Samtidigt som informationstillgången, för den som så orkar ta emot, är kolossal via datorjournaler och alla andra källor (patient, anhörig, medarbetare, samverkande tjänstemän/myndighetspersoner och allehanda kanaler som telefon, mejl, meddelande via "Mina vårdkontakter", bevakningssmeddelande via journalsystemet, dörrknackningar, gammelpost, avbrott en passant i korridoren), så har också dokumentationskraven ökat.
Kvaliteten på dokumentationen varierar dock avsevärt. Men den är viktig, inte minst när man ska engagera teampersonal och dessutom försöka garantera successionen i en verksamhet som behöver hyrpersonal eftersom inte fast personal står ut i långa loppet; bristen på personalkontinuitet är en ofta återkommande kritik och säkerhetsrisk.
Dokumentationen, med journalsystem som ska medge åtkomst till grannverksamheter men samtidigt loggar alla eventuella intrång vårdande personal gör i andra verksamheters journaler. Dessutom växer trycket att revidera, simplifiera, hela vårdjargongen, så att patienten ska kunna förstå sin egen journal. Journalen omvandlas därmed från ett viktigt arbetsverktyg för vårdande personal till att bli en snällifierad och dummifierad dokumentation som patienten själv ska kunna logga in i och kritisera. Det kommer att bli en massa tidsåtgång för att kommentera vad man som behandlare menade och det kommer att bli en massa tid för strykningar, omformuleringar och man kommer till sist att dra slutsatsen att det är bättre att inte kommentera preliminära eller definitiva bedömningar som innehåller kontroversiella inslag; med följden att de som tar över vården får en felaktig ingång till stoffet och gör missbedömningar.
Trenden är en judikalisering av vården, med brottsmål i form av åtal av yrkesverksamma individer medan trenden från SoS varit att identifiera systemfel och svaga länkar i vårdkedjorna. Det bildas nya myndigheter, IVO en av dem, och eHälsomyndigheten och det ena med det andra. Paragrafer och praxis revideras, nya riktlinjer, nya kvalitetsregister, nya strukturer och budgetar samt några fagra värdegrunder i relief. Endast en akademiserad byråkrat på avstånd hinner sätta sig in i detta, medan verklighetens folk får försöka bilda sig en uppfattning om andan - finns det en sådan, sammanhållen? - och reda ut process- och målkonflikter i dessa snabbt hopkomna och ideologiskt präglade parollerna, innan nästa revision, hugskott och krumsprång. Cirkeln är fullbordad, vi är tillbaka där vi började, bara en aning tröttare och möjligen med lägre stämda ambitioner.
Kvaliteten på dokumentationen varierar dock avsevärt. Men den är viktig, inte minst när man ska engagera teampersonal och dessutom försöka garantera successionen i en verksamhet som behöver hyrpersonal eftersom inte fast personal står ut i långa loppet; bristen på personalkontinuitet är en ofta återkommande kritik och säkerhetsrisk.
Dokumentationen, med journalsystem som ska medge åtkomst till grannverksamheter men samtidigt loggar alla eventuella intrång vårdande personal gör i andra verksamheters journaler. Dessutom växer trycket att revidera, simplifiera, hela vårdjargongen, så att patienten ska kunna förstå sin egen journal. Journalen omvandlas därmed från ett viktigt arbetsverktyg för vårdande personal till att bli en snällifierad och dummifierad dokumentation som patienten själv ska kunna logga in i och kritisera. Det kommer att bli en massa tidsåtgång för att kommentera vad man som behandlare menade och det kommer att bli en massa tid för strykningar, omformuleringar och man kommer till sist att dra slutsatsen att det är bättre att inte kommentera preliminära eller definitiva bedömningar som innehåller kontroversiella inslag; med följden att de som tar över vården får en felaktig ingång till stoffet och gör missbedömningar.
Trenden är en judikalisering av vården, med brottsmål i form av åtal av yrkesverksamma individer medan trenden från SoS varit att identifiera systemfel och svaga länkar i vårdkedjorna. Det bildas nya myndigheter, IVO en av dem, och eHälsomyndigheten och det ena med det andra. Paragrafer och praxis revideras, nya riktlinjer, nya kvalitetsregister, nya strukturer och budgetar samt några fagra värdegrunder i relief. Endast en akademiserad byråkrat på avstånd hinner sätta sig in i detta, medan verklighetens folk får försöka bilda sig en uppfattning om andan - finns det en sådan, sammanhållen? - och reda ut process- och målkonflikter i dessa snabbt hopkomna och ideologiskt präglade parollerna, innan nästa revision, hugskott och krumsprång. Cirkeln är fullbordad, vi är tillbaka där vi började, bara en aning tröttare och möjligen med lägre stämda ambitioner.
