätt, vilket för henne blev väldigt destruktivt.
För en kvinna som själv har låga intellektuella och praktiska möjligheter till egna prestationer, men däremot ett utseende som motsvarar idealet, skulle kanske snarare gynnas av exakt samma normer ock strukturer. Att marginaliseringen gynnar henne som individ ändrar dock inte det faktum att den sker.
Socialt könsförtryck är inte något som är unikt för kvinnor, det drabbar i allra högsta grad även män. Och det är precis lika illa när individer mår dåligt baserat på socialt könsförtryck, oavsett vilket kön de har.
Vissa feminister tror att det är värre för kvinnor eftersom mannen är norm, och kvinnorna marginaliserade. I min mening kan det dock på en individnivå både vara positivt att tillhöra den marginaliserade gruppen och negativt att tillhöra normen.
Ett tydligt exempel på kvinnors marginalisering är andelen kultur som klarar ett bechdeltest. De berättelser som via film och böcker påverkar våra normer, vår självuppfattning och vår bild av omvärlden så är mannen nästan uteslutande norm. Mannen och hans uppdrag, hans självförverkligande, står i fokus. När kvinnor porträtteras så kretsar deras liv runt mannen, att vara älskad om honom och att älska honom, snarare än runt det egna självförverkligandet.
I kanske främst litteratur, men även film är det ovanligt att ett verk med en kvinnlig huvudperson vänder sig till män. Berättelser berättade ur en kvinnas perspektiv stämplas ofta som enbart för tjejer. Berättelser berättade ur en mans perspektiv vänder sig i större utsträckning till båda könen. Ta Harry Potter böckerna till exempel. Hade lika många pojkar läst dem om Harry varit en tjej? Hade fler tjejer läst dem om Harry varit tjej? Är det en slump att J.K. Rowling valt att inte ha sina förnamn på böckerna?
Det skribenten ovan kritiserar är just detta. Hur normer och strukturer redan som barn tydligt lärde henne att hennes värde inte berodde på hennes egna prestationer, utan på förmågan att attrahera rätt man. Därefter lärde hon sig att för att attrahera rätt man behövde hon se ut på och vara på ett visst sätt, vilket för henne blev väldigt destruktivt.
För en kvinna som själv har låga intellektuella och praktiska möjligheter till egna prestationer, men däremot ett utseende som motsvarar idealet, skulle kanske snarare gynnas av exakt samma normer ock strukturer. Att marginaliseringen gynnar henne som individ ändrar dock inte det faktum att den sker.
Som feminist så tror jag att den sammanlagda konsekvensen av socialt könsförtryck är negativ, för samhället som stort och för både män och kvinnor som enskilda grupper, även om enskilda individer kan gynnas. Därför vill jag att man fortsätter att röra sig mot en ökad jämställdhet, så att människor i större utsträckning kan få betraktas och betrakta sig själva som individer med olika egenskaper och livsmål, snarare än som en produkt av sin könstillhörighet.
Om alla utgår från ditt resonemang när de talar om kvinnoförtryck eller könsförtryck skulle nog ingen motsätta sig dem. Men när det blir utsagor på individnivå kan man heller inte tala om strukturellt könsförtryck. Jag tror många upplever det som låg självkänsla osv.. och blir så provocerade av det att de missar hela poängen. Det är en del av livet och vardagen för alla.
__________________
Senast redigerad av W-Zink 2014-01-08 kl. 12:54.
Senast redigerad av W-Zink 2014-01-08 kl. 12:54.
Citat:
Jasså? Det är de? Vad har du fått det ifrån?
Enligt mycket uppfattning så är det extremt få, om ens några feminister som anser att män förtrycker kvinnor. De flesta anser snarare att normer och strukturer, upprätthållna av både kvinnor och män förtrycker både kvinnor och män.
Förtrycket kallas patriarkalt eftersom det härstammar från ett samhälle där ekonomisk, social och politisk makt i regel var reserverad för män. De normer och strukturer som fortfarande förtrycker människor efter kön även här i väst utgår fortfarande efter mannen som norm, varför detta uttryck fortfarande kan antas vara relevant, även om jag själv inte tycker om att använda det, då det leder till många missförstånd. Exempelvis villfarelsen ovan: Att det skulle vara män som förtrycker kvinnor.
