KLASSISK GREKISKA - översättning, fakta och språkhjälp [Sammanfogad tråd]

Haha, hur gött ord som helst: ἀγαθοποιέω som i presens particip framträder i 1 Petr 2:15 som ἀγαθοποιοῦντας: "att göra det goda". Hur gött som helst att det finns ett sammansatt ord för det.

Hur stort är steget mellan den nytestamentliga grekiskan (om man nu kan tala om den i bestämd form singular) och den klassiska grekiskan? Jag är egentligen lika intresserad av antik filosofi som jag är av kristendom och skulle gärna läsa (för tillfället främst) Aristoteles på grekiska. Men hur jag vet inte hur främmande Aristoteles skulle vara.

Jag har ytterligare ett intressant exempel på när grekiskan är betydligt mer ordflödande än svenskan. Petrus skriver: κρεῖττον γὰρ ἀγαθοποιοῦντας, εἰ θέλοι τὸ θέλημα τοῦ θεοῦ, πάσχειν ἢ κακοποιοῦντας (1 Petr 3:17). Ungefär: "Ty det är bättre att lida medan man gör det goda, om det är Guds vilja, än medan man gör det onda". Ordagrant blir ju εἰ θέλοι τὸ θέλημα τοῦ θεοῦ egentligen: "Om Guds vilja skulle vilja detta". Här har vi återigen en rad som innehåller både ett verb och ett substantiv (både ur samma betydelserot – vilja). Meningen skulle egentligen kunna utelämna verbet och bara säga "om det är Guds vilja" eller utelämna substantivet och säga "om Gud vill det". Återigen kan man fråga sig om Petrus (eller vem nu annan som kan tänkas ha skrivit brevet) vill lägga särskild betoning på Guds vilja, eller om det kan finnas något annat skäl till detta fördubblande så att säga.

Idag är det förresten en återkommande tanke att religiös utövning är en för individen privatsak, någonting som sker inom den enskilda människan, som inte låter sig definieras av någon annan eller några yttre ramverk som tron så att säga förhåller sig till. Tanken är väl att många har sin egen lilla tro och den låter sig inte översättas till någonting som ligger utanför individens egna inre rum. Det må vara en befogad hållning, men samtidigt är det värt att påminna sig om i denna tid av den religiösa utövningens individualism att religiös utövning historiskt sett, och också för många ännu i vår egen tid, inte så mycket är någonting det isolerade subjektet sysslar med för egen del. Det blir väldigt tydligt när man läser till exempel Första Petrusbrevet (och egentligen de flesta av Nya Testamentets brev) att religiös utövning ofta varit någonting människor gör tillsammans, som en del i en troende gemenskap. Petrus förmanar ständigt sina brevadressater till att stärka och bygga upp varandra. Detta för att låta församlingen bli en levande och ståndaktig gemenskap. Styrkan i denna gemenskap ligger delvis i att denna gemenskap sträcker sig bortom både tid och rum.

Kyrkan till exempel är i ett avseende givetvis en historisk institution som liksom alla andra aktörer på historiens scen förändras utefter tidens tidvatten så att säga. I ett annat kanske viktigare avseende är Kyrkan en ohistorisk institution som står utanför tidernas växlingar i det att den är en förbindelselänk mellan alla kristna, en förbindelselänk som korsar tid och rum och gör att alla kristna – både en kristen från 100-talet och en från 2000-talet – i någon mening blir helt och hållet »samtida« med varandra. Denna gemenskap innebär att en kristen tillhör en gemensam erfarenhet av att leva efter och söka förverkliga det kristna livet. Man skulle kunna säga att en enskild kristens människas erfarenhet också är alla kristnas erfarenhet eftersom tanken är att Gud ger sig till känna för och kommer sitt folk till mötes – då med enskilda kristnas upplevelser av detta möte som den förmedlande länken mellan Gud och Gudsfolket.

