Varför tenderar man att acceptera att kvinnor beter sig som barn?

Frågeställningen är helt seriös och jag är på intet sätt ute efter att provocera. Den kräver dock sin förklaring, vilket jag skall försöka göra så kort och koncist som möjligt.
Tes:
Kvinnor får i större grad en acceptans för ett barnsligt beteende än män.

Exempel:
En kvinna som ex börjar gråta och skrika på ett styrelsemöte för att hon inte får sin vilja igenom kan komma undan med det, emedan en man nog kan räkna med att hans plats står till förfogande nästa omval.
Kvinnor kan också haspla ur sig helt ologiska känsloladdade argument, varvid omgivningen inser att kvinnan är i ett sinnestillstånd där hon inte tänker klart, rycker på axlarna och släpper det. En man som gjort samma sak hade blivit föreslagen en längre tids semester.

Förtydliganden:
Jag kan inte vara nog tydlig med att jag såväl i yrkesliv som privat haft nöjet att lära känna mängder av kvinnor som inte uppvisar några barnsliga tendenser alls, vilket gör acceptansen för kvinnligt barnsligt beteende än märkligare. Eftersom många kvinnor bevisligen kan uppföra sig som vuxna, så måste det finnas något inom både kvinnor och män som instinktivt accepterar hjärnsläpp hos just kvinnor. Men hade jag varit kvinna och kämpat mig till en topposition medelst hårt arbete och ett proffessionellt beteende, hade jag nog känt en viss irritation.
Jag vill också poängtera att jag anser att det finns en del barnsliga män, men dessa är på förhand uteslutna från seriösa sammanhang. Ingen skulle komma på tanken att välja in dem i ex en ledningsgrupp eller styrelse, inte jag iaf.

Frågeställning och diskussionsunderlag:

Varför uppvisar vi, både kvinnor och män, en större förståelse för att just kvinnor beter sig barnsligt och omoget, vid enstaka tillfällen och som helhet?
Och ja, ni är naturligtvis välkomna att ifrågasätta själva frågeställningen. Den baserar jag helt och hållet på personliga erfarenheter.

Kvinnor har inte samma förmåga till att ta ansvar över saker och ting som inte berör hennes egna familj, barn och övriga nära och kära. Kvinnor överlag anser att ansvaret för att hålla i styr allt sådant som är utanför familjesfären hör till männens uppgift. De vill med andra inte bära ansvar över någonting som kan vara samhällsnyttigt och därmed till gagn för ett större antal personer som de inte själva känner. En kvinna vill helst inte se till att andra främmande personer får det bättre ställt på grund av hennes insatser. Hon anser att det är männens uppgift att bära det tunga, smutsiga och ekonomiska ansvaret. När kvinnor blir hysteriska och börjar gråta, så är det ett tecken på att de överger ansvaret till ansvarstagande män.

Kanske finns en förståelse för att kvinnor i högre grad är påverkade av svajiga hormonnivåer.
Vilket ju också är sant.

Ärligt talat så håller jag inte med om beskrivningen. En kvinna som börjar skrika och gråta under ett styrelsemöte kan nog knappast räkna med omval heller. Upplever inte heller att högt uppsatta kvinnor argumenterar mer känslobaserat än män, eller att svajiga argument från dem skulle bemötas på något annat sätt än svajiga argument från någon annan.

Hela din argumentation påminner lite om utvärderingen av en kurs jag gick en gång, där deltagarna överlag var kvinnor och kursledaren kvinna. Efter att kursen var slut så utryckte en av de manliga deltagarna att han var väldigt imponerad av både kursledaren och oss kvinnliga deltagare. Ingen av oss hade ju börjat gråta eller på något annat sätt brutit ihop av känslor en enda gång under kursen. Behöver jag säga att det inte var en jätteuppskattad komplimang?

Tycker det är fler män som klär sig i färgglada shorts och brottas i en liten bur, eller springer och jagar en boll på en plan. Det om nåt är väl barnsligt. Fast det är det ju att kriga om vem som har bäst specialbeställd barnvagn från tyskland och sörpla latte dagarna i ända också.
Vi är nog rätt jäkla barnsliga som art helt enkelt...