Citat:
Gör en enkel sammanfattning tack!
Samtidigt som informationstillgången, för den som så orkar ta emot, är kolossal via datorjournaler och alla andra källor (patient, anhörig, medarbetare, samverkande tjänstemän/myndighetspersoner och allehanda kanaler som telefon, mejl, meddelande via "Mina vårdkontakter", bevakningssmeddelande via journalsystemet, dörrknackningar, gammelpost, avbrott en passant i korridoren), så har också dokumentationskraven ökat.
Kvaliteten på dokumentationen varierar dock avsevärt. Men den är viktig, inte minst när man ska engagera teampersonal och dessutom försöka garantera successionen i en verksamhet som behöver hyrpersonal eftersom inte fast personal står ut i långa loppet; bristen på personalkontinuitet är en ofta återkommande kritik och säkerhetsrisk.
Dokumentationen, med journalsystem som ska medge åtkomst till grannverksamheter men samtidigt loggar alla eventuella intrång vårdande personal gör i andra verksamheters journaler. Dessutom växer trycket att revidera, simplifiera, hela vårdjargongen, så att patienten ska kunna förstå sin egen journal. Journalen omvandlas därmed från ett viktigt arbetsverktyg för vårdande personal till att bli en snällifierad och dummifierad dokumentation som patienten själv ska kunna logga in i och kritisera. Det kommer att bli en massa tidsåtgång för att kommentera vad man som behandlare menade och det kommer att bli en massa tid för strykningar, omformuleringar och man kommer till sist att dra slutsatsen att det är bättre att inte kommentera preliminära eller definitiva bedömningar som innehåller kontroversiella inslag; med följden att de som tar över vården får en felaktig ingång till stoffet och gör missbedömningar.
Trenden är en judikalisering av vården, med brottsmål i form av åtal av yrkesverksamma individer medan trenden från SoS varit att identifiera systemfel och svaga länkar i vårdkedjorna. Det bildas nya myndigheter, IVO en av dem, och eHälsomyndigheten och det ena med det andra. Paragrafer och praxis revideras, nya riktlinjer, nya kvalitetsregister, nya strukturer och budgetar samt några fagra värdegrunder i relief. Endast en akademiserad byråkrat på avstånd hinner sätta sig in i detta, medan verklighetens folk får försöka bilda sig en uppfattning om andan - finns det en sådan, sammanhållen? - och reda ut process- och målkonflikter i dessa snabbt hopkomna och ideologiskt präglade parollerna, innan nästa revision, hugskott och krumsprång. Cirkeln är fullbordad, vi är tillbaka där vi började, bara en aning tröttare och möjligen med lägre stämda ambitioner.
Kvaliteten på dokumentationen varierar dock avsevärt. Men den är viktig, inte minst när man ska engagera teampersonal och dessutom försöka garantera successionen i en verksamhet som behöver hyrpersonal eftersom inte fast personal står ut i långa loppet; bristen på personalkontinuitet är en ofta återkommande kritik och säkerhetsrisk.
Dokumentationen, med journalsystem som ska medge åtkomst till grannverksamheter men samtidigt loggar alla eventuella intrång vårdande personal gör i andra verksamheters journaler. Dessutom växer trycket att revidera, simplifiera, hela vårdjargongen, så att patienten ska kunna förstå sin egen journal. Journalen omvandlas därmed från ett viktigt arbetsverktyg för vårdande personal till att bli en snällifierad och dummifierad dokumentation som patienten själv ska kunna logga in i och kritisera. Det kommer att bli en massa tidsåtgång för att kommentera vad man som behandlare menade och det kommer att bli en massa tid för strykningar, omformuleringar och man kommer till sist att dra slutsatsen att det är bättre att inte kommentera preliminära eller definitiva bedömningar som innehåller kontroversiella inslag; med följden att de som tar över vården får en felaktig ingång till stoffet och gör missbedömningar.
Trenden är en judikalisering av vården, med brottsmål i form av åtal av yrkesverksamma individer medan trenden från SoS varit att identifiera systemfel och svaga länkar i vårdkedjorna. Det bildas nya myndigheter, IVO en av dem, och eHälsomyndigheten och det ena med det andra. Paragrafer och praxis revideras, nya riktlinjer, nya kvalitetsregister, nya strukturer och budgetar samt några fagra värdegrunder i relief. Endast en akademiserad byråkrat på avstånd hinner sätta sig in i detta, medan verklighetens folk får försöka bilda sig en uppfattning om andan - finns det en sådan, sammanhållen? - och reda ut process- och målkonflikter i dessa snabbt hopkomna och ideologiskt präglade parollerna, innan nästa revision, hugskott och krumsprång. Cirkeln är fullbordad, vi är tillbaka där vi började, bara en aning tröttare och möjligen med lägre stämda ambitioner.
