radikaliseringen av svensk feminism

Tänkte att vi i denna tråd ska göra ett försök till att förstå den samtida radikaliseringen av svensk feminism inom media och politik med utgångspunkt i begreppen könskrig och könsrasism.

bakgrund om könskrig: http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%B6nskriget

bakgrund om könsrasism: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sexism

Frågeställningar:

1. varför radikaliserarades svensk feminism under 2000-talet?
2. Pågår det ett könskrig eller är det snarare upptrappning mot ett kommande könskrig?
3. Är den radikaliserade svenska feminismen könsrasistisk?
4. Bör en mansrörelse startas som en motreaktion eller kan feminismen breddas till att återigen inkludera och respektera män?

1. När man når sina mål så gapar man mer eller mindre gärna för mer. Eftersom feminismen är så djupt rotad i den moral som präglar svensken och politiken så lär vi se ytterligare upptrappningar utan tvekan. Eftersom vi mer eller mindre lever i en demokratur numera så ligger det i dess natur.
2. Könskrig och könskrig, det handlar väl främst om kvinnor med mindervärdeskomplex och män som försöker fiska fitta genom att ta deras parti. "Snälla killar" brukar de även kallas, som blir sura när feministerna inte vill ligga med dem utan hellre tar en neger.
3. Det är den definitivt då den enbart tar könsdebatten till den ena könets fördelar genom att trycka ner motparten.
4. En "mansrörelse" skulle enbart ses som könsrasistisk och hatisk mot kvinnor. Det skulle finna samma funktion som SD.

2-3. Du anser alltså att det inte pågår ett könskrig, men att könsdebatten är könsrasistisk, jag tycker att båda svaren är rimliga.

4. Skulle en mansrörelse även vara lika framgångsrik som SD? Skulle ett mansparti hamna på F! nivå eller SD nivå? Bör SD bli ett mansrörelseparti (synd för mig personligen då jag är antirasist).

Det är svårt att tala om ett könskrig som att det finns en ömsesidig konflikt mellan könen. Det gör det inte. Det så kallade könskriget, där feminister vill identifiera män som en grupp som ska bekämpas, är något som enbart sysselsätter feminister.

Nästan alla män och en majoritet av alla kvinnor är inte feminister. Dessutom är merparten av alla de kvinnor som kallar sig feminister inte feminister i den mening att de skriver under på det feminismen står för. De kanske kallar sig feminister för att det är trendigt och socialt korrekt att göra, men är inte särskilt ideologiskt övertygade och hatar och/eller problematiserar inte män på det sätt som de ideologiskt övertygade gör.

De flesta av oss män och kvinnor tar avstånd ifrån feminism. Vi respekterar människor, oavsett vilket kön de tillhör. Vi deltar inte i något "krig" där vi hatar någon för att hon eller han har en kuk eller fitta.

Tvärtom. De flesta heterosexuella kvinnor älskar och respekterar män och omvänt älskar och respekterar männen kvinnorna. Det är onödigt att låta feministerna göra sig till språkrör för alla kvinnor. Feministerna består av en liten grupp bittra och hatiska människor som man inte ska ge utrymme att förpesta relationen mellan män och kvinnor.

Det tragiska är att feminism och feminister ges extremt stort utrymme i både politik och media, att feminism redan nu är "untouchable" får inte ifrågasättas och verkligen inte kritiseras, speciellt inte av män. Män som kritiserar feminism blir genast suspekta, förmodligen hatar de kvinnor och är rasister.

Radikaliseringen sker i medier och tyvärr hårt riktat mot skolbarn via skolan. Det är landets yngre pojkar och killar som är målet för ett ganska utdraget men också lågintensivt könskrig. Där skuld och arvsynd verkar vara verktygen. Annars tycker jag Obama-bin-laden sammanfattar läget just nu rätt bra. Det man märker av lite ibland är när personer läser rubriker som att män får 20% mer i lön för samma jobb. Visst har jag överseende för att man då och då hör upprörda röster från kvinnor om manliga svin som bara lyfter upp andra män. Trots allt så är de flesta inte speciellt insatta och blir matade av hårdvinklad "fakta". Debattklimatet ansvar hamnar på media som verkar vilja ha denna polarisering. Om det är vinstintresse eller politisk ideologi kan ibland vara svårt att dra gränsen vid.