Detta är för övrigt ett viktigt skäl till varför jag tilltalas av den kristna traditionen. Mitt eget sökande handlar alltså inte så mycket om att finna en personlig tro frånskild alla andra människors sökande (även om denna personliga tro självfallet är en nödvändig del av det, men helheten är större än så). Det handlar om en strävan att träda in i och vara en del av denna gemensamma tvåtusenåriga kristna erfarenhet i sökande efter »Herrens ansikte« (jfr 2 Thess 1:9).

Vore verkligen underbart om jag skulle få möjlighet att få ägna arbetstid åt dessa texter. Måtte det gå vägen...
Funderar lite över 2 Pet 1:8: ταῦτα γὰρ ὑμῖν ὑπάρχοντα καὶ πλεονάζοντα οὐκ ἀργοὺς οὐδὲ ἀκάρπους καθίστησιν εἰς τὴν τοῦ κυρίου ἡμῶν Ἰησοῦ Χριστοῦ ἐπίγνωσιν:
Bibel 2000 översätter: "Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt" (2 Pet 1:8).
Vad jag är lite bekymrad över här är dels anvädningen av eis och dels användningen av epignosis. De verkar förstå det som att kunskapen (epignosis) om Jesus redan är förefintlig innan detta växande de talar om. Jag kopplar i stället samman eis med epignosis och ser det som att detta växande skall leda till (eis) kunskapen (epignosis) om Jesus. Alltså, frukten av de båda presens participen är epignosis. Det som vägleder denna tolkning är väl egentligen prepositionen eis här, vars betydelse till jag vill ha till att den åsyftar att någonting leder till kunskapen om Jesus (som alltså inte är given före detta skeende).

För övrigt är tanken om att "ni skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan detta fördärv som begäret drar med sig i denna värld" (1 Pet 1:4) lockande – påminner inte så lite om den store Athanasius tanke om att "Gud blev mänsklig för att människan skulle bli gudomlig" (i hans bok om Inkarnationen).

Jag tycker mig aldrig kunna förklara på begripligt och pedagogiskt sätt vad när det kommer till grammatiken i en vers jag inte fattar.

Jag återkommer ständigt i tankarna till idén att studiet av ett språk i någon mening innebär att tvingas lära sig att tänka på nytt, från början. Saken är som mest uppenbar när man håller på med språkets grammatik, språkets tankeregler det vill säga, som kan skilja sig i det väsentliga från ens egna modersmål. Nu slogs jag återigen av samma tanke, men med avseende på begreppsvärlden och de bilder och associationer som vidhäftar ett språks ordförråd. Ett språk är aldrig genomskinligt inför ett annat språk; ett grekiskt ord kan bära på associationer, bilder, underliggande betydelseelement som kringgår den rena ordboksdefinitionen, som inte alltid har en exakt motsvarighet i ett annat språk, i det språk som fungerar som spegel. Jag har ofta tänkt på att grekiskan, eller snarare de subjekt som använder grekiskan (alltså Nya Testamentets författare till exempel), har sitt egna bildspråk, ett bildspråk som på många sätt är svenskan väldigt främmande. Petrus skriver: δίκαιον δὲ ἡγοῦμαι, ἐφ' ὅσον εἰμὶ ἐν τούτῳ τῷ σκηνώματι, διεγείρειν ὑμᾶς ἐν ὑπομνήσει. Ungefär: "Jag anser det rätt att jag skall väcka er med påminnelser, så länge jag är i detta kroppens tält" (2 Pet 1:13). Ordet som här översätts till "kroppens tält" är σκήνωμα. Detta ord betyder egentligen bara tält (eller boning i utvidgad betydelse). Heikel och Fridrichsen upplyser om att detta ord emellertid av grekerna användes i bildspråksbetydelse: "– om människans kropp som boning för själen". Här ser vi hur det sedvanliga bildspråket för greken sammankopplar tältet med människans kropp – denna sammankoppling är dock rätt främmande för svensken. Ingen tänker väl på sin kropp som ett tält (dock är det vanligare i vissa religiösa kretsar, kristna bland annat, att tänka på kroppen som själens tillfälliga boning givetvis). Min poäng här är egentligen att den som studerar grekiskan måste lära sig att tänka på nytt i bemärkelsen lära sig ett helt nytt sätt att skapa bildspråk på. Studenten måste lära sig hur grekiskan skapar helt andra förbindelser mellan abstrakta saker och verkliga ting, förbindelser som inte finns i svenskan. Hade min ordbok inte upplyst om att ordet tält ofta används som metafor för "själens boning i kroppen" skulle jag aldrig fattat vad tusan Petrus menade. (Kanske var tältet ett lämpligt sätt att kalla kroppen på eftersom ett tält ju ofta är just en tillfällig boning.) Det här tycker jag är fascinerande i alla fall.