Att du inte håller med är noterat, dock inte lika överraskande som att ett en hel kurs har kunnat hållas med övervägande kvinnor utan att någon av dem fått ett sammanbrott.

Killen hade kanske samma erfarenheter som mig, och var uppriktigt imponerad. Nu har jag aldrig suttit i en styrelse i ett börsnoterat företag, där kanske sådana kvinnor sållras bort, bara i onoterade bolag men iaf ett par rätt stora och visst har jag sett kvinnor som betett sig extremt irrationellt och ändå blivit föreslagna för omval. Aldrig en man, eller rättare sagt, jag har aldrig sett en man bryta ihop mitt under styrelsearbetet.
Får jag också lov att påpeka att jag inte lagt någon värdering i att det kan gå till så, det är inte säkert att det är något negativt, jag tycker dock frågeställningen i TS är intressant.

För att vi är barn av vår tid. Som en man i feminismens Nordkorea lär du dig tidigt att all typ av kritik av kvinnor egentligen inte är något annat än kvinnohat eftersom det inte finns någon legitim kritik av kvinnor egentligen då dessa väsen är heliga så därför har man mycket tidigt vävts in i ett nät av acceptans, en orörbar acceptans tom.
Sen har ju brudar i alla tider kört en fuling med menskortet och haft lite carte blanche tack vare det eftersom vi män trots allt är så sjukt logiska och rättvisa så vi vill inte uttala oss om något vi aldrig kommer uppleva så då accepterar man bra mycket mer kvinnligt svineri överlag än vad vi borde.
Kvinnor vill absolut inte bli sedda som barn men vill väldigt gärna kunna agera som barn och hela landet gör allt för att förvuxna jättebebisar likt feminister skall få göra det men blir nog lätt så när man genom hela livet haft alla rättigheter men inga skyldigheter.

Jag tror att det faktiskt är precis tvärtom, att barnsligt beteende är ungefär lika ovanligt för de båda könen men om det är en kvinna så lägger en del (tja, antagligen de flesta) märke till det tydligare. Man ställer (omedvetet) högre krav på kvinnor.

Det är klart man lägger märke till någon som börjar gråta och skrika, och i ännu större utsträckning om en man gör det. Jag tror du är fel ute.

Almi har för övrigt någon form av bidrag till kvinnor som vill lära sig hur man uppför sig i en styrelse, styrelsekraft tror jag projektet heter. Det är alltså statligt finansierade stipendier till kvinnor som vill utveckla sig själva som styrelseledamöter.
Jag känner egentligen för att raljera rätt rejält om varför ett sådant stöd existerar, men avstår ifrån det pga att jag vill hålla tråden någorlunda seriös.

Håller inte med dig, och ska jag försöka göra det så måste jag säga att män är generellt sett likadana. Jag menar inte kanske att de gråter för att få sin vilja igenom, har f.ö. aldrig sett en vuxen kvinna göra det, men likväl åker de runt och leker med sin skoter/bil/motorcykel.
Som någon skrev tidigare så tror jag att detta beteende är lika ovanligt för båda könen.

Tja min upplevelse är att män gillar sånt beteende hos kvinnor. Inte alla givetvis, men många. De gillar att få vara beskyddande och omhändertagande. De gillar att få sina fördomar om hur kvinnor är bekräftade. Indirekt ger det dem en möjlighet att behandla kvinnor annorlunda och ta deras argument på mindre allvar, vilket de vill.

Däremot hatar andra kvinnor sånt beteende djupt och innerligt.

Personligen tycker jag att kvinnor som medvetet använder sig av sådana strategier för att få sin vilja fram sviker resten av oss och att det är nackskott på dem

Sen kan jag också anse att medan kvinnor kanske oftare tar till känsloargument och börjar gråta etc för att få sina vilja fram, så använder vissa män ilska på samma sätt.

De brusar upp, skriker, visar med ett iskallt beteende att de är förbannade etc, för att skrämma motparten till att hålla med eller lydnad.

Kvinnors känsloargument fungerar bäst riktade mot män och mäns ilska fungerar bäst på kvinnor som ofta är konflikträdda och tränade att släta över.