Tycker du att män ska göra något åt sitt förfärligt håravfall? Och sitt utseende?

Skärpning nu damer och herrar. Diskutera ämnet och inte varandra.

/mod

Om det inte framgått instämmer jag alltså i det fundamentala du sökt framföra. Man kan kalla det illusioner eller osanningar, eller vad man nu vill. All kunskap som grundas på annat än naturvetenskapligt definierade processer kommer alltid att vara illusioner eller halvsanningar. Det går att beskriva mänskligt beteende, upprätta taxonomier, med andra verktyg och processer, men det går inte att beskriva något utan biokemiska mekanismer. Därmed blev jag glad över att du betonade dessa.

Självdestruktiv skriver du. Och deprimerad förstår jag? Det verkar som att man måste gått den vägen för att nå fundamental självinsikt, vilket gör att jag ibland tvivlar på dessa insikter som vi alltså verkar dela. Du kallar det avprogrammering. Jag har funderat på ordval som avsocialisering. Psykisk störning enligt den programmerade norm som dikterar villkoren. Vilka är vi att påpeka människans brister när vi har majoriteten emot oss? Detta tänkande är onormalt och onaturligt och leder till depression. Vi har valt att omfamna och gotta oss i det dåliga måendet för att känna oss förmer. Voguish depressive, kanske någon med diagnosmanual skulle föreslå. Du kan inte förneka att ditt gärna kallat "djupa" tänkande får dig att känna dig överlägsen ibland.

Hur giltiga blir då dessa insikter? Visst har du säkert försökt överskyla detta faktum med att du endast är "medveten" om ditt programmerade handlande, och den vägen försökt att rättfärdiga det abnorma beteendet. Så länge man är medveten om sin enkelhet, subjektivitet, sitt inkonsekventa handlande, har man mer giltiga insikter. Om inte det räcker för att stilla samvetet kan du alltid fortsätta att hävda att världen minsann hade varit en fredligare plats om alla var som du. Men hade du velat leva i den världen? Hur mycket hade dina insikter varit värda om alla var lika "djupa"? Hade du försvarat din sjukdom genom ett annat beteende än det "djupa" tänkandet, om normen haft samma förståelse som du anser dig äga? Hade världen överhuvudtaget gått runt om alla grubblade halvt ihjäl sig?

Som om du inte hade funderat kring detta! Samtidigt måste man också inse orimligheten i att normalprogrammerade människor skulle ha samma möjlighet att komma fram till vad som vore bäst för allmännyttan, the greater good. Eller blir det en självmotsägelse? Det är väl den vi söker en ljusning på? Hur samhällets lägstanivåer kan höjas. Problemet är ändå att man behöver en svår depression för att ha möjlighet att bära rätt glasögon. Fundamental självinsikt som vi kallat den här utgår alltså från ett onaturligt beteende. Sen håller jag med om att homo sapiens faktiskt numera har möjlighet - tack vare både teoretiska och tekniska framsteg - att nå tillräckliga insikter för att kunna leva upp till namnet. Kan inte alla komma överens om en återgång till ett typ sundare stenåldersliv, nu när vi bättre förstår varandra och fattat att sudda ut alla förödande hierarkier? En människa behöver kanske ingen svår depression för att kunna frånsäga sig alla materiella och köttsliga behov?

Jag tror ändå att det är att begära för mycket. Så länge människor har primitiva behov kan de inte förväntas bli tänkande. Det är ungefär min tanke här och du säger att du själv inte lyckats bli helt avprogrammerad. Jag tror inte att vi som tänkare bör hyckla och påstå att vi vore bättre skitar än de burgna livsnjutare som förlustar sig konstant. Vårt libido är bara missriktat, går visserligen inte lika direkt ut över någon annan, men ger istället känslan av att vara förmer på andra grunder. Så fort du känner dig överlägsen en annan människa tack vare dina insikter, har du alltså misslyckats med avprogrammeringen. Du blir en grubblande istället för en knullande hårlös apa. Jag är alltså inte övertygad om (utan att påstå att du var övertygad) att mentala verktyg ens nästan kan övermanna någon biologisk process. Att hoppas på något sådant känns som en övertro till avprogrammeringen. Om påvar ledsnar tillslut och gottar sig i barnvåldtäkter, hur mycket kan vi då begära av den vanliga människan? Jag tar antagligen alltså för givet att mänskliga behov visst är universella, eller åtminstone går att koka ner till primitiver som lika säkert kan ta sig andra uttryck än direkt gökande. [Jag inser en halvtimme senare att påven var ett korkat exempel. Han är programmerad om någon och hans beteende inte förväntat rationellt. Religion kan aldrig leda till den typ av fundamental självinsikt jag antar att vi båda syftar på.]