Jag hade något annat på tungan också men glömde av det.

Det är intressant att lägga märke till att var och en av de nytestamentliga författarna har sitt egna ordförråd, sitt eget språkbruk. Det är alldeles självklart egentligen, liksom var och en av oss användare här på Flashback har sitt egna språkbruk både på forumet och ute i det vardagliga livet. Men det är ändå ganska häftigt att se hur ord eller begreppspar ofta återkommer hos en författare i NT. Vid återkommande tillfällen slår jag upp något ord, som inte återkommer så ofta i skriften, men de gånger det återkommer är det påfallande ofta hos samma författare. Ganska coolt, tycker jag. Jag ska försöka komma med ett lite längre inlägg om några veckor där jag försöker sammanfatta och säga någonting om Paulus språkbruk och begreppsvärld, som är klart säreget och distinkt. Jag tänkte mycket på det där när jag läste Efesierbrevet nyligen, men jag ska läsa om Romarbrevet först. Tänkte ta någon helg framöver när jag har mycket tid, ladda upp med mängder av kaffe och Coca Cola och chips, och köra ett maratonlopp på Romarbrevet. Ser fram emot det som fan. Romarbrevet är ett teologiskt epos fan, helt majestät.

Jag började skriva någon form av svar till frågan om avståndet mellan Aristoteles och NT men fastnade i just detta att det är så stor skillnad mellan olika NT-författare plus att flera av dem inte hade grekiska som modersmål.

För mig som kommer från andra hållet och mest sysslade med äldre grekiska innan jag läste något ur NT är det lätt att falla i NT-är-generellt-lättare-fällan. Men det gäller väl primärt syntaxen som, trots hebraismer och liknande, i NT trots allt i mångt och mycket liknar moderna europeiska språks syntax. Men eftersom du även sysslat med latin tror jag att du har en del gratis när det gäller periodbyggnad i klassisk grekiska. Annars handlar det – förutom begreppsvärlden – om småskillnader som att vissa grammatiska kategorier som optativ är vid godare vigör i det klassiska språket.

Fattar! Jag får skaffa mig Blomqvists stora grammatik och nöta in bland annat optativböjningarna. Det är ganska ballt ändå hur språk, alla språk, präglas av en inneboende spänstighet, en förmåga att dras åt det håll som dess språkanvändare drar det åt. De är dynamiska så att säga, vilket ju Nya Testamentets språkliga brokighet visar, som vi pratar om här. Ett språk som grekiskan är så att säga inte en sammansatt enhet, färdig och klarpaketerad, utan grekiskan kommer att tänjas allteftersom språkets subjekt använder det och därmed förändrar det. När jag slår upp ord i mitt lexikon står det jävligt ofta att ordet "härstammar från LXX" (Septuagintan), alltså en, antar jag, hebraisering av grekiskan. Ibland stöter man också på arameiska ord eller uttryckssätt. Jag förmodar att detta är helt självklara och banala tankar för dig. Men för mig för vilken grekiskan är mitt förstlingsspråk m a p språkstudium (förutom engelska då) är det en ny erfarenhet. Jag skulle vilja läsa de apostoliska fäderna men har inte hittat någon utgåva med både grekisk och engelsk text. Undra hur deras grekiska ser ut. Och undra vad som händer med grekiskan hos de grekiskspråkiga kyrkofäderna! (Men jag bävar lite grann för att ge mig på en grekisk text utan en översättning bredvid att söka upp när man inte själv förmår lösa upp språkets knutar.)