Att vara strukturellt gynnad, eller att tillhöra den grupp som ses som norm i samhället är inte samma sak som att förtrycka de som inte gör det. Det kan inte heller sägas med säkerhet att medlemmarna ur den grupp som är norm och strukturellt gynnad mår bättre av detta tillstånd än de som inte är det.
-
Personen du citerar ger uttryck för hur ett socialt könsförtryck via normer och strukturer påverkat hennes liv. Både du och W-Zink menar att socialt tryck inte kan vara könsförtryck. Jag är av motsatt uppfattning. Om det sociala trycket består i normer och strukturer som styr ditt liv baserat på ditt kön så är det själva definitionen av könsförtryck. Inte juridiskt könsförtryck (Som exempelvis inskränkt arvsrätt för kvinnor), ekonomiskt könsförtryck (som olika lön för samma prestation, baserat på kön), utan socialt könsförtryck (som att börja bära slöja som femåring för att inte ses som slampig och dra skam över familjens rykte).
Socialt könsförtryck är inte något som är unikt för kvinnor, det drabbar i allra högsta grad även män. Och det är precis lika illa när individer mår dåligt baserat på socialt könsförtryck, oavsett vilket kön de har.
Vissa feminister tror att det är värre för kvinnor eftersom mannen är norm, och kvinnorna marginaliserade. I min mening kan det dock på en individnivå både vara positivt att tillhöra den marginaliserade gruppen och negativt att tillhöra normen.
Ett tydligt exempel på kvinnors marginalisering är andelen kultur som klarar ett bechdeltest. De berättelser som via film och böcker påverkar våra normer, vår självuppfattning och vår bild av omvärlden så är mannen nästan uteslutande norm. Mannen och hans uppdrag, hans självförverkligande, står i fokus. När kvinnor porträtteras så kretsar deras liv runt mannen, att vara älskad om honom och att älska honom, snarare än runt det egna självförverkligandet.
I kanske främst litteratur, men även film är det ovanligt att ett verk med en kvinnlig huvudperson vänder sig till män. Berättelser berättade ur en kvinnas perspektiv stämplas ofta som enbart för tjejer. Berättelser berättade ur en mans perspektiv vänder sig i större utsträckning till båda könen. Ta Harry Potter böckerna till exempel. Hade lika många pojkar läst dem om Harry varit en tjej? Hade fler tjejer läst dem om Harry varit tjej? Är det en slump att J.K. Rowling valt att inte ha sina förnamn på böckerna?
Det skribenten ovan kritiserar är just detta. Hur normer och strukturer redan som barn tydligt lärde henne att hennes värde inte berodde på hennes egna prestationer, utan på förmågan att attrahera rätt man. Därefter lärde hon sig att för att attrahera rätt man behövde hon se ut på och vara på ett visst sätt, vilket för henne blev väldigt destruktivt.
För en kvinna som själv har låga intellektuella och praktiska möjligheter till egna prestationer, men däremot ett utseende som motsvarar idealet, skulle kanske snarare gynnas av exakt samma normer ock strukturer. Att marginaliseringen gynnar henne som individ ändrar dock inte det faktum att den sker.
-
Som feminist så tror jag att den sammanlagda konsekvensen av socialt könsförtryck är negativ, för samhället som stort och för både män och kvinnor som enskilda grupper, även om enskilda individer kan gynnas. Därför vill jag att man fortsätter att röra sig mot en ökad jämställdhet, så att människor i större utsträckning kan få betraktas och betrakta sig själva som individer med olika egenskaper och livsmål, snarare än som en produkt av sin könstillhörighet.
Enligt mycket uppfattning så är det extremt få, om ens några feminister som anser att män förtrycker kvinnor. De flesta anser snarare att normer och strukturer, upprätthållna av både kvinnor och män förtrycker både kvinnor och män.
Förtrycket kallas patriarkalt eftersom det härstammar från ett samhälle där ekonomisk, social och politisk makt i regel var reserverad för män. De normer och strukturer som fortfarande förtrycker människor efter kön även här i väst utgår fortfarande efter mannen som norm, varför detta uttryck fortfarande kan antas vara relevant, även om jag själv inte tycker om att använda det, då det leder till många missförstånd. Exempelvis villfarelsen ovan: Att det skulle vara män som förtrycker kvinnor.