Problemet ligger alltså i att din så kallade avprogrammering (måste sägas vara en avsocialisering) är omöjlig i större skala. Dels för att du sannolikt bygger ditt självförtroende på insikterna - de speglas mot en i dina ögon mindre intelligent norm - och du känner dig förmer. Det blir alltså mest en onaturligt riktad aggression, överlevnadsinstinkt, eller libido. Alla människor - eller tillräckligt många - kan därmed inte bli högfungerande om inte människans biologiska förutsättningar förändras. Om samhällets gemensamma insikter ändå ska kunna göras rikare, för en högre sanningshalt i våra levnadsförhållanden, tror jag att vägen mot denna fundamentala självinsikt går via normalisering i första hand. Det normen betraktar som osunt beteende måste normaliseras och beskrivas med utgångspunkt i biologiska processer. Kanske kunde det leda till ett sammanförande istället för en atomisering, om vi slapp hemlighållandet av mer eller mindre universella så kallade störningar.

Enligt mig har det tydligt framgått att du instämmer i grundinställningen och det är vad som spelar roll. Detaljerna är irrelevanta, det är teoretiska resonemang och subjektiva perspektiv. Vad som fungerar för individen - och gruppen - är det enda som spelar roll. Hur man når fram till fungerande praktik är relevant. Alla är vi olika (medlen), alla är vi lika (grunden). Vi står nog väldigt lika varandra i grunden, vi skiljer oss bara i uttryck, resonemang och detaljer, men kan ändå nå hyfsat lika konsensus. Att vi använder olika ord är i detta fall inget hinder som jag ser det, vi förstår varandras resonemang. När jag använder ett uttryck har du ett annat. Vi menar i grunden samma sak och det har vi båda förstått. Våra meningsskiljaktigheter i mentalitet kontra biologi är inte heller så stora.

Vägen är inte heller relevant, resultatet är relevant, att det faktiskt händer. Jag har haft min historia och bakgrund, andra har sin egen. Jag fann mina slutsatser genom att identifiera min självdestruktivitet, men jag vill definitivt inte mena att det är den enda vägen man kan gå, eller medlen till det.
Jag är inte endast medveten om mitt programmerade handlande, jag försöker aktivt göra något åt det. Att det sedan tar tid får man bara acceptera. Jag har sett fundamentala förändringar i mig själv, men även bitar som jag behöver fokusera mer på. Alla hade inte behövt vara som mig, då hade det blivit norm och automatiskt lett till förfall. Alla hade bara behövt vara mer självkritiska och ödmjuka inför sig själva. Att man inte står och faller med sin upplevda självbild. Vad som faktiskt är absolut är att den norm vi har idag inte är hållbar.
Helt klart behöver inte en människa nå identitetskris för att frånsäga sig ohållbara bitar i sig själv, men idag är det svårt att bryta igenom intakta mentala försvarsmekanismer om det inte händer. Detta resonemang baseras enbart genom att utfå från mig själv, som en bakgrund som en typisk, indoktrinerad I-landsmänniska. Genom att diskutera detta med andra individer har jag funnit att en gemensam faktor verkar vara att viljan till fundamental förändring växt ur en kris, genom ifrågasättandet var krisen uppkommit. Många har funnit att bristerna i sig själv är universiella.
Jag är inte bara en grubblande hårlös apa (teori och mentalitet), jag är en aktiv hårlös apa. Jag hänger inte bara på flashback, jag arbetar aktivt för förändring i den fysiska verkligheten i främst min miljö, vilket är det som faktiskt spelar roll. Jag har fokuserat på min absoluta närmiljö, nu börjar steget närma sig att jag engagerar mig i nästa steg, min kommun. Enda anledningen till att jag tillägnar mig tid på flashback är för att ge stöd och konfirmering till andra tvivlande individer att de inte är galna, det är sunda resonemang som behöver växa. Att vara abnormal är inte konstigt, det är sunt. Jag gör inte detta för självkonfirmering eller nonsens som självgodhet, jag gör det av upplevd nödvändighet. Jag gör det inte för att det är enkelt, utan för att behovet finns.
I större skala är det i dagsläget omöjligt, såtillvida inte övertygelserna om dogmer faller, vilket inte kommer inträffa förrän en befolkning når punkten för kritisk massa. Jag känner mig definitivt inte förmer, jag ser inte mig själv som bättre nu än för 5 år sedan. Jag ser inte ner på människor som inte förmått "vakna ur sin bubbla", jag var en av dessa människor för 5 år sedan och tid är inte ett så enkelt begrepp som vi vill föreställa det. Jag vet exakt hur oerhört svårt det är, man är inte mindre intelligent eller sämre för att man bibehåller den begreppsvärld samhället givit en. Vi är alla offer för mekanismer i mer eller mindre grad. Jag kritiserar inte en person i auktoritetsroll för att de inte "gör något", de är lika demoraliserade som alla andra. Det är mekanismer jag kritiserar, inte människor. Jag är alltså långt ifrån misantrop, då jag sett den oerhörda styrkan människan har till att anpassa sig och förändra sig. Det är vårt gemensamma fängelse jag kritiserar, såväl fysiskt som mentalt.

