Tänkte vi kunde berätta om våra mindre roande bilfärder. 
Har DU åkt omkring i en skrothög som när som helst kunnat ramla i bitar, har haft diverse fel på sig och knappt gick att framföra alls? Isåfall - Berätta! Hur slutade det, kom du ens fram?
Jag kan väl börja.
Mammas bil var jättebra. Ja det är sant, den var jättebra gamla Bettan. Röd och fin var den. Den var så bra att man ville elda upp åbäket och lägga en skitkorv på det utbrända vraket.
Den gick som en potta skit, saker skramlade så man trodde de höll på att ramla åt helvete, kupéfläkten hade lagt av, och ena bakdörren inte längre gick att stänga.
Pappa hade gnuggat sina genetiskt besläktade geniknölar mot varandra och verkställt någon form av scoutlösning på dörrproblemet genom att knyta fast den med ett spännband från insidan.
Resultatet var väl något sånär mediokert, men det fungerade. Dörren slapp i alla fall öppnas i farten.
Bilturen började som vanligt. Det regnade utav bara fan ute, centrallåset fattade tamefan inte att jag tryckte på nyckelns knappjävel och eftersom jag stod under ett gäng ståtliga ekar som droppade iskallt vatten rakt i nacken på mig så började irritationen byggas på.
Mycket kan man ta, men stora höstregnsdroppar i nacken kan få vem som helst att drivas till storhetsvansinne.
Framdörren var inte lika lätt att stänga som på min bil, så jag fick göra om dörrstängningsprocessen, vilket inte var till det redan höga blodtryckets fördel.
Man fick dock se till att hålla aggron i styr och andas/svära så lite som möjligt för att inte imman i bilen skulle bli värre än nödvändigt.
Någon värme i bilen kunde man glömma eftersom kupéfläkten ju var kaputt, så man fick sitta och frysa.
Drog iväg och efter lite drygt 500-700 m började bilen imma igen rätt ordentligt, trots att jag nästan hållit andan helt och hållet under denna sträcka.
Är det något man blev bra på när man körde den här bilen, så var det att hålla andan.
Det verkade som om botten av rutan immade igen minst (troligen för att det kom yttepyttelite luft där genom någon form av svag självcirkulation i luftsystemet), så jag fick sitta hukad/vriden som en jävla flane för att kunna se ut, och vara beredd med den redan fuktiga handduken som var specifikt medbringad för att kunna _smeta_ ut imman på insidan på rutorna. Ja, smeta, för inte fan hade den någon uppsugningsförmåga kvar.
Vid det här laget såg man alltså ut som något slags Quasimodo, viftandes med näven vid rutan, och gled fram med bilen likt en smörklick i en stekpanna.
Men visst gick det att att sig fram! Bilen hade ju rullförmåga och drivning på åtminstone något av hjulen, så det gick framåt, mot mitt tänkta mål.
Jag lyckades komma ända till affären där jag inte kunde pusta ut förrän jag kommit ut ur bilen (annars hade jag ju pustat ut en stor mängd extra imma på rutan), köpte mina varor, för att sedan bege mig ut till bilen och försöka ta mig hem igen.
Fortfarande ingen vidare värme och bilen immade nu igen värre än någonsin.
Kom 50 m, sen fick jag stanna vid en korsning. Såg inte ett skit vare sig framåt, bakåt eller åt något jävla håll.
Men med trasan kunde jag snabbt som Satan smeta lite på rutan och köra iväg minst lika kvickt innan det börjat imma igen för mycket igen.
Planen var att hinna fram till den del av vägen där det börjar komma vita linjer vid väggrenen, som jag kunde använda som referenspunkt på vart i helvete jag körde någonstans.
Dessvärre hade jag hamnat lite galet med bilen i korsningen, eftersom jag ju inte såg ett skit när jag närmade mig den tidigare, så när jag väl gasade därifrån och svängde så körde jag över en rätt rejäl kant eller cyklist eller vad fan det var jag körde över för något på innerkurvan, så att bilen hoppade till utav bara fan. Pinsamt! Folk måste ju ha trott att jag var totalt jävla packad.
