gitarr som terapi?

Jag är mer eller mindre deprimerad.

Kan gitarrspel som hobby vara lite terapi? Jag föreställer mig att det kräver en rätt ansenlig ansträngning att lära sig spela, att det kan vara rätt träligt, stämmer det? I så fall finns risken att jag inte kommer vara inspirerad nog att orka. Jag har en akustisk stålsträngad men jag bor i lägenhet och jag tycker det dånar som fan. Vet inte om grannarna hör men funderar på att köpa en elgitarr istället så man kan spela med hörlurar eller låg volym på förstärkaren.

Absolut. En kreativ sysselsättning är alltid att rekommendera, egentligen oavsett sinnestillstånd.

Om det är "rätt träligt" kan bara du själv svara och ta reda på. Att lära dig några enkla ackord och slå lite på strängarna tar en eftermiddag att lära sig, men att bli "bra" på gitarr finns det ingen garanti för. Allt handlar om hur ihärdig och motiverad du är. Somliga kan ha spelat hela sina liv, men lär sig alltid något nytt.

För min del så fungerar det inte att spela instrument, just för att jag inte fann motivationen för det. Jag målar och tecknar istället, vilket är "min terapi".

Men viktigast är givetvis att du går i grunden med vad som gör dig deprimerad, och försöka få en lösning på det. Det dåliga vädret? Jobbig/obesvarad kärlek? Tragedi? Ja, du förstår nog.

Har faktiskt tänkt i det här banorna själv, och jag måste säga av erfarenhet att det funkar utmärkt! Blir så fokuserad på spelandet att jag inte har plats över till andra tankar.

Jag tror att du tänker helt rätt. Som någon sa i tråden ska du ju om du mår dåligt ta kontakt med sjukvården, men det viktigaste är ju att du aktiverar dig, hittar sånt som intresserar dig. Då är det du som bestämmer över ditt liv och hur det ska vara. Att spela gitarr kan vara klurigt och det är lite individuellt hur svårt det är att lära sig det. Alternativet är piano vilket en del tycker är lättare att lära sig grunderna på. Fördelen med piano är att du kan spela ackord med ena handen och melodin med andra handen. Men gitarr duger bra Lycka till!

Lite gammal tråd kanske, men Ts har helt rätt i att gitarspelande funkar när man e nere,
När ja får panikångest så brukar ja plocka ner min flying v från väggen o bara låter riffen flöda
Kopplar in ett par hörlurar till förstärkarn o lirar halva natten om så behövs

Gitarr är den bästa formen av terapi!

Förutsatt att du har fungerande fingrar och motivation att lära dig ett instrument.

I många fall så anser jag att gitarren eller basen som jag nu spelar, snarare är en anledning till varför jag skulle behöva terapi

Äsch, inte ska vi haka upp oss på små detaljer!

Innan jag kunde spela gitarr så brukade jag trumma på gitarren eller bara slå över alla strängar för att lyssna på akustiken. Det var också någon form av hypnos/terapi, i alla fall för mig!

Jo, det ligger väl något i det du säger. T.ex jag gick i fällan rätt tidigt när jag köpt en gitarr att skaffa mig massvis med effektpedaler. Och det slutade att jag inte kunde spela så mycket, men gud vilka ljud jag kunde göra! Och vilken musik det blev av alla de olika ljuden!

Det är som du säger att det blev hypnos av det hela. Jag kunde sitta i flera timmar och leka med delayen och drömma mig bort.

Just det där sista känner jag igen. Det är något magiskt med en fin delay!

Absolut! Av ren erfarenhet så skall den dyraste pedalen du äger vara en echo eller delaypedal.
Och så fungerar den fin fint till andra instrument. Typ sång och sådant.