Bör samhället stötta föräldrar som ligger i riskzon för separation?

Att högutbildade par med jobb håller ihop bäst är ju ingen överraskning.

Där det spricker oftast är där ingen har jobb.

Annars så håller det bättre om pappan har jobb om bara en har jobb än om mamman har jobb.

Vilket kan beror på flera olika saker?

En av dem, pappan eller mamman är lågutbildad, kan inte få jobb på grund av struligheter, kan inte fungera i en familj är nog stor risk för separation i förhållandet.

Desto mer självförtroende han har själv och go desto mer måste risken minskas att paret separerar för att hon/han är arbetslös.

Samma gäller ju de fall där bägge är arbetslösa, om bägge är optimistiska och har ett go så hjälper det så klart.

Borde samhället ta någon ansvar här? Borde det finns jourer för arbetslösa för att ge föräldrarna verktyg att ta hand om och vårda sin relation? Parsamtal om hur det går att hålla ut och tips om utbildningar och annat tänkte jag.

Eller ska var och en ta ansvar för detta själv?

Det finns ju föräldrautbildning. Skulle det var värt att erbjuda möjligheterna till samtal när föräldrar är i riskzonen för separation?






.




http://www.svt.se/nyheter/sverige/se...er-har-minskat

Nej men det kanske går att lagstifta bort problemet som vi gör med mycket annat

Vad jag vet så finns redan familjerådgivning, vilket är till för t ex sådana här situationer.

Finns kanske inte överallt? Jag vet inte.

Hursomhelst så är den säkert inte kapabel att fånga in alla som skulle vilja ha stöttning i att hålla ihop eller i att separera på bästa sätt.

Jag tänker att det skulle spara mycket pengar i längden att människor fick rätt hjälp.

Dessutom borde det i större samhällen finns så många så att man kan byta terapeut om man inte passar samma.

Man har ju en kortare föräldrautbildning när man väntar barn. Redan där borde man få telefonnummer till separationsakuten för att kunna få råd av olika slag.

Skulle väl vara en bra idé. Om föräldrarna strular mindre så får dom mindre struliga barn och visst vore det bra för framtiden. Ingen får skiljas sig utan först ha genomgått grundlig parterapi tex.

Det vore intressant att forska på hur mycket alla dåliga separationer direkt eller indirekt kostar. Det måste vara enorma summor. Att sätta in resurser tidigt borde vara mycket väl investerade pengar.

Med tanke på hur dåligt rustade många verkar vara på att hantera svårigheter i förhållandet och sina separationer tycker jag ibland också att relationer och konflikthantering borde vara ett eget skolämne.

Jag vill minnas att i samband med mina barns födslar fick vi hem en väldans massa papper om olika stöd som kommunerna ställer upp med för småbarnsföräldrar. Parterapi, familjerådgivning och samtalstekniker, helt gratis.
Jag tror problemet kan vara att de som mest behöver det, aldrig skulle komma på idén att söka sig dit. Det kanske inte är någon dum idé att tvinga föräldrar till parterapi innan de kan börja söka skilsmässa, delad vårdnad osv.
Risken är däremot överhängande att när ett par föräldrar väl bestämt sig för att gå isär, är det oftast för sent. För mycket skada är redan skedd.
Skulle myndigheterna på något sätt försöka pejla av en trolig skilsmässa innan den blir ett faktum, så innebär det en övervakning som nog skulle kännas lite obehaglig för de flesta.

Familjerådgivningarna är väldigt spretiga i sin kvalitet.
Så man bör se det för vad de är, socionomer och annat trams som driver egna agendor tyvärr.
Min kommun är riktigt dålig på den fronten, inte bara enl. mig... Jag känner ett par som hade problem Men faktiskt enade sig mot rådgiverskans idioti.

Sedan har jag hört om andra kommuner där de fungerar riktigt bra, där de har en plan och ett driv till att utvecklas till en ständigt bättre verksamhet.

Det beror på... Respekterar och värderar de mäns behov lika mycket som kvinnors, är idén god.
Annars är risken stor att det skär sig ordentligt. När det skär sig, använder mödrar i regel barnen som vapen, vilket knappast gagnar barnen.

Stämmer det verkligen att högutbildade par med jobb håller ihop bäst? Dina citat visar i alla fall inte detta. Jag tror att låtutbildade par med jobb håller ihop minst lika bra.

Nej det är inte statens uppgift att curla medborgarna.

Tyvärr misstänker jag att din oro kan vara berättigad. Här är en betraktelse från en socionomstudent.

Jag har hört liknande kritik mot utbildningen från kvinnliga socionomstudenter vid ett annat universitet, så nog kan det finnas anledning att fundera över hur "opartiska" vissa av dessa rådgivare egentligen är.

När jag var på vår kommuns tillhandahållna familjerådgivning. Var jag där för att jag trodde att mina familjeproblem ej var olösliga bla bla bla... Med det jag vet idag, bara några år i efterhand.
Var det klart som korvspad, vad som hände och framför allt för någon som skall vara professionell i rellationsfrågor...

Det enda jag behövt göra är att kolla hur de är utbildade, sedan vad dessa innehåller... Det blev upptakten till min anti-feminism. Då det är uppenbart att svensk sociologi mer handlar om att befästa ståndpunkter, mer än något annat. Vilket på senare år blivit mycket tydligt då det visat sig vara bortom helt fel. D.v.s. kvinnor beteer sig inte bara sämre än män, utan även u större utsträckning.