Vilken tonart ska man välja om man inte har någon sångare?

För det första, Okej
För det andra, Grattis
För det tredje, vad heter då dessa tecken som visar att en not är sänkt?
För det fjärde, ja begrepp ändras men det förändrar inte det faktum jag det är enklare att läsa en notbild med tonerna F och C istället för tonerna E# och B#

Vad exakt är en tonart?

När man skriver en låt så använder man oftast inte alla tolv toner som finns att tillgå. Om vi tar piano som exempel så finns där sju vita tangenter och fem svarta. Som du kanske vet så finns dessa toner på flera ställen på ett piano - i olika oktaver. Du kan ta ett mörkt "c" långt till vänster på pianot och ett högt (väldigt ljust) "c" på den högra sidan på pianot.

Det finns alltså tolv unika toner på ett piano. En vanlig låt innehåller inte alla dessa tolv toner utan låtar brukar vara uppbyggda av sju toner. För att sammanfatta det hela kan man säga att de sju toner av dessa tolv toner som du väljer att använda i din låt är en tonart. Beroende på vilka sju toner du väljer så får du olika tonarter.

Äntligen en själsfrände!

Jag har aldrig förstått varför pianister är så förtvivlat rädda för svarta tangenter! Det kan ju knappast vara så märkvärdigt som en del försöker få det till.

Det finns 12 olika toner på klaviaturen (upprepade några gånger uppåt och neråt). Inte kan det vara en övermaga uppgift att memorera även de svarta! Och vad är det som är så mycket svårare att åstadkomma på de svarta?

Själv spelar jag med stor förkärlek i ciss dur (C#, eller Db om nu det föredras). Det är tonarten med flest förtecken (7#), och tydligen fruktad av många.

Så här gick det till. När jag var liten valp hade mina föräldrar en gammal, bättre begagnad flygel. Rättare sagt hårt begagnad. Den var riktigt sliten i de vita tangenterna, vilket sannerligen märktes på ljudkvaliteten. Men så började jag testa även de svarta.
Minsann, det blev ett helt annat ljud i skällan!!

Det hördes tydligt att de svarta tangenterna var nära nog oanvända! Och det konsekvent över hela klaviaturen. Varför i hela fridens dar ska jag spela på de vita, när de svarta låter mycket bättre?!

Sagt och gjort, de svarta fick det bli. Oftast ciss dur, men även fiss eller giss dur etc. Här underlättades saken förstås av att jag inte kan läsa noter, så memorerandet blev en visuell uppgift. Och det är något som funkar minst lika bra för de svarta.

Så småningom upptäckte jag en annan fördel. Jag har tämligen små händer, men vill ändå greppa enorma ackord (decimaackord med 5 toner i höger hand, samtidigt oktavbas). Det var avsevärt mycket lättare att greppa och träffa rätt på de svarta än på de vita. Så för min del blev valet enkelt.

Med tiden har jag försökt att greppa motsvarande ackord i vita tonarter, bara för att upptäcka att det känns helt bakvänt. Om det ens är möjligt (beror på vilka ackord och hur de ligger). Jag utnyttjar min förmåga till fullo i de svarta tonarterna, däremot inte alls i de vita.

För sakens skull har jag testat att transponera mina arrangemang till vita tonarter när det är möjligt. Och det går ju ofta, men det känns som att det är av enbart teoretiskt intresse. Vet inte vad poängen skulle vara.

Vad gäller de vita så är det långt ifrån sant att "man kan spela en hel låt utan att trycka på en enda svart tangent". Det beror helt på harmonierna. Jag är förtjust i lite udda atonala klanger, och använder med förkärlek t.ex. tritonintervallet. Till och med i C dur medför det en svart tangent (F#). Med mera komplicerade ackord dyker det snart upp fler.

För min del är urvalskriterierna vid val av tonart:
1) det ska låta bra
2) det ska vara möjligt att greppa ackorden

Om sedan tonarten upplevs som svår av pappersvändare så struntar jag gladeligen i det!

Anm.
Det ska nämnas att jag trots tonarts- och ackorsdval är hobbypianist, har ett mycket bra relativt gehör och muskelminne. Samt en udda och lynnig spelstil.

Lättare att trycka ned tangenterna? Nja, det handlar ju uteslutande om vana.
Det finns många aktiviteter här i världen som erfordrar "ojämna" grepp och anslag, och människans hand klarar utan problem av dem. Med övning blir det omedvetet och kräver inte minsta ansträngning.

Hen är förövrigt inte ett riktigt ord, och även om det vore ett så hade det inte hört hemma i sammanhanget.


