Mexican: Första trippen på svamp och ett förvirrat sällskap.

Jag hade relativt nyligen anlänt tillbaka till mitt hemland Sverige efter utlandsstudier i Australien. Där hade jag införskaffat mig en aptit för droger och i synnerhet en försmak för de psykedeliska varianterna. Sommaren hade precis tagit sig form och stämningen omkring mig var väldigt bra. Under denna epoken av mitt liv var det droger som var den mest centrala delen som samtalsämne och i viss mån i jakt på mening för stunden. Jag och min bror (låt oss kalla honom Gösta) satt i sedvanlig anda och rökte lite gräs och slog ihjäl tid när telefonen avbröt oss. Det var våran vän "Didrik" som hade ringt och informerat att han kunde styra upp svamp, av sorten Mexican Cubenesis. Jag som aldrig testat svamp innan blev mycket glad och bekräftade att vi skulle införskaffa oss detta. Eftersom "Didrik" påstod att han kunde köpa en större summa så beslöt vi oss också för att ringa "Måns", våran vapendragare tillika bästa vän som likt min bror testat svamp innan. Han var på.

Senare nästa dag tog vi "Måns" bil, alla fyra, och åkte mot svampnästet. "Didrik" hade med sig en kompis, "Bruno", som skulle köpa svampen åt oss. Efter en stund av väntan så kom "Bruno" tillbaka med vad som uppskattningsvis skulle vara 10g. Vi alla log mot varandra och konstaterade glatt att detta skulle bli kul. Eftersom "Bruno" själv aldrig tagit svamp, men skulle göra det dagen därefter (inte med oss) så undrade han om han kunde umgås med oss när vi trippade, för att få en viss uppfattning vad han hade att vänta sig, vilket vi var positiva till.

Så vi spikade att vi skulle ses dagen därpå, hos "Didrik" för att förtära 2,5 gram vardera, med "Bruno" som någon form av sittare. Efter att ha sovit ut gick vi mot "Didrik" spänt. Däremot hade vi fått nyheten att "Petter" blivit inbjuden av "Didrik" för att vara med och dela på de 10 grammen, vilket på förhand gjorde mig, "Gösta" och "Måns" lite irriterade eftersom vi kände att doseringen på två gram kanske inte riktigt var tillräcklig för en god tripp. Men eftersom "Didrik" hade införskaffat svamparna så kändes det rättvist trots allt. Efter en stund satt vi iallafall i en cirkel i "Didriks" spartanska men samtidigt något unkna lägenhet med fem högar svamp, uppdelade av ögonmått och en stor joint på kanske 1,5 - 2 gram.

Vi drog lott om vem som skulle få välja hög först och till min glada överraskning fick jag turen att göra det. Sist blev min bror Gösta. Vi slängde i oss svamparna, kanske något oförberedda för vad som komma skall, eftersom doseringen inte riktigt var vad vi hade önskat i förhand. Vi satte fyr på hövdingen och lät den fara i vänster riktning genom cirkeln. Vi bestämde oss dessutom för att försöka hålla oss inomhus, då det var mitt på dagen och många människor hade sommarlov. Detta var relativt centralt i våran stad och det låg en park precis intill lägenheten. Efter jointen var slut kände jag direkt att det började pirra till i min kropp, vilket jag fann väldigt konstigt eftersom det endast gått maximalt tio minuter sedan intag. Jag frågar mig omkring om någon upplever det likadant, men fick ett bestämt nej ifrån alla andra. Tillslut börjar det krypa i min kropp till den grad att rastlösheten tar mig mot toaletten. Väl därinne studerar jag mitt ansikte i spegeln och det uppstår animerat orange-katthår från min överläpp som dansant skiftade i storlek. Jag blir alldeles förbryllar och förstår själv att svampen har kickat in på mig ovanligt snabbt, det skall ju ta upp till nästan en timma, iallafall om man ser till all information jag beläst mig till.

Jag går ut till rummet där alla mina vänner sitter i marijuanaröken och berättar om vad jag sett och att jag redan känner mig trippad. De andra är fortfarande bara bänga och jag får känslan av att jag överdriver hela händelsen och jag känner mig något omogen, men jag hade ju verkligen börjat få tydliga färgförändringar och en kroppshöghet som inte gick att förneka. Mitt i allt detta öppnar "Bruno" kylskåpsdörren i den lilla ettan och en oerhörd stank sprider sig ut och infiltrerar marijuana lukten. Detta leder i sin tur att vi samtycker att ett besök utomhus kanske inte alls vore såpass dumt ändå (i retro-perspektiv kanske detta var den sedvanliga äventyrslysten som man ofta får på psykedeliska preparat).