Att vara strukturellt gynnad, eller att tillhöra den grupp som ses som norm i samhället är inte samma sak som att förtrycka de som inte gör det. Det kan inte heller sägas med säkerhet att medlemmarna ur den grupp som är norm och strukturellt gynnad mår bättre av detta tillstånd än de som inte är det.
-
Personen du citerar ger uttryck för hur ett socialt könsförtryck via normer och strukturer påverkat hennes liv. Både du och W-Zink menar att socialt tryck inte kan vara könsförtryck. Jag är av motsatt uppfattning. Om det sociala trycket består i normer och strukturer som styr ditt liv baserat på ditt kön så är det själva definitionen av könsförtryck. Inte juridiskt könsförtryck (Som exempelvis inskränkt arvsrätt för kvinnor), ekonomiskt könsförtryck (som olika lön för samma prestation, baserat på kön), utan socialt könsförtryck (som att börja bära slöja som femåring för att inte ses som slampig och dra skam över familjens rykte).
Socialt könsförtryck är inte något som är unikt för kvinnor, det drabbar i allra högsta grad även män. Och det är precis lika illa när individer mår dåligt baserat på socialt könsförtryck, oavsett vilket kön de har.
Vissa feminister tror att det är värre för kvinnor eftersom mannen är norm, och kvinnorna marginaliserade. I min mening kan det dock på en individnivå både vara positivt att tillhöra den marginaliserade gruppen och negativt att tillhöra normen.
Ett tydligt exempel på kvinnors marginalisering är andelen kultur som klarar ett bechdeltest. De berättelser som via film och böcker påverkar våra normer, vår självuppfattning och vår bild av omvärlden så är mannen nästan uteslutande norm. Mannen och hans uppdrag, hans självförverkligande, står i fokus. När kvinnor porträtteras så kretsar deras liv runt mannen, att vara älskad om honom och att älska honom, snarare än runt det egna självförverkligandet.
I kanske främst litteratur, men även film är det ovanligt att ett verk med en kvinnlig huvudperson vänder sig till män. Berättelser berättade ur en kvinnas perspektiv stämplas ofta som enbart för tjejer. Berättelser berättade ur en mans perspektiv vänder sig i större utsträckning till båda könen. Ta Harry Potter böckerna till exempel. Hade lika många pojkar läst dem om Harry varit en tjej? Hade fler tjejer läst dem om Harry varit tjej? Är det en slump att J.K. Rowling valt att inte ha sina förnamn på böckerna?
Det skribenten ovan kritiserar är just detta. Hur normer och strukturer redan som barn tydligt lärde henne att hennes värde inte berodde på hennes egna prestationer, utan på förmågan att attrahera rätt man. Därefter lärde hon sig att för att attrahera rätt man behövde hon se ut på och vara på ett visst sätt, vilket för henne blev väldigt destruktivt.
För en kvinna som själv har låga intellektuella och praktiska möjligheter till egna prestationer, men däremot ett utseende som motsvarar idealet, skulle kanske snarare gynnas av exakt samma normer ock strukturer. Att marginaliseringen gynnar henne som individ ändrar dock inte det faktum att den sker.
-
Som feminist så tror jag att den sammanlagda konsekvensen av socialt könsförtryck är negativ, för samhället som stort och för både män och kvinnor som enskilda grupper, även om enskilda individer kan gynnas. Därför vill jag att man fortsätter att röra sig mot en ökad jämställdhet, så att människor i större utsträckning kan få betraktas och betrakta sig själva som individer med olika egenskaper och livsmål, snarare än som en produkt av sin könstillhörighet.
Vet inte vad du fått för dig eller hur mycket du "över"analyserat saker. Alla är vi förtryckta av dom väldigt fåtal individer som har makten över det ekonomiska systemet.
Att whina på att kvinnor är förtryckta är fel då det inte är något som existerar.
Män är mer kreativa till sin natur alltså är dom flesta sakerna gjorda för män.
Det är inte mer komplicerat än så.
En svag individ har bara sig själv att skylla på.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