1. Likt de flesta politiska rörelser finns det alltid några som inte riktigt vet när man ska sluta eller i alla fall lugna ned sig. Finns flera historiska exempel på liknande fenomen. Skillnaden är att vi idag lever i en tid då inte bara media är oerhört stort, utan också där media påverkar oss så mycket mer än tidigare. Detta leder till att vissa ambitiösa personer kan ta mycket plats och därmed också få mycket uppmärksamhet. Så tror inte att feminismen radikaliserades utan snarare att de radikala fick ovanligt mycket plats.
2. Nej, det tror jag inte. Finns snarare många osäkra män som tar lite väl illa vid samtidigt som det finns ett fåtal kvinnor som får för stor plats i media och därmed skapar en radikal rörelse som verkar vara större än vad den är.
3. Nja, radikalfeminismen är acceptabel så länge det är en politisk rörelse som försöker lyfta en fråga, inte utgöra en politisk ideologi. Partier och rörelser, likt Feministiskt initiativ, som följer en feministisk ideologi är inte bara könsdiskriminerande utan allmänt diskriminerande mot alla andra samhällsgrupper som fattiga, romer, invandrare, etc. En ideologi får inte vara centrerad kring en fråga eller en grupp.
4. Nej, verkligen inte. Det är av min uppfattning att män kan vara lite väl mesiga ibland. Hur mycket man än vänder och vrider på det så finns det enskilda individer som gör dumma saker och de flesta inser väl det. Att ta illa vid av en radikalfeminist som man är lite som att ta illa vid av en rasist som invandrare: det finns personer med konstiga tankar överallt, bara ignorera.

Jag tycker dock att den vanliga feminismen börjar bli ett större problem. Det är nu allmänt accepterat att det ska finnas genuspedagoger överallt, kvoteringar och ibland till och med könsneutralitetspolicy i dagis. Dessa typer av åtgärder lyfts fram av i princip alla vanliga feminister och tycker det är skrämmande. Tycker inte att man ska skapa en massa genuspedagoger och kvoteringar om man inte vill skilja på könen. Det är ju det man gör genom sådana lösningar. Samtidigt kan jag ibland känna, trots att jag uppfattas vara en traditionell "macho"-man, att genusperspektivet, dess vetenskap samt dess pedagoger, är lite väl tydligt vänt mot tjejer. Jag har som ambition att i framtiden starta en livscoachingfirma där jag hjälper unga, osäkra killar med problem som tjejer, sex, osäkerhet, framtiden, etc. Jag verkligen blir frustrerad av mesiga män som inte riktigt beter som som en man ska i mina ögon. Men jag har själv upplevt många av de jobbiga problem som samhället skapar. För att konkretisera kan jag komma med ett exempel.

Jag, som är ganska ung (18+ don't worry) upplevde vid min sexdebut vid 16 års ålder en enorm press. Jag hade en otrolig ångest inför vilka förväntningar som ställdes på mig och jag tyckte det var extremt jobbigt. Nu var pornografi och liknande aldrig en stor del av mitt liv men jag vet att det blir större och större och jag kan tänka mig att unga killar som idag, och i framtiden, precis börjat oroa sig över det här med bli av med oskulden och allmänt sex, känner en ENORM press och jag är säker på att ångest inför detta kommer bli mycket vanligare i framtiden.

Jag vill också lyfta fram problematiken i det sociala experiment som börjat genomföras på vissa dagis där man totalt ignorerar könsskillnaderna. Genusvetenskapen som bygger på lögnen om att kön enbart eller mestadels skulle vara socialt skapat har lagt grunden för denna typ av verksamhet och det oroar verkligen mig. Redan från dag ett är en kille och en tjej olika och dessa skillnader blir oftast bara större och större, särskilt i puberteten och vuxenlivet. Hur kommer dessa barn må när de lär sig en lögn på dagis i några år och senare upplever något helt annat?

Ber om ursäkt för det långa inlägget men tycker det är ganska relaterat till frågeställningarna!

3- Ja, utan tvekan.

4- Ja. Men det borde räcka med en rörelse som strävar efter en jämlik respekt...
Att koppla SD till mäns rättigheter tror jag mest börjat som ett billigt feministiskt skamnings försök. Det undgår knappast tänkande varelser att vänsterns enda slagkraft mot SD har varit just skamning o.s.v. Men att skamma folk som egentligen ej varit rasister till det, har enbart gett SD mer vind i sina segel. Vilket de är värda all respekt för, SD alltså.

Däremot kommer det säkert att räcka med en inte allt för stor skara mansrättsaktivister...så det ej blir allt för ensamt när det blåser hårt... Respekt och värme kommer att vara nyckeln. Kvinnor kommer att vara en viktig del i rörelsen.
Feminister i politiken får gärna avgå, för min del. Då jag ej ser hur förtroendevalda kan tillåtas ha könskorrumperat landet, baserat på lättgenomskådad populism; vid närmsta eftertanke.

Inte extremism som hos F, S-kvinnorna, V och MP.