Utan att reflektera kring det är vi vandrandes på gatorna strax utanför parken. Jag är nu trippad till den grad att min syn på världen har förvrängts och de annars bekanta området har nu "förmjuknat" i tydligare och starkare färger och allting hade börjat andats. Asfalten kändes förvånansvärt organisk när vi trampar neråt mot själva centrum i staden, utan att reflektera på vad vi egentligen är på väg. Vi alla driftade omkring och gick inte direkt som en samlad trupp utan man hamnade bredvid olika från umgänget titt som tätt. Jag minns tydligt än idag att jag hamnade bredvid "Didrik" vid ett tillfälle och förklarade hur trippad jag var och frågade om han kände något alls? Till svar fick jag ett väldigt kallt NEJ. Jag kan erinra mig att svaret fick mig att känna mig riktigt dum och nästintill skamsen. Men jag skakade av det snabbt och gick ifrån honom fram till "Gösta" och "Måns" som jag kände mig betydligt tryggare med. Efter en stunds obetänksamt gående kommer vi till ett vägskäl. Vägen framför oss leder neråt till torget och äger för stunden en ganska intensiv trafik. Detta får oss att reflektera över vad vi håller på med och vi bestämmer snabbt för att börja bege oss mot lägenheten igen.

Väl i lägenheten igen börjar min vaga känsla om att vara ensamt trippande försvinna, samtalen har blivit flummigare och personers motorik är inte helt som den var innan. Folk börjar skratta och flamsa omkring. Hela lägenheten känns väldigt kompakt och "ihoppkuddad", något mysigt faktiskt. Det finns dock två tydliga läger i trippen emellan alla som har tagit svamp, inte på ett obehagligt sätt utan mer som en oskriven självklarhet av tillit och gångna erfarenheter. Jag, min bror "Gösta" och "Måns" drar sig mer mot varandra och diskuterar gärna helst ihop medan "Didrik" beter sig något annorlunda och "Petter" mest chillar, men får på något sätt hänga ihop med "Didrik". "Bruno" är mest som en tyst detalj, en inredning som följeslår oss utan något egentligt intressant värde mer än förklara vad klockan är, eller rättare sagt hur länge vi trippat; intag hade varit för ungefär en timma sedan vid detta laget.

Efter en tid av experimenterande (testat godis, smuttat på en liten joint) och varit allmänt höga beger mig jag, "Gösta" och "Måns" in i toaletten för att få ventilera oss lite ifrån den intensiva stämningen som inte är obehaglig, men något påfrestande inne i den lilla ettan. Vi stänger av ljuset och eftersom det inte finns någon ljuskälla in i toan blev det totalt svart. Helt plötsligt är vi alltså kroppslösa. Högheten är hanterbar och man förstår att man trippar, men känslan av att vara tre flytande medvetanden som sitter och diskuterar livet i rymden var påtaglig. Detta fortlöper en stund men avbryts av att resterande del av sällskapet kommer in i rummet undrande av vad som sker. Därav hade illusionen förstörts, men eftersom dem ville uppleva samma känsla som oss bestämde vi oss för att göra ett nytt försök med allihopa istället. Vi släckte ljuset och mycket riktigt så var man en kroppslös varelse igen. Bara att själva energin hade förändrat i rummet och blivit intensivare eftersom det var fler sinnen. Nu var platsen inte lika lugn och universumet vi befann oss i blev mer av en grotta fylld av energier, det var inte obehagligt eller negativt, utan bara annorlunda från innan. Efter ett tag börjar någon peta på någon och detta i sin tur resulterar i att alla börjar göra det och det eskalerar till min starkaste och mest trippade situation än så länge. För det hela börja kännas som att man var kroppslös, men ändå fylld av känsel, intryckt i någon form av situation där man inte ser något, men blir konstant trampad på, från alla håll och kanter. Detta var en mycket humoristisk känsla och det kändes som "trampen" kom från vinklar och kanter som inte existerar på riktigt. Efter en stund blir allt detta extremt intensivt så någon i gruppen väljer att gå ut och öppna dörren och med det släpptes ljus in. Till min och allas stora förvåning ligger jag och gosar med en gammal och smutsig handduk. Jag reser mig snabbt upp och slänger mig ifrån den, skrattandes men samtidigt något äcklad. Vi alla går ut ur toan och lämnar denna oasen och "kapitlet" av trippen.

