Expressens AFA-fiasko och reaktionerna på det har kommenterats en hel del. Jag skulle särskilt vilja lyfta fram två artiklar, låt oss kalla det två stilstudier, som visar hur journalisterna fullständigt har tappat fotfästet i den här frågan.
Vi börjar med Aftonbladets gråtmilde krönikör Ronnie Sandahl som skriver om hur en medlem Researchgruppen stötte på en gammal bekant:
Vinklingen är ju fullständigt surrealistisk. Där sitter han och går igenom sitt övervakningsmaterial, och den vi förväntas sympatisera med är........Stasi-Mattias?
Nästa exempel kommer från den vanligtvis duktiga Hanne Kjöller, som här helt har tappat kompassen:
Det är ju bara att tänka sig ett redaktionellt samarbete med en nazistgrupp (eller varför inte Avpixlat eller Fria Tider) för att se att det Kjöller påstår är strunt. Vilken redaktion skulle stå för det?
Lägg även märke till det försåtliga ordet "vänsteraktiva", som i det här fallet används om folk som suttit häktade för mordbränder och dömts för misshandlar och knivhot. "Högeraktiva" eller "nationella" om motsvarande på andra sidan? Knappast, va.
Det intressanta med ovanstående exempel, förutom Sandahls orwellska omvända perspektiv, är att vare sig Sandahl eller Kjöller är kända som vänstertalibaner utan brukar normalt vara rätt sansade och ifrågasättande skribenter. Varför trampar de så totalt snett här? Sandahl är förvisso vänster och Kjöller impulsiv, men det räcker ändå inte som förklaring. Det visar snarare på hur allomfattande rötan är.
(En intressant aspekt är att de som varit mest avvaktande är kulturskribenterna, trots att den gruppen är övervägande vänster. De är dock även de bäst utbildade journalisterna vilket gissningsvis gör att de förstår de långsiktiga problemen med att gå all-in här.)
Vi börjar med Aftonbladets gråtmilde krönikör Ronnie Sandahl som skriver om hur en medlem Researchgruppen stötte på en gammal bekant:
Citat:
Mathias Wågs röstläge är en smula lägre när han berättar den märkliga lilla parallellberättelsen till veckans stora samtalsämne - Expressens uthängning av rasistiska internetskribenter på diverse hatsajter. Bakom granskningen stod nämligen Mathias Wåg och hans kollegor i det vänsterorienterade grävkollektivet Researchgruppen. Och bland de 6 200 namnen på rasistsajterna fanns ett bekant namn.
Barndomskärleken från Söderberga.
Det finns nästan något hollywoodskt i det hela. Men för Mathias Wåg var det högst verkligt.
Barndomskärleken från Söderberga.
Det finns nästan något hollywoodskt i det hela. Men för Mathias Wåg var det högst verkligt.
Vinklingen är ju fullständigt surrealistisk. Där sitter han och går igenom sitt övervakningsmaterial, och den vi förväntas sympatisera med är........Stasi-Mattias?
Nästa exempel kommer från den vanligtvis duktiga Hanne Kjöller, som här helt har tappat kompassen:
Citat:
Alltså spelar det mindre roll om budbäraren är en snajdig pr-byrå, ett stor*företag, morddömda på Kumla, nazister, fältbiologer eller våldsamma AFA-aktivister. Har materialet nyhetsvärde så har det. Såvida, förstås, man kan hålla för troligt att det är sant.
Expressen har aldrig hymlat med att redaktionen samarbetat med gruppen eller att den utgjordes av vänsteraktiva. Och det är givet att ett sådant klar*görande är värdefullt eftersom det i detta fall handlar om så mycket mer än ett tips som redaktionen sedan själv arbetar vidare med.
Jag tycker alltså inte att samarbetet var anmärkningsvärt. Inte heller tycker jag att det var fel att gå ut med uppgifterna.
Expressen har aldrig hymlat med att redaktionen samarbetat med gruppen eller att den utgjordes av vänsteraktiva. Och det är givet att ett sådant klar*görande är värdefullt eftersom det i detta fall handlar om så mycket mer än ett tips som redaktionen sedan själv arbetar vidare med.
Jag tycker alltså inte att samarbetet var anmärkningsvärt. Inte heller tycker jag att det var fel att gå ut med uppgifterna.
Det är ju bara att tänka sig ett redaktionellt samarbete med en nazistgrupp (eller varför inte Avpixlat eller Fria Tider) för att se att det Kjöller påstår är strunt. Vilken redaktion skulle stå för det?
Lägg även märke till det försåtliga ordet "vänsteraktiva", som i det här fallet används om folk som suttit häktade för mordbränder och dömts för misshandlar och knivhot. "Högeraktiva" eller "nationella" om motsvarande på andra sidan? Knappast, va.
Det intressanta med ovanstående exempel, förutom Sandahls orwellska omvända perspektiv, är att vare sig Sandahl eller Kjöller är kända som vänstertalibaner utan brukar normalt vara rätt sansade och ifrågasättande skribenter. Varför trampar de så totalt snett här? Sandahl är förvisso vänster och Kjöller impulsiv, men det räcker ändå inte som förklaring. Det visar snarare på hur allomfattande rötan är.
(En intressant aspekt är att de som varit mest avvaktande är kulturskribenterna, trots att den gruppen är övervägande vänster. De är dock även de bäst utbildade journalisterna vilket gissningsvis gör att de förstår de långsiktiga problemen med att gå all-in här.)
__________________
Senast redigerad av Ankdammsman 2013-12-19 kl. 15:15.
Senast redigerad av Ankdammsman 2013-12-19 kl. 15:15.