En och ett

Aldrig tänkt på det, lär sig något nytt varje dag antar jag

Lästips på engelska:
http://en.wikipedia.org/wiki/Swedish_language (... There are two genders ...)
http://en.wikipedia.org/wiki/Grammatical_gender (Common and neuter)

Jag förstår inte vitsen med att förklara något. När jag började lära mig svenska alla tipsade att komma ihåg ordet med artikeln och inte tänka om att "varför det är så" eller hitta någon regel till det eftersom det egentligen finns ingen regel. Fästan om man sällan använder ordet i bestämd form eller inte alls använder så glömmer man artikeln ganska snabbt.

Det finns ingen regel, man får lära sig ordets genus när man lär sig ordet. Så är det.

Banan (utrum) och äpple (neutrum).
Men man får väl lära sig det helt enkelt.

Nåja, ett litet riktmärke finns det allt--slutar substantivet på en vokal så är det som oftast utrum (en) annars så är det neutrum (ett). Men det finns alltför många undantag för att ens kalla det en regel.
DOH! Och hur har du tänkt dig att man ska lära sig att det heter bilen och inte bilet så? Eller för den delen trädet och inte träden?

För den som kommer från engelskan, ett språk med ett enda grammatiskt genus, är det kanske överraskande att synonymer ofta har olika genus i svenskan. Detta faktum är en illustration av hur oregelbunden uppdelningen är. En unge och ett barn kan vara precis samma person. Annars är tumregeln att individuella ryggradsdjur hanteras med -n-genus. Regeln skulle kunna vidgas till biologiska individer. Undantag är lejonet, rådjuret, stoet, fölet, biet, trädet och många andra.

Ytterligare en illustration av slumpmässigheten i grammatiskt genus är att det i danska och norska finns många ord som har motsatt genus utrum/neutrum i förhållande till systerspråket svenska.

Räknat över allt substantiv är 70–75 procent utrum, som alltså kallas -n-genus.

Det fåtal substantiv som kan vara både utrum och neutrum får stort intresse här på FB Forum Språk. Ett CV eller en CV men en meritförteckning, en eller ett PM men en promemoria. Dialekter skiljer sig på några enstaka ord – jämför referensen till danska och norska.

Här är till exempel en omröstning om ett enda ord: https://www.flashback.org/t1451841

Det där var ju någorlunda cirkulärt

Man får lära sig från fall till fall, men har man lite språkkänsla hittar man snart regelbundenheterna som ändå finns. Alla ord som slutar på -ing, -het, -are och många fler är n-ord, alla substantiv härledda från verb genom att -a tagits bort (ett åk, hopp, fall) är t-ord, och många fler såna regler.

Förvirrande kan också vara att likalydande ord med olika betydelse ibland har skilda genus:

ett kummel (ett stenröse)
en kummel (en torsksläkting)

Blev inte det lite för kategoriskt? Första problemet är väl att veta vilka substantiv som härletts från verb. En spark ser ut som om verbet sparka hade fått sitt -a sparkat, och vad jag kan se är en spark yngre än verbet sparka. Dessutom har vi en spark som ellips till sparkstötting. En straff kontra att straffa tål att tänka på – medan ett straff förlorar sig i samma forntid som verbet straffa.

Apropå avledning med -ing etc så är avledning med -ande inte lika entydigt. Ett ständigt resande och en resande i korta varor, det/de är olika saker. Där kan man ha hjälp av huvudregeln om levande individer.

Dessutom finns både ett röse och en Röse, den senare under huvudregeln levande individ.

Som sagt, ett straff på kåken och en straff i hockey.

Det är sant att det inte finns någon regel, men det är ändå inte helt slumpmässigt.

Precis, och vill man vara ännu lite säkrare kan man tänka på om ordet är tvåstavigt och har grav tonaccent; då är sannolikheten stor att det är utrum. Är det tvåstavigt och har akut accent är det ofta neutrum, men detta är lite osäkrare.