Fortsättning:

Nu är är alla rejält trippade (utom Gösta men det förstod inte vi andra precis då). Stämningen är laddad och alla pendlar mellan introverta beteenden och försök på att kommunicera fram en logik kring det som sker. Vi lyckas iallafall komma till den punkten att vi lyckas traska ut i solskenet igen, men denna gången med parken som sikte. Väl i parken minns jag tydligt att "grupperingarna" blev tydligare. Jag, "Gösta" och "Måns" drar ifrån de andra lite för att få andrum och tala ut. "Måns" har vi detta laget börjat flumma ur lite och säger vad jag uppfattar mindre självklara saker och verkar hamnat på ett litet sidospår. Men jag och min bror "Gösta" verkar hålla oss på samma bana, bara att han verkar betydligt mindre trippad, vilket han även konstatera att han var. Vi går iallafall bort in mot den täta parken med sina höga och många träd och små dungar här och där som alla skvallrade om spännande upptäckter. Tillslut hamnar vi på en ganska öppen del av parken där jag och min bror går bort mot ett träd med rönnbär som skriker ut sin existens med sin starka färger. Min bror kliver fram och drar av en näve, går fram till mig och håller fram handen och droppar ner alla bären på marken. De studsar till på ett oerhört sätt mot marken, med någon underlig form av densitet. Det hela kändes väldigt absurt men komiskt och blev samtidigt en form av påminnelse av hur hårt jag trippade, och att jag faktiskt trippade. Kom ihåg mig tänka vid tillfället; yes, svamparna fungerade trots allt.

Vi traskar omkring i den mysiga parken. Här och där skymtar vi människor men det är ingenting som får oss obekväma. Kan tydligt minnas att desto längre tid vi spenderade i parken desto mer blev den separerad från allting som omringade den. Det börjas dessutom byggas upp en känsla inom mig om att allting är ett mekaniskt kretslopp likt ett kugghjul som arbetar fram nya "fraktaler". Att jag på något sätt kunde se mekanismen bakom verkligheten, motorn som får allting att ske. Detta var dock något jag höll för mig själv då stämningen i sällskapet inte var speciellt angeläget av att filosofera sinsemellan. Däremot ventilerade jag och "Gösta" en hel del hur folk var omkring oss och kunde båda konstatera att "Didrik" hade blivit konstigt introvert, de får gångerna han försökte samtala med någon av oss upplevde vi båda konstiga känslor ifrån honom. Men eftersom vi var i en stor park var inte detta ett större problem.

Efter en stund kringvandrande kommer vi in i de mer centrala delarna av parken, där en stor lekplats är belägen. Eftersom det fortfarande är dag och det gått kanske två timmar efter intag så vågar vi inte gå för nära utan står kanske tio meter bort i en liten sluttning och studerar folket som är på lekplatsen (mestadels barnfamiljer). Stämningen är laddad bland oss eftersom vi känner tydligt att vi blir sedda men är såpass inne i trippen att man slutar reflektera över hur man "bör" bete sig så byggs en skrattliknande atmosfär upp. Jag minns att några i sällskapet börjar små brottas på lek, har för mig att det är "Gösta" och "Didrik" och dem faller ner på marken och gör det medan vi andra sugs in i situationen och börjar gapskratta kring det till den nivån att jag försvann in helt i skrattet. Totalt omedveten om vad som är kring mig för tillfället. Efter en stund upphör deras busande och vi andra landar från utflykten av förstånd och märker att ett sällskap står vid lekplatsen och kollar på oss. En snabb känsla av panik byggs upp inom mig och nån form av hallucination av att polissirener skulle blinka i ögonvrån på mig och att ljudet av rasslande handfängslen skulle eka över mitt huvud fick mig snabbt att resa på mig ifrån min "skrattanfalls-position". Vi alla beger oss illa kvickt därifrån tillbaka mot lägenheten.

