Existentiell Ångest?

.. Livsångest, dödsångest..

Vad är likheten och vad är skillnaden?
Känner du ångest?

Jag har konstant ångest, vilket man snarare skulle se som psykisk ohälsa och därför skulle detta ämne passa inom "Psykisk Hälsa" än här. Men det jag vill prata om är den känslan, det begreppet som något tyngre än något som har med hälsa att göra.

För mig är ångest en djupare känsla kopplad till dåligt samvete men som känns inte bara i känslan som den utan även i kroppen. Fysisk ångest.
Att ha dåligt samvete över något kan gå över men att ånger lever man med resten av livet.
Att det jag har ångest över, inte släpper utan blir en del utav mig.

Den gör mig till en mer tänkande person, vill kunna hantera den på ett bra sätt. Men när det känns tungt, är den så pass tung att jag kan gå under på grund utav den. Dödsångest.

När jag har mina bättre dagar förstörs dagarna utav den, alla krav, alla måsten, känner mig otrygg. Livsångest.

Att alla dagar ändå slutar i en sorts existentiell ångest. Att min ångest lutar åt nåt destruktivt?
Är det vad ångest är? Kan ångest inte vara något bra alls?

Kan det vara så, att skillnaden inte är så stor? Mellan livs-döds ångest?

Är ångest alltid sjukligt? Någonstans vill jag tro att det inte är så, att vi alla känner ångest någon gång. Men som sagt, jag tycker ändå det ordet väger mycket. För mycket för att vara en normal sak.
Det är förvirrande.

Ja jag vet att detta blev mycket frågor, kanske jag själv svarat på någon utav dem men kanske du kan sätta bättre ord än jag på dessa begrepp.

Jag tänkte faktiskt med dom orden för några timmar sedan (Tänkte att livsångest och dödsångest troligen är samma sak (sedd ur två olika vinklar).). Vilket jag i stort sett aldrig gör annars.

Däremot använder jag ordet skuld, vilket tycks komma nära den beskrivning du gör ("dåligt samvete").
Antingen gnäller Överjaget, eller så gnäller Detet.

Ångesten som härrör ur att jag inser att jag troligen aldrig kommer att kunna låta bli att leva
trots att Överjaget klart och tydligt har sagt att jag inte får.
Och det straff jag kan vänta mig för detta.

Du verkar inte alls må bra TS och den text när man jämför med din avatar "Let go of fighting reality. Accept your situation for what it is." tyder på extrem existentiell ångest.

Har det hänt dig någon att du upplevt något annat än denna ångest?
Har du någon gång försökt se denna ångest som bara en känsla, när vi vet att känslor inte alltid kopplade till verkligheten?
Har du någon gång försökt att när känslan kommer att inte försöka länka känslan till tankar utan bara låtit den flyta igenom dig och se vad som händer då?

Det låter som att du har haft denna ångest så länge att du har börjat definiera dig själv utifrån denna ångest och ifall ångesten skulle försvinna, vad skulle då finnas kvar av dig? Du känner dig helt enkelt trygg med ångesten.

Jag känner ingenting, har stängt av mina känslor. Och det är tur det så mycket som jag filosoferar. Jag borde känna mej rädd hela tiden.

Skillanden på livs och dödsångest är att de som har livsångest ofta vill dö och de som har dödsångest vill leva.

Jag känner oro och ångest.

Jag har inte definierat ångest som en känsla alla gånger. Det har som varit nåt mer. Jag tänker inte på den, men jag känner den hela tiden. Den enda gången jag tänker på den är när jag pratar om den.
Det finns med i varje steg jag tar, men gör inte nödvändigtvis ont. Det är som nåt trycker ner mig hela tiden.
Kan få panikångest ibland utan att förstå varför, och i efterhand kommer jag inte ens ihåg varför.

Jag har gått DBT(Dialektisk beteendeterapi) och där tagit itu med många delar av den känslosamma delen utav mig själv. Vilket ja, som sagt. Det jag försöker fördjupa mig i nu är inte min hälsa. Det handlar inte om mig, det handlar om ångesten.

Finns en bok som heter "Begreppet Ångest" av Sør*n Ki*rk*gaard. Min pappa läser den just nu. Jag frågade honom om jag fick läsa den men han sa på en gång att den är för svår.
Att jag måste börja med en lättare bok. Men jag är rätt nyfiken om jag är inne på samma spår..

Fast det kan ju vara så att jag har svårt att uttrycka mig på rätt sätt. Att allt låter konstigt och intakt. Om detta är fallet ber jag om ursäkt för att jag får det att låta rörigt. Kan nog kanske vara för att jag använder just ordet "Jag" ofta haha.

Anledningen till att människor inte kan hantera ångest är att de är för efterblivna för att förstå de allra mest grundläggande saker om hur hjärnan, psyket, kroppen fungerar.

Pinsamt!

Du kallar mig efterbliven? Vi pratar om existentiell ångest, det är lite annorlundare.. Enligt wikipedia

"Ångest är ett centralt begrepp inom den existentiella filosofin. Filosofer som Søren Kierkegaard, Martin Heidegger och Hans-Georg Gadamer framhåller ångesten som en grundsituation i tillvaron. Ångesttillstånd pekar snarare mot att synliggöra frågan om varats och intets mening. Dödsångesten handlar om att eftersom människan kan tänka har hon med döden att göra.
Ett nära samband finns i ångest med känslan att vara trängd och utlämnad åt det främmande. Tillvaron känns kuslig, otrevlig och hemlös. Det är något gåtfullt att kunna närvara, vara vaken och medveten. Människan behöver kvalen för att ge sig själv gestalt. Idag avskiljer sig människan alltmer från naturens helhet genom att "glömma" döden. Människans har även en förmåga att använda logos och språket, vilket innebär att människan har en distans till sig själv. Dessa faktorer ökar livsångesten. Ångesten växer idag vilket kan förstås som att vår tid har ökat människans behov av säkerhet.Religionerna lämnar ett tomrum efter sig när de avlöses av vetenskapen som inte kan ge svar på den utsatthet som finns i tillvaron trots allt. "

Det är snarare du som är pinsam för att du inte är filosofiskt lagd och vågar påstå en sån sak :P