Överlag kan jag säga att valet att börja plugga grekiska på egen hand för ca 1,5 år sedan är mitt livs bästa beslut. Det har förändrat hela min värld faktiskt. Det blev en slags öppning till ett nytt sätt att skåda världen på (en språkcentrerad blick på verkligheten kan man säga) och ett nytt sätt att läsa texter på. Nu är en stor del av min uppmärksamhet inriktad på språket som meningsbärande i sig, i antika texter, inte bara som ett neutralt medel för ett innehåll vars betydelse existerar frånskilt språket. Nu tänker jag att språk är så mycket mer än bara ett instrument för att uttrycka en uppfattning eller ett påstående. Ett språk är i sig en hel värld, en verklighetsuppfattning. Nu handlar allt jag håller på med om språk och ord, på något sätt. Jag har blivit »logofil« i djupet av mitt hjärta. Jag har börjat tycka att ord är så fascinerande, de kan vara så subtila till betydelse, men så avgörande för hur vi förstår en text (och därmed en verklighetsuppfattning).

Att få hålla på med grekiska och latin och läsa de tidiga kristna författarnas försök att försöka gestalta sin världsbild och förstå sin verklighet i ljuset av den korsfäste och uppståndne Kristus skänker mig en daglig, outsläcklig tillfredsställelse. Jag kan faktiskt inte artikulera hur fantastiskt det är att få sitta med näsan framför dessa gamla men på intet sätt döda texter med en ordbok i högre hand och en grammatik i vänster och försöka dechiffrera deras ofta mysteriösa verklighetsuppfattning. Om jag någonsin skulle bli antagen som doktorand (vilket jag ofta tvivlar på i och med konkurrensen, om min förmåga är tillräcklig osv), dvs. kunna leva på att hålla på med detta, skulle jag bli så upp över öronen sprudlande glad alltså – vågar nästan inte hoppas. Men men, vi får se hur det går!

Ganska lustigt ändå. När jag började skriva i den här tråden, dvs. när jag precis hade lånat hem Blomqvists Grekiska för teologer, så kunde jag ingen grammatik alls. (Givetvis kunde jag en hel del grammatik på en omedveten nivå, men jag kunde inte artikulera det på egen hand.) Jag visste nog knappt mer än vad ett verb, substantiv och ett adjektiv var. Grammatiska modus osv var rena grekiskan för mig. *skratt*
Det är lustigt eftersom nu handlar hela mitt liv om detta. (Synd att jag inte började redan i tonåren dock. Massa tid till spillo.)

Haft en lång dag. Nu ska jag sätta mig och käka och sen fortsätta där jag lämnade det grekiska NT där jag lämnade det senast. Hoppas hitta något riktigt gött.

Oerhört glädjande att läsa att det ger dig så mycket. Det var ett tag sedan jag kände något liknande när det gällde ett nytt språk, men jag pysslar nu sedan ett litet tag tillbaka med finska, vilket kan vara oerhört stimulerande.

Beror avsaknaden av samma entusiasm numera på allmän mättnad (ett långt liv i språkstudiets tjänst så att säga...)? Jag får för mig att du är typ lingvist eller något, nämligen. Finska låter skoj, eller ja, det enda jag vet om det är att det är svårt kasusrikt. Jag har funderat på om det gör det svårare eller enklare att lära sig ett språk ifall det är ett kasusrikt sådant. Visst, massa former att lära in. Men man slipper ju tvetydigheten i att ett kasus i ett mindre kasusrikt språkt kan ha flera olika funktioner. Typ latinets ablativ, som kan fungera som både tidsangivelse, platsangivelse, som instrument eller det sätt på vilket en handling utförs, gradskillnad eller begränsning, eller orsak... Osv. En enda form som spretar åt olika håll. Hade ablativet splittrats i olika kasus för var och en av dessa funktioner skulle man ju slippa tvetydigheten så att säga. Enklare så sett dvs. Är lite nyfiken på hur det går med arabiskan för dig (såg att du skrev om det i en tråd), men tar det nog i PM för att slippa mer OT...