På vägen dit diskuterar jag, "Gösta" och "Måns" om att eventuellt skaka av "Didrik" och "Petter" för att få ett visst form av andrum ihop och kunna utforska trippen ihop, utan underliga vibbar från "Didrik". "Petter" var inte speciellt jobbig alls men vi kände att det vore allt för elakt att lämna "Didrik" själv. Vi gick till en parkbänk vid slutet av parken, intill lägenheten. Jag "Gösta" och "Måns" föll i samtal och nu märktes det mer markant att "Måns" tappat greppet om vad som skedde. Han fann oerhörd trygghet i "Göstas" nyktrare sida och förnuft kring trippen, vilket både jag och "Gösta" blev förvånade över då vi upplevde allting roligt, "Gösta" kanske något besviken för att han inte trippade mer än vad han gjorde. Efter ett tag kom "Bruno", "Petter" och "Måns" ikapp oss och vi frågade "Bruno" om tiden. Jag minns att han sa att det gått tre timmar och vi alla började gapskratta. Det var så absurt att enbart den lilla tiden hade passerat. Utan tvekan hade dagen känts betydligt mycket längre och insikten av att vi hade halva resan kvar var rolig.

Vi fortsatte promenera runt i parken istället för hem, händelsen som skett en stund innan med "gapskratts-paniken" hade runnit av oss och nuet hade formats om till behag igen. Nu var dock alla i en mycket mer samlad skara och alla kunde tills slut konstatera att vi skulle vända tillbaka och röka en joint till i lägenheten. Mitt i detta bestämmer sig "Bruno" för att han skall hem och klämmer "Sorry grabbar, men jag tror jag måste dra hem nu". Alla vi fem trippade vänder oss och kollar på varandra, sedan brister vi ut i det största skrattanfallet än så länge, rakt upp i ansiktet på "Bruno". Han hade knappt sagt eller synts på trippen innan så hans val av att försvinna vara så främmande, vart skulle han gå? Varför? Det tog lång tid innan vi kunde samla oss och säga hejdå halvhjärtat, som sagt, tanken på att man skulle gå var så främmande. Men därefter begav han sig och vi gick tillbaka mot lägenheten och en andra joint.

I lägenheten sänker vi en joint ganska snabbt. Försöker återuppta den coola hallucinationen vi hade innan i badrummet, men nu var magin borta och man kände sig bara väldig nerknarkad där inne, fram till den graden att jag trodde jag spydde, vilket inte var fallet. Vi gick ut igen och som av en oskriven lag eller förstående sinsemellan beslutade det sig att jagm "Gösta" och "Måns" skulle gå ut själva i parken utan "Petter" och "Didrik". Detta blev en oerhörd lättnad för oss så när vi skutta ut från lägenheten så kändes allting som om de vore så lätt. Väl i parken hade det mörknat något och blivit svalare i luften.

Vi tre började äntligen tala ut om hur vi upplevt dagen: jag försökte förklara om min återkommande känsla av kugghjul och parken som en egen planet, vilket visade sig vara en högst personlig känsla. "Gösta" förklarade att han inte blivit så hög och upplevt hela resan ganska nyktert. Däremot bjöd "Måns" på en helt annan historia. Han hade varit rädd för att det skall mörkna, som att när dagen slutar så slutar livet, som att livet bara vore dagslångt. Han hade börjat grubbla kring vikten av vilka somliga vänner var och om dem faktiskt betydde något för honom. Detta blev en underlig kontrast gentemot hur jag upplevt min tripp, som ändå var positiv och mest fylld av glädjeelement.

Vi promenerade tillbaka till lekplatsen som vi nu såg var tom. "Gösta" och "Måns" sprang bort mot en gunga med två ändar som dem började leka vilt med. Jag stod och kollade på och njöt av deras uppspelthet kring att gunga. Efter ett bra tag började jag bli less och bad dem låta mig vara med, till deras totala ignorans. Jag kommer ihåg att jag blev ganska ledsen över detta, egentligen inte så farligt men med tanke på preparaten vi var på tyckte jag det var respektlöst. När dem var färdiga med gungandet så undra jag om någon vill göra det med mig, vilket dem inte ville till min besvikelse. Efter ett tag skaka jag av det hela och dem förklarade i efterhand att dem själv inte fattat varför dem exkluderat mig på det viset, vilket jag trodde på.

