Varför är det mer synd om mamman?

Jag och min Sambo håller på att titta oss igenom The Killing på Netflix.
Där såg jag ett fenomen som jag har sett i en del andra filmer/serier och även IRL vid något enstaka tillfälle.

Detta fenomen skulle jag vilja diskutera ur ett jämställdhetsperspektiv.

Kort beskrivning av fenomenet (OBS: Avslöjar detaljer ur serien

Diskussionsfrågan:
1) När ett barn dör, varför skulle det då vara mer synd om mamman än om pappan?

2) Varför är det (oftast) pappan som får försöka se till att livet går vidare och fungerar för övriga familjen medan mamman har rätt att apatiskt få sörja?

3) Är det inte på sätt och vis att fastställa könsroller när man framställer det så (även om jag som sagt har sett fenomenet IRL)?

Det är ju trots allt just mamman som har burit barnet i sin kropp i hela 9 månader, det är klart det påverkar henne mest. Inte därmed sagt att det är mest "synd" om henne, utan jag anser att båda mannen och kvinnan sörjer, men att hon tar det hårdast pga nämnda anledning.

Sedan så är det väl oftast så att mannen är den starkaste av man/kvinna, det påstår iallafall ni alltid i alla andra lägen, så det är väl därför mannen kan se till att "livet går vidare" som du skriver, och låta kvinnan få sin tid att sörja sitt döda barn.

1. För att kvinnor är barn genom hela livet själva och därmed skiter i resten av familjen när hon vill tycka synd om sig själv istället.
2. För att män inte skiter i sin familj och alltid känner plikt för det man skapat.
3. Inga kommentarer.

Enkla stereotypa könsroller.

Kvinnan är den som vårdar, känslomässig, den som har tagit hand om barnet och investerad känslomässigt i barnet.
Mannens "enda" investering är ekonomisk som försörjare och ska då inte ha byggt samma känslomässiga band.

Sen så har du ju vidare att kvinnor ska ju vara känslosamma, "svaga" och får gråta/bryta ihop medan männen ska ju vara "starka" inte visa känslor eller gråta, att en man "bryter ihop" är lite av ett tabu får då antyds ju att mannen är "svag".

Även irl så har man mycket av det, kvinnan förväntas bryta ihop, det är fullt tillåtet för henne och hon anses snarare känslokall, konstig eller tom misstänksamt om hon inte gör det. Mannen däremot förväntas vara "stark", han får/bör visa sorg, men han får inte bryta ihop utan han förväntas vara "stark".

Det är alltid mer synd om kvinnor än vad det är om män.

Kvinnor är mer känslomässigt styrda än män, man kan säga att kvinnor styrs till 90% av känslor och resterade 10% logik. Män styrs av 70% logik och 30% känslor. Ja sifforna är helt påhittade. Mannen är kapten på skeppet och kvinnan är en enkel matros, det gör inte så mycket om någon av matroserna får panik i en storm men får kaptenen panik så är det kört för hela skeppet.

1. Det är inte mer synd om mamman än om pappan när ett barn dör. Hur kan man värdera detta? I film kanske men inte i verkligheten.

2. Nu är det också film du diskuterar utifrån. I verkligheten funkar det inte så utan det är utifrån personernas sätt att vara, som avgör vem som orkar ta ansvar. Det kanske de båda gör eller ingen.

3. Ja det är det. Jag har sett och läst om sådana här tragiska händelser och hur föräldrarna agerar är så olika att jag inte skulle kunna dra några slutsatser av det. Så att tala om att det finns någon "rätt" eller speciellt ansvar för hur mannen eller kvinnan bör eller skall agera känns verklighetsfrämmande.

Frågan är mer varför du och andra tycker mer synd om den som blir apatisk än den som måste hålla ihop allt?

Varför tänker du så?

Tråden handlar om sociala normer i samhället som säger att det är mer synd om mamman.

Det finns nog olika tolkningar av sociala normer i så fall. Vid de tillfällen jag tänker på så har inte mamman setts som mer sörjande eller mer synd om utan som en familjetragedi öht. Folk har tyckt så oerhört synd om både männen och kvinnorna i de få fall som jag haft i min närhet. Ingen skillnad.

Vid missfall däremot så upplever jag att det är så men inte om det gäller ett barn.

Men om det finns sådana normer så är de ju oerhört fel, tycker inte du det? Varför upprätthålla sådant? Vem vill ha det så? Sorgen är ju så oerhört personlig och uttrycks på så olika sätt.

Ja, TS vill kritisera den normen utifrån värderingar liknande dina ...

Därför att filmer (kultur) ofta speglar de sociala koderna som de samhället har just under den tiden.
Inget konstigt.

Om du ser en film från 50 talet så ser du kvinnor som små söta dockor (idel närbilder) som med idogt glädje servar allt och alla omkring sig men bryter ihop vid minst lilla vindil, så mannen kan skynda dit och vara MAN.

70- talet. Mer socialrealistiska filmer med politik bakom varje hörn. Människor med mer facetter.
Men kvinnor är fortfarande ganska okapabla till annat än att sitta still nånstans och vara vacker.

Nu vet jag inte vilken film du syftar på här. Men att en kvinna bryter ihop totalt efter en dotters död,
är ju standard enligt ovan. Och att en man på film absolut inte kan bryta ihop på motsvarande sätt är ju också standard.

I verkligheten kan det ju vara lite hur som. Och har nog alltid varit så. Kvinnor kan vara benhårda
och män bräckliga. Men det är inget man vill skildra eftersom det inte stämmer med den tidens konventioner.

Edit: Så man ser skilland på bra och dålig kultur för övrigt. När den går efter kulturnormen ( blir trist efter 10 år) eller bryter sig ifrån och därmed blir odödlig.
Kejsaren av Portugalien skrevs i början av 1900 och skildrar en mans sammanbrott efter ett barns
försvinnande. Och den står pall även idag.