Vad sägs om mansgrupperingar innom samtliga partier? Kanske mer som insatta i frågorna, än arga aktivister. Eftersom vi borde förutsätta att politiker skall kunna fatta bra beslut på rationella och logiska grunder. Då räknar jag förvisso bort F, V och MP. Men dessa kommer knappast kunna skamma bort sin egna ignorrans.

Jag tror att man märkte hur övriga samhället vek ner sig, och att en aggressiv framtoning var en fungerande metod för att få tillgång till makt och resurser, vilket iof tyvärr ofta är sant. Framgångarna gav blodad tand och uppmuntrade förstås till en ännu aggressivare ton.
Inte mellan gemene man och kvinna, det går däremot inte att förneka att ett lågintensivt propagandakrig där man framförallt riktar in sig på barn pågår. Givetvis med tanke på att framtida generationer skall vara genuscertifierade. Det har lyft fokus från de verkliga problemen med försämrade resultat som följd.
Men jag tror att här har man skjutit sig i foten. Man räknade inte med vilken lätthet ungar kan tillgodose sig alternativ information idag, och det har skapat en misstro mot feminism bland framförallt unga män. Feminister har redan snappat upp dessa strömningar och har därför börjat att försåtligt övertyga små pojkar att de mår dåligt av sin mansroll och att lösningen är att sudda ut deras könstillhörighet.
Det går inte att vara könsrasist, däremot sexist enligt de länkar du själv bifogat. Men svaret är ja, absolut.

Själva begreppet feminism är nog kört som ett trovärdigt arbetsnamn, men säkert kan många kvinnor och män som idag betecknar sig som feminister komma att engagera sig i även mäns rättigheter. En rörelse tror jag inte är nödvändig, det räcker med att feministkritiska röster kan göra sig hörda utan att bli nedsablade av en helt homogen mediakår. Alltså att debattklimatet blir mindre ängsligt.

Men kanske behövs någon form av organisation för att ens komma dit. En hel del antifeminister klagar över att det fria ordet inte verkar gälla, men man skall också komma ihåg att pionjärfeministerna fick ta emot extremt mycket skit och hot för åsikter som de flesta av oss idag betraktar som fullt naturliga och rimliga. Jag personligen anser att feminism bidragit med många positiva saker till samhället, men att den också behöver bli ifrågasatt på allvar och ha en motvikt.
Så de första stegen kanske måste vara organiserade för att debatten skall kunna komma igång.

Bra fråga. Det är lustigt eftersom vi blir allt mer jämlika. Det är något som går framåt.

Vad jag också undrar är varför det explosionsartat poppat upp feminister överallt där det bara för några år sedan förr ekade tomt. Det är som att viljan att ha en åsikt i något ämne, kanske pga sociala medier, står över tron på sagda ideologin. Alla vill tycka, alla vill kämpa för något, och då är det tacksamt & bekvämt att dels inta en underdog-position och slåss för 50 % av befolkningen.

Jag har kallat mig feminist, länge. Jag vet inte om jag vill det längre, om diskursen i Sverige ska vara representativ för feminismen.

Jag stör mig så innerligt på sekt-gemenskapen som börjar bildas i Sverige. Ängsligheten. "Du är väl feminist? Du stödjer väl kampen för den alltid förtryckta kvinnans frigörelse?"

Vakna. Vi är sannolikt det mest jämställda landet i världen. Kanske toppar Norge oss. Kvinnor tillåts ta för sig som aldrig förr, uppmuntras till det. Det är självklart bra. Men ändå låts det höras att vi har ett gigantiskt strukturellt förtryckande patriarkat i Sverige. Att fler och fler våldtäkter rapporteras sägs med benfast övertygelse ha att göra med mäns, framförallt vita mäns, kvinnohat.
Inte faktumet att just eftersom feminismen vunnit så stora erövringar i Sverige så vågar fler kvinnor anmäla. Då vore det ju tråkigt. Då skulle det ju inte finnas något att kämpa för.

Jag skulle önska att alla hatar-feminister där ute lugnade ned sig och såg hur jävla bra kvinnor har det i Sverige. Sen betyder inte det att man ska stanna där, givetvis. Men inse att fördomar och könsroller inte är något som förändras genom verbalt blitzkrig och debattartiklar som greppar efter halmstrån.

Stör mig även fruktansvärt på det dåraktiga i att feminism antas vara det enda sättet vi uppnår jämställdhet. Feminism är i mångt och mycket, om vi nu utgår från hur den praktiseras idag i Sverige, en obehagligt radikal, kontraproduktiv desperation för att uppnå sagda jämställdhet. Det är ett tillvägagångssätt, och man måste få kritisera tillvägagångssättet i den metoden utan att bli påhoppad av sekterister (i.e krönikörer, twittrare). Vi är så otroligt inskränkta här uppe i Norden. Det finns andra sätt.