Varför är det mer synd om mamman?

Men det har ingen gjort. Jag tolkade det inlägget som Sophisticatedcutiepie gjorde att kvinnor sörjer ett barn annorlunda eftersom det har varit ett med oss men inte nödvändigtvis mer. Men jag har haft killkompisar som helt trasats sönder när deras partner fått missfall. Så detta är ju också så individuellt.

Det som stör mig i denna fråga är att när någon kan med att värdera andras sorg utifrån deras uppträdande. Det är att gå över gränsen helt och hållet. Frun som var helt nedbruten av sorg i det första skedet kanske orkade ta tag i sin familj efter en tid och då var det pappans tur att bryta ihop. Man gör ju så ofta i förhållande - turas om att vara stark och svag. Jag upplever inte att samhället ser på pappor som att de älskar sina barn mindre än vad mamman gör.

På vilket sätt lägger jag ord i munnen på dig. Du skrev i inlägg #2

Det kanske är så att när kvinnan bryter ihop så har männen att välja mellan att antingen bryta ihop eller försöka vara stark för familjens överlevnad.

Okej jag kan ha formulerat frågan klumpigt, men jag vet inte om det finns något bättre ord än sorg.
Varför anser sig kvinnan ha större rätt att bryta ihop och gå in i apati. Låter det bättre?

Sorg är ingen rättighet! Men jag förstår din tanke.


Det finns inget medvetet egocentriskt i en sorg - en förlust av ett barn innebär en förtvivlan av den djupaste avgrund och hur man reagerar då har nog inget med ett själviskt jag-först tänkande att göra. Jag antar att det du vill åt är varför det är mer accepterat att kvinnan sörjer? Jag tycker inte att så är fallet med tanke på det jag sett i min närhet, men låt oss anta det ändå. Vad beror det på isf?

https://www.flashback.org/t2287978 ("Män som gråter- fjollor?" En tråd från 2013-12-20) Läs och se exempel på hur gamla könsroller sitter i. Jag tror att det delvis är däri det bottnar, från den tid då män inte "tilläts" att visa sina känslor (stora pojkar gråter inte) utan istället skulle vara den starka, den som får saker och ting gjorda. Det är inte så långt tillbaka, eller hur? Visar man inte något så döljer man det, man gömmer det inom sig och när sedan det mest traumatiska inträffar att ens barn dör så antar jag att de männen inte har lika lätt att ta fram sina känslor och visa dem.

En annan tanke varifrån den tesen kan komma är att från samma tidsperiod så var könsrollerna så fördelade att mannen var på jobbet hela dagen medan kvinnan stannade hemma och tog hand om barnen. Den nära och naturliga kontakt hon fick till dem var nog mer än mannens och därför blev säkerligen hennes reaktion vid ett dödsfall kanske mer intensiv och mer "akut", vilket omgivningen säkerligen förstod och kanske nästan ansåg självklart. Eller?

Men måste man sörja på samma sätt för att sörja lika mycket? Naturligtvis inte. Alla hanterar sin sorg på olika sätt, ett sorgearbete fungerar inte lika för alla. Det går inte att kategorisera sorg inom kön, ålder, eller nationalitet - uttrycken för sorg, ja kanske men inte själva sorgen i sig. Dessutom, som andra skrivit tidigare så pågår sorgearbetet i olika faser, det de flesta utomstående ser är nog den akuta fasen. Hur fördelningen och sorgen sedan ser ut makar emellan kan förändras oerhört under tiden och bakom stängda dörrar.

Däremot finns "fällan" som du TS nämner om att mannens sorg kanske inte ges lika stort utrymme, men jag tror (och hoppas) att vi idag är så pass medvetna så att vi inte försöker tvinga in någon i en slags sorgemall som skapats av andra eller av samhället som helhet, eller att vi graderar någons sorg utefter antalet tårar eller sjukdagar. Ett sådant beteende är ovidkommande, föråldrat och hämmar all utveckling mot en så pass återställd känslomässig hälsa som man nu kan få i ett sådant sammanhang.


Förstår din poäng. En annan poäng kan vara denna: Det kanske inte skulle ha blivit så mycket till handling om båda huvudrollsinnehavarna legat apatiska till sängs, förlamade av sorg?