Informationsmängden erbjuder möjligheter men utgör en stor utmaning. 
Informationsmängden och intensiteten utgör en stress på IT-systemen och inte minst bland vårdorganisationernas medarbetare, ett faktiskt arbetsmiljöproblem.
Det finns en potentiell konflikt mellan olika intressen: patientens om att ta del av sin egen journal, vårdpersonalens behov av tillgång till kritisk information men svårigheter att hitta relevant information på den tid som bjuds, samt detta behov i konflikt med de begränsningar som både IT-systemen och sekretessreglerna reser.
Informationsmängden och intensiteten utgör en stress på IT-systemen och inte minst bland vårdorganisationernas medarbetare, ett faktiskt arbetsmiljöproblem.
Det finns en potentiell konflikt mellan olika intressen: patientens om att ta del av sin egen journal, vårdpersonalens behov av tillgång till kritisk information men svårigheter att hitta relevant information på den tid som bjuds, samt detta behov i konflikt med de begränsningar som både IT-systemen och sekretessreglerna reser.
Citat:
Det är bara bra med information tycker jag.Informationsmängden erbjuder möjligheter men utgör en stor utmaning.
Informationsmängden och intensiteten utgör en stress på IT-systemen och inte minst bland vårdorganisationernas medarbetare, ett faktiskt arbetsmiljöproblem.
Det finns en potentiell konflikt mellan olika intressen: patientens om att ta del av sin egen journal, vårdpersonalens behov av tillgång till kritisk information men svårigheter att hitta relevant information på den tid som bjuds, samt detta behov i konflikt med de begränsningar som både IT-systemen och sekretessreglerna reser.
Informationsmängden och intensiteten utgör en stress på IT-systemen och inte minst bland vårdorganisationernas medarbetare, ett faktiskt arbetsmiljöproblem.
Det finns en potentiell konflikt mellan olika intressen: patientens om att ta del av sin egen journal, vårdpersonalens behov av tillgång till kritisk information men svårigheter att hitta relevant information på den tid som bjuds, samt detta behov i konflikt med de begränsningar som både IT-systemen och sekretessreglerna reser.
Man fördjupar sig om man vill!
Ser inget problem.
Jag visste inte vad jag led av i 30 år till jag fick en diagnos.
Innan var mitt liv ett helvete med antipsykiatri och galna psykoanalytiker.
Om dom bara ville skada istället för att hjälpa kunde dom ha givit mig en giftspruta eller jag skadat dom svårt.
Jag har bra läkare nu på affektiva en diagnos och medicin.
Skadestånd av makt missbrukande psykiatriker kan jag glömma.
Folk utan sjukdomsinsikt kommer att hamna i fängelse om vi slopar LTP
__________________
Senast redigerad av mikael2 2014-01-02 kl. 03:44.
Senast redigerad av mikael2 2014-01-02 kl. 03:44.
Citat:
Informationsmängden erbjuder möjligheter men utgör en stor utmaning.
Informationsmängden och intensiteten utgör en stress på IT-systemen och inte minst bland vårdorganisationernas medarbetare, ett faktiskt arbetsmiljöproblem.
Det finns en potentiell konflikt mellan olika intressen: patientens om att ta del av sin egen journal, vårdpersonalens behov av tillgång till kritisk information men svårigheter att hitta relevant information på den tid som bjuds, samt detta behov i konflikt med de begränsningar som både IT-systemen och sekretessreglerna reser.
Informationsmängden och intensiteten utgör en stress på IT-systemen och inte minst bland vårdorganisationernas medarbetare, ett faktiskt arbetsmiljöproblem.
Det finns en potentiell konflikt mellan olika intressen: patientens om att ta del av sin egen journal, vårdpersonalens behov av tillgång till kritisk information men svårigheter att hitta relevant information på den tid som bjuds, samt detta behov i konflikt med de begränsningar som både IT-systemen och sekretessreglerna reser.
Jag tror att tillgången till ens egna journaler är ett tveeggat svärd, visst kan det vara intressant att veta vad som står.
Men samtidigt så kanske man inte vill läsa saker som vissa läkare skrivit, om det gäller somatisk sjukdom kanske man bara blir ännu oroligare av att läsa läkarens observationer, provresultat osv.
Min fd. terapeut sa att hon tycker att de drunknar i journalförande, förr så fanns det läkarsekreterare att tillgå numera när alla måste skriva själva blir det mer kortfattat och saker som kanske borde dokumenterats i journalen förblir oskrivna pga. att t.ex. läkaren har tidsbrist eller ja kanske bara är lat.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