Nåja, bilen rullade fortfarande, alla elementära delar verkade sitta mer eller mindre fast monterade, bortsett från det som redan skramlat sen tidigare förstås. Vilket var typ det mesta som inte skulle skramla.
Men jag var under rådande omständigheter ändock förhållandevis nöjd med fordonets hälsostatus. Så länge jag var på väg i riktning mot hemmet och visste att jag slapp gå resten av vägen i regn och rusk så var jag nöjd.
Jag kunde urskilja de vita strecken vid vägkanten. I ungefär 10 sekunder. Sen blev det åter igen olidligt immigt på rutan, trots att jag ta mig fan höll andan nästan nonstop ända från affären.
Fick rycka tag i den numera fuktmättade trasan och åter igen påbörja processen att studsa omkring som en apa i sätet och torka rutan så gott det gick.
Som om inte detta var nog så började innerbelysningen lysa pga att bakdörren inte var helt stängd, så jag blev bländad av denna helvetesbelysning som tamefan inte gick att stänga av.
Nu crittade jag 50 i aggro vilket i min spelvärld är FÖRBANNAT JÄVLA MYCKET. Jag var nu redo att på ett explosionsartat manér självantända av ett synnerligen befogat hat för bilen, imman, lampan och hela den här jävla tortyrsituationen jag hade försatt mig i.
Råkade köra ner i diket, i full färd med att svära, torka framrutan och frusta, och frusta över att frustandet och svärandet orsakade ännu mer imma och ännu mer helvetes lidande.
En ond jävla spiral av elände som inte gick att bryta.
Lyckades panikstyra mig upp ur diket igen och var glad att jag inte kört på någon jävla byhora vid väggrenen. Tur att man bor i en stendöd håla utan folk.
Helt plötsligt började det komma lite värme ur lufthålen uppe vid rutan, och därefter gick resten av hemresan ganska bra.
Har DU åkt omkring i en skrothög som när som helst kunnat ramla i bitar, har haft diverse fel på sig och knappt gick att framföra alls? Isåfall - Berätta! Hur slutade det, kom du ens fram?
Jag kan väl börja.
Mammas bil var jättebra. Ja det är sant, den var jättebra gamla Bettan. Röd och fin var den. Den var så bra att man ville elda upp åbäket och lägga en skitkorv på det utbrända vraket.
Den gick som en potta skit, saker skramlade så man trodde de höll på att ramla åt helvete, kupéfläkten hade lagt av, och ena bakdörren inte längre gick att stänga.
Pappa hade gnuggat sina genetiskt besläktade geniknölar mot varandra och verkställt någon form av scoutlösning på dörrproblemet genom att knyta fast den med ett spännband från insidan.
Resultatet var väl något sånär mediokert, men det fungerade. Dörren slapp i alla fall öppnas i farten.
Bilturen började som vanligt. Det regnade utav bara fan ute, centrallåset fattade tamefan inte att jag tryckte på nyckelns knappjävel och eftersom jag stod under ett gäng ståtliga ekar som droppade iskallt vatten rakt i nacken på mig så började irritationen byggas på.
Mycket kan man ta, men stora höstregnsdroppar i nacken kan få vem som helst att drivas till storhetsvansinne.
Framdörren var inte lika lätt att stänga som på min bil, så jag fick göra om dörrstängningsprocessen, vilket inte var till det redan höga blodtryckets fördel.
Man fick dock se till att hålla aggron i styr och andas/svära så lite som möjligt för att inte imman i bilen skulle bli värre än nödvändigt.
Någon värme i bilen kunde man glömma eftersom kupéfläkten ju var kaputt, så man fick sitta och frysa.
Drog iväg och efter lite drygt 500-700 m började bilen imma igen rätt ordentligt, trots att jag nästan hållit andan helt och hållet under denna sträcka.
Är det något man blev bra på när man körde den här bilen, så var det att hålla andan.