Det har inget att göra med personlig förmåga, det är inget som är få förunnat. Folk är bara lata.

Kan vara en helt idiotisk fråga men jag kör på.

Jag tänkte börja producera instrumental musik. Det är ju överlägset lättast att komponera i C-dur/A-moll eftersom man bara behöver använda vita tangenter. Kan jag skriva alla mina låtar i C-dur/A-moll och sedan efteråt, om jag så vill, transponera dom till andra tonarter för "variation" (alltså så att alla mina låtar inte låter likadant)? Finns det ackord som inte kan spelas i C-dur/A-moll? Skulle man i princip kunna spelas alla världens låtar i denna tonart?

Har i framtiden tänkt lära mig fler tonarter men fattar inte varför egentligen, man kan ju ändå komponera allt i C-dur/A-moll och sedan transponera efteråt om man vill. Tänker jag helt fel?

Nej, du tänker rätt. Det som skiljer tonarterna åt är ju tonhöjden och därmed så ger tonarterna olika klanger. Dessutom - när man väljer en tonart så har det mycket att göra med hur du bygger melodin. Om man ska sjunga en melodi så blir det en himla skillnad att spela i C-dur jämfört med G-dur då tonerna hamnar antingen mycket högre eller mycket lägre.

En fördel med att kunna komponera i olika tonarter är också att man kan få infall och inspiration och hitta melodier i en tonart som man inte alltid hittar i C-dur/A-moll.

Men först och främst kan det nog vara ett bra sätt att bli säker på c-dur/a-moll och hur man kombinerar alla övriga ackord till dessa.

Tack för svaret! Har tänkt på denna grej mycket.

Men dessa melodier kan alltså i teorin ändå spelas i C-dur/A-moll? Så den enda fördelen med olika tonarter är i princip att det känns nyare och fräschare för öronen och det kan vara lättare att hitta inspiration? Som jag trodde då!

Om vi bortser från inspirationsgrejen, säg att man i teorin till 100% bemästrar C-dur/A-moll, avancerade ackordsuppbyggnader osv. Kan man skapa hur bra och avancerad musik som helst, om man transponerar den efteråt så att det blir lite variation för lyssnaren som hör på mina låtar? Det blir inte genomskinligt och folk tänker "amen vafan kan han bara C-dur"? Allt borde ju ändå gå att spela i denna tonart om jag fattat det rätt.

Sång och blåsinstrument som läggs på efteråt osv. är uteslutet. Det är bara instrumental musik det är frågan om.

Nej, det blir inte genomskinligt. Det är omöjligt att höra på en komposition om den har skrivits i C-dur eller inte efter att man har transponerat den. Alla möjligheter finns i alla tonarter oavsett vilken du väljer.

Du återkommer till att folk är lata som hellre spelar på vita tangenter än tar sig an låtar som går i Db.
Om någon frågar vilken tonart man ska spela som nybörjarband så är det rätt så rimligt att föreslå en tonart som är lätt att spela för pianister. Det handlar inte om lathet utan snarare sunt förnuft. Det finns ju ingen direkt poäng med att spela i Db så det faller ju bort.

Om en otränad människa som ska börja träna löpning frågar vilken distans han borde springa och någon föreslår 5 km så blir det löjligt om någon kommer in och säger att den istället borde springa maraton - allt annat är lathet. "Folk är bara lata". Så ser jag på denna fråga.

De flesta band har inga pianister.
Dessutom är det där "vita tangenter är lättare"-tramset inget annat än en vanesak. Lär man sig på de svarta redan från början så är det inte ett dugg svårare.


Ingen direkt poäng? Fan snackar du om? Olika toner har olika klang, olika frekvenser låter och känns olika. Det är ingen slump att en hel genre kan kretsa runt en tonart.
Db är för övrigt väldigt lätt att sjunga till, oerfarna sångare kan ha rätt stora problem med halvhöga toner pga anatomi.


Värdelös liknelse, helt jävla skruvat.

En liknelse som hade funkat: Någon ska börja träna löpning och frågar om han ska ta första steget med höger- eller vänsterfoten.
Men ack, den liknelsen kan du ju inte vrida till så att den backar upp dig... så där sprack det ju.

Pucko.

Heter du verkligen Pucko?

Nej, men allvarligt talat så inser du nog innerst inne att C-dur eller A-moll är att föredra, av många olika anledningar, jämfört med F# och C# när det gäller pianospel. Och om det inte spelar någon roll för gitarrister så väljer man alltså en tonart som gynnar de som spelar keyboard.