Mod: Om kritiken är riktad mot mig och Lystyrken, så vill jag poängtera att våra resonemang och att vi (jag) utgår från mig själv, i allra högsta grad har med TS frågeställning att göra. Jag anser inte detta är OT, utan snarare problematiserar frågeställningen i dess kärna. Vad dessa övertygelser egentligen handlar om, hur människor inbillar sig man måste vara för att tillfredsställa varandra, var denna upplevda tillfredsställning kommer ifrån och hur oerhört viktigt det är att ifrågasätta detta.

Rätt igenom nödvändiga förtydliganden igen från din sida. Självklart ligger det i insikten att vi inte anser oss vara förmer. De starka orden behövde väljas i mina frågor inför detta förtydligande, för att låta dig framhäva skillnaden. Om vi skulle se ner på någon i direkt mening vore insikterna mindre färdiga. Vi är varken titelsjuka docenter eller någon som inte förstår att värdera skillnaden mellan bildning och allmänbildning, eller mellan bildning och utbildning, och vidare skiljt från insikter (mer gemensamt med förståelse). Men det vore lika smått av oss att missakta någon som i sitt bruk av vardaglig pastisch, scheman och språkrutiner, inte uttrycker denna skillnad tydligt. Få har möjlighet att uttrycka djupa insikter offentligt och ingen kan bli så pass avprogrammerad att aldrig nedlåta sig till betydelselöst vardagsförakt. Människors beteende motsvarar alltså sällan deras insikter. Och kanske viktigare - vi strävar inte efter en konsekvent objektiv art. Skåpmat, men det måste också enligt dessa resonemang våga bekräftas att den fundamentala självinsikt vi står för faktiskt lyser med sin frånvaro även hos allmänt sett framstående bildningsauktoriteter (liksom i alla skikt - din notis). Enligt mina erfarenheter har bildningen trots allt varit en viktig katalysator för insikten, men lika knappast den kritiska punkten - livskrisen.

Detta problematiserar saken, eftersom insikten utgår från en känsla som för oss båda sprungit ur en livskris i någon grad, och av någon art. Självklart kan vi inte vara övertygade om att detta är ett nödvändigt ont för att nå fundamental insikt, men intuitionen är ändå att normenligt sett dekadenta människor överrepresenterar dessa insikter. Hur kan vi därför motivera vår rätt att pådyvla normala människor denna världsbild? Du känner dig alltså inte förmer, men du bygger ändå din hormonella balans - ett belåtet sinne - på dessa insikter, och på att tillräckligt många inte kommit lika långt som du anser dig ha kommit. Annars hade du inte velat påverka närmiljön och förskjuta världsbilden för dina vardagskontakter, på det sätt du anser dig ha rätt att göra. Vad berättigar dig detta sätt att fäkta på eller smussla fram som messias (om vi t.ex. minns att genmanipulering formulerades som att leka gud)?