Det verkade som om botten av rutan immade igen minst (troligen för att det kom yttepyttelite luft där genom någon form av svag självcirkulation i luftsystemet), så jag fick sitta hukad/vriden som en jävla flane för att kunna se ut, och vara beredd med den redan fuktiga handduken som var specifikt medbringad för att kunna _smeta_ ut imman på insidan på rutorna. Ja, smeta, för inte fan hade den någon uppsugningsförmåga kvar.
Vid det här laget såg man alltså ut som något slags Quasimodo, viftandes med näven vid rutan, och gled fram med bilen likt en smörklick i en stekpanna.
Men visst gick det att att sig fram! Bilen hade ju rullförmåga och drivning på åtminstone något av hjulen, så det gick framåt, mot mitt tänkta mål.
Jag lyckades komma ända till affären där jag inte kunde pusta ut förrän jag kommit ut ur bilen (annars hade jag ju pustat ut en stor mängd extra imma på rutan), köpte mina varor, för att sedan bege mig ut till bilen och försöka ta mig hem igen.
Fortfarande ingen vidare värme och bilen immade nu igen värre än någonsin.
Kom 50 m, sen fick jag stanna vid en korsning. Såg inte ett skit vare sig framåt, bakåt eller åt något jävla håll.
Men med trasan kunde jag snabbt som Satan smeta lite på rutan och köra iväg minst lika kvickt innan det börjat imma igen för mycket igen.
Planen var att hinna fram till den del av vägen där det börjar komma vita linjer vid väggrenen, som jag kunde använda som referenspunkt på vart i helvete jag körde någonstans.
Dessvärre hade jag hamnat lite galet med bilen i korsningen, eftersom jag ju inte såg ett skit när jag närmade mig den tidigare, så när jag väl gasade därifrån och svängde så körde jag över en rätt rejäl kant eller cyklist eller vad fan det var jag körde över för något på innerkurvan, så att bilen hoppade till utav bara fan. Pinsamt! Folk måste ju ha trott att jag var totalt jävla packad.
Nåja, bilen rullade fortfarande, alla elementära delar verkade sitta mer eller mindre fast monterade, bortsett från det som redan skramlat sen tidigare förstås. Vilket var typ det mesta som inte skulle skramla.
Men jag var under rådande omständigheter ändock förhållandevis nöjd med fordonets hälsostatus. Så länge jag var på väg i riktning mot hemmet och visste att jag slapp gå resten av vägen i regn och rusk så var jag nöjd.
Jag kunde urskilja de vita strecken vid vägkanten. I ungefär 10 sekunder. Sen blev det åter igen olidligt immigt på rutan, trots att jag ta mig fan höll andan nästan nonstop ända från affären.
Fick rycka tag i den numera fuktmättade trasan och åter igen påbörja processen att studsa omkring som en apa i sätet och torka rutan så gott det gick.
Som om inte detta var nog så började innerbelysningen lysa pga att bakdörren inte var helt stängd, så jag blev bländad av denna helvetesbelysning som tamefan inte gick att stänga av.
Nu crittade jag 50 i aggro vilket i min spelvärld är FÖRBANNAT JÄVLA MYCKET. Jag var nu redo att på ett explosionsartat manér självantända av ett synnerligen befogat hat för bilen, imman, lampan och hela den här jävla tortyrsituationen jag hade försatt mig i.
Råkade köra ner i diket, i full färd med att svära, torka framrutan och frusta, och frusta över att frustandet och svärandet orsakade ännu mer imma och ännu mer helvetes lidande.
En ond jävla spiral av elände som inte gick att bryta.
Lyckades panikstyra mig upp ur diket igen och var glad att jag inte kört på någon jävla byhora vid väggrenen. Tur att man bor i en stendöd håla utan folk.
Helt plötsligt började det komma lite värme ur lufthålen uppe vid rutan, och därefter gick resten av hemresan ganska bra.
__________________
Senast redigerad av Krafse 2013-12-21 kl. 19:57.
Senast redigerad av Krafse 2013-12-21 kl. 19:57.