Nu började trippen lägga sig. Vi kunde tala mer i klarspråk om dagen och upplevelserna. Det hade mörknat på ganska bra och den så kallade "golden hour" hade sakta men säkert börja slå sig till ro i sinnet. Något omskakade stod vi på toppen av en lekborg och kollade på de sista strålarna av sol som trängde sig upp ifrån horisonten. Vi kollade även på det blyga ljuset som vår stad hade att bjuda på, neonskyltarna pulserade fortfarande något och ljudet från avlägsna bilar hade något extra djup i sig. "Måns" var nära på börja gråta då hans tankemönster kring sitt dagslånga liv fortfarande spökade i hans bild om verkligheten. Vi söp in det sista av dagen i parken begick oss tillbaka till "Didriks" lägenhet för att se hur dagen varit för dem.

När vi kommer tillbaka förklarar "Petter" för "Gösta" att dem haft en konstig stund. "Didrik" skall ha kastat godis på "Petter" bitvis och deras stämning skall ha varit ansträngd. Vi alla sänkte en joint ihop och alla var ganska slagna. Jag och "Gösta" följde "Måns" hem som bodde på vägen, tog en joint i närheten, talade ut en sista gång och sa farväl för ett par dagar (vi skulle på festival jag och "Gösta) och tackade även för trippen. Därefter kom jag och "Gösta" hem och rökte lite till och somnade. Två timmar efter var vi dock tvugna att vakna och åka på festival, men det är en annan historia...

Summering: Att trippa i större sällskap har sina roliga sidor, det hela blir mer på lek och man utelämnar spirituellt utforskande helt. Men det gäller att man fortfarande nyper sig själv i armen och påminner sig om att det är substansen som kan få en att känna det man känner och att det inte behöver vara en total sanning. Nu har jag trippat på svamp ett par gånger till, men eftersom jag skrev om min första syra-tripp här tyckte jag det var på sin plats med det samma på svamp. Kommer göra detsamma med ett andra preparat. Anledning: Det är något speciellt med första gången! Detta var runt fem år sedan, därav kan jag inte beskriva allt i en sådan detalj som jag velat, men hoppas fortfarande det var läsvärt!

Bra tripprapport! Känner igen mig väldigt mycket, är man 5 stycken blir det för många sinnen och viljor att följa, och jag blir mest helt tankelös vilket inte är något jag trivs med. När jag är med 1, max 2 kompisar, är det helt ultimat. Bara för det blir det nog tripmode för mig snart

Mestadels jobbig rapport att läsa. Tyvärr. Handlade mest om "Gösta", "Måns" och "Didrik" och etc. Skral igenkänningsfaktor för min del. Ogillar svamprapporter då man måste blanda in hela sitt umgänge hela tiden med dessa namnupprepningar. Fokus kommer då bort från nya insikter och lärdomar. Svamp ska öppna upp en inre värld där hallisar och symbolik ska guida oss. Det brukar färga av sig i rapporterna, gärna där brukaren trippat på lite högre doser ensam eller med någon sitter. 2/5 för styckeindelningen och det som hände i det mörka badrummet...

Håller faktiskt med dig, 1-hell-of-a-trip, kände när jag postat trippen att den varit något menlös. Men det blir ofta trippar med ett större umgänge. Gruppdynamiken brukar göra så fokus hamnar i någon form av socialt pussel där man försöker lista ut hur alla andra har det istället för att granska sina egna känslor och upplevelse. Har trippat med ett tjugotal på en fest en gång och då blev detta "bevisat" i än större skala. Slutade så illa att jag och en vän behövde åka till akuten med en inneboende dagen därpå p.g.a skurna handleder..

Men som sagt, tänkte att jag skulle skriva ett par rapporter på mitt första möte med somliga substanser, mest för egen del men ändå passa på att slänga upp dem här. Men i fortsättningen skall jag nog fokusera på mer "introverta" och intressanta händelser under berusning. Idag kommer det en om mitt första möte med Salvia, hopppas den kan vara något intressantare...

Då ser jag fram emot din Salviarapport. Tror ändå du har ådran i dig att skriva något riktigt bra. Lär ju bli en hel del skeva hallisar. Trippa lugnt!

Hoppas på det, du kanske gillar min LSD-rapport bättre som finns här på flashback, mer om mina upplevelser och endast i sällskap med en trippande. Detsamma

Läste om din LSD-upplevesle i Sidney. Skönt flow i texten och man fick en bra inlevelse. Kände faktiskt igen mig mycket från mina egna trippar i den. Ingen fullpottare kanske men väl 4 presidenter av 5 får du av mig. Peace!