Knappast endast det faktum att du och jag och många med oss tillsammans nått samma insikter. Den intersubjektiva samstämmigheten som sådan räcker väl inte som motivering, även om den visst känns som en tvingande förutsättning? De alltför normstyrda människorna blir alltid i majoritet och deras verklighetsuppfattning kan väl inte ogiltigförklaras? Kan vi konstruera nya spelregler bara för att vår första giv inte gav oss varsitt vinnarhål? Eller skulle man kunna avvisa deras intersubjektivitet på grundval av att de i alltför stor utsträckning bara reagerar på stimuli, aldrig riktigt gjort något val, eller inte förmår att ifrågasätta sina illusioner? Det är jag inte heller säker på. Vi har inte likställt bildning och insikter (krävs minst en (ut-)bildad människa för att fatta önskvärt överlagda beslut? Ja, eftersom utbildning krävs för höga samhällspositioner? Eller är det att betrakta som högre normväktarpositioner?). Vi är inte heller övertygade om att det krävs en dekadens för att fundamentalt förändras, men vi är överens om att (ut-)bildning allena aldrig är tillräckligt. Bildade människor, oavsett dioptrier av normblindhet, tar lika egna och överlagda beslut på åtminstone lika hög nivå som vi anser oss göra.

Den motivering som bäst står pall kanske ändå är övertygelsen om att samhällsklyftorna skulle kunna minska drastiskt om tillräckligt många når fundamental självinsikt. En övertygelse på samma nivå som vilka andras subjektivt samstämmiga som helst. En övertygelse om att ha nått längre än andra, och så lik förbannat ett sätt att uppvärdera våra insikter. Men okej, jag skulle väcka löje genom att fortsätta söka absolut objektivism. Gott så?

Kan förresten utjämningen av socioekonomiska nivåer ens formuleras som samhällets primära mål? Alla skulle inte hålla med. Hur ser du på detta? Man kan också anföra livskrisen som en viktig (oersättlig?) grund för medlidande, om vi ändrar oss och antar att krisen i någon mån krävs. Om klyftorna ska minska måste tillräckligt många ha närmat sig psykosocialt mörker och befunnit sig i denna marginal, alltså den känsla (definierbar som biokemiska tendenser?) som fick oss att från början ifrågasätta mekanismerna. I någon grad är det en allmän uppfattning; den som befunnit sig i krisen har mer att säga till om. Men inom den allmänhet vi kritiserar finns idag bara verktyg för att identifiera de mest självklara fallen.

Att vara onormal är absolut berikande. Eller ska vi säga viljan eller upplevelsen att vara det? Alltid upplevt, men säkert konfirmerat i olika grad. På tal om detta anser jag visst att alla inte befinner sig, eller någonsin har befunnit sig lika långt från samhällskärnan, men där avståndet från kärnan är graduellt och i högre grad än något annat påverkar en människas disposition att nå dessa insikter. Kan det vara ett sätt att skapa utrymme för det faktum att en livskris i någon mån behövs? Vidare bör livskris skiljas från sorg. Tillstånden överlappar i olika grad hos oilka människor, som allt annat, men är inte jämställbara. Jag kunde förlorat hela familjen utan att sorgen kommit i närheten av lika svårhanterlig som livskrisen. Jag satte denna mänsklighetens kärna i halsen. Så fick jag uppleva fundamental självinsikt.

Håravfall är i många fall kopplat till halten testosteron.

"Det beror på en ökad mängd av det manliga hormonet dihydrotestosteron (DHT), vilket får hårsäckarna att minska och hårväxten att bli tunnare. Det är vanligare bland män än kvinnor."

källa:http://www.doktorn.com/artikel/manne...s-och-prostata

Testosteron har också en annan effekt, det påverkar sexualdriften. Den medicinska behandlingen för män med låg sexualdrift är testosteron. Ibland ges det även till kvinnor.

Så om en kvinna vill ha en man med hög sexualdrift så kanske hon skall välja en man med begynnade håravfall...

Och män som vill ragga heta kvinnor med kraftig drift kanske skall titta på hennes hår....

Behandlingen mot låg sexualdrift är tydligen samma för kvinnor. Lite extra testosteron kan kanske hjälpa till i en del fall...

Fast nackdelen med testosteron är kanske tunnt hår, men jag tror nog om många män får välja mellan en tjock kalufs som ett pälsfår eller "påle i brallan" så är det nog inget val för de flesta.