En kommentar som är on-topic kommer i det följande. Jag tycker det är jävligt spännande när det skapas mytbildningar kring ett språk eller när ett språk antas vara uttrycksfullare än andra. Ofta hänger ju den där slags mytbildning kring ett språk samman med att ett visst språk är det språk en helig textsamling är skriven på (här har vi ju arabiska, hebreiska, latin, nytestamentlig grekiska osv). Ola Wikander berättar i I döda språks sällskap om en rolig anekdot som berör detta. En gammal Oxfordprofessor i bibelhebreiska ska ha börjat varje introduktionsföreläsning till varje ny årskull i bibelhebreiska med orden: "Gentlemen, this is the language that God spoke". Det är väl ett exempel på hur heligförklarade språk snabbt börjar omgärdas av myter kring det – "detta språk uttrycker den gudomliga verkligheten bättre" eller "detta språk är så genomskinligt gentemot verkligheten som möjligt" osv. Mycken religiös utövning, i synnerhet inom den judiska mystiken, handlar ju om att meditera över hur de heliga texterna låter snarare än begrundan över själva innehållet. Tanken är väl i någon mening att språket i sig, obeaktat vad det i en konkret text uttrycker, är en förmedlingslänk mellan mänskligt och gudomligt. Här kommer jag att tänka på vad religionshistorikern Mircea Eliade säger i sitt klassiska verk Heligt och profant (1957):
Här skulle jag vilja säga att heligförklarandet av ett språk och den vördnad vilken ett språk kan väcka hos de som talar eller lyssnar till det är en handling av det slaget Eliade beskriver. Det heliga språket blir ett rum där människa och Gud möts och talar samma språk. Och endast detta språk kan vara kommunikationsmedlet mellan människa och Gud! Och jag själv står naturligtvis inte fri från att delta i sådana där mytbildningar. Jag grips alltid av en känsla att latin är så »sakralt« människan kan uttrycka sig på som möjligt – i synnerhet i liturgin. (Nästan allt skrivande och all intellektuell verksamhet handlar ju för mig om att utforska mitt symptom, hehe).

En sak jag tänker på varje gång jag stöter på det är hur grekerna ofta använder ett väldigt sinnligt och kroppsligt språk, vilket översättarna av Bibel 2000 ofta förvränger till någonting annat. Nu har jag bara ett exempel i skrivande stund, men jag stöter på det väldigt ofta. Paulus skriver: ἤμην δὲ ἀγνοούμενος τῷ προσώπῳ ταῖς ἐκκλησίαις τῆς Ἰουδαίας ταῖς ἐν Χριστῷ.
Bibel 2000 övers: [...] utan att ha haft någon beröring med de kristna församlingarna i Judeen (Gal 1:22).
Ordagrant blir ju översättningen: "Men med ansiktet var jag okänd bland församlingarna i Judeen och de som är i Kristus". Här talar Paulus i sinnliga eller kroppsliga kategorier, "men med ansiktet var jag okänd". Detta översätter Bibel 2000 då till att Paulus inte "haft någon beröring med...". Undra varför de gör så. Tycker det är en av egenheterna med grekiskan, att den i språket har den här närheten till den sinnliga verkligheten.
(Spengler skriver för övrigt i första bandet av Västerlandets undergång att det var utmärkande för den grekiska anden att inte tala i abstrakta begrepp eller arbeta med föreställningar som lågt långt från den sinnliga verkligheten. Hela den grekiska föreställningsvärlden utgår från det vi kan varsebli med sinnena. Ett exempel av åtskilliga han tar upp är grekens föreställning om gudarna som till fullo kroppsliga varelser liksom vi människor. Detta ställer han i jämförelse med den faustisk-västerländska föreställningen om Gud den Oändlige, omöjlig att varsebli eller sammanfatta. Gud är här så abstrakt någonting kan bli. Spengler kommenterar till och med att för greken utgår allt från soma. Även den grekiska tankevärldens förment mest abstrakta filosofiska kategorier är egentligen till ursprung hämtade från den sinnliga verkligheten.)

Det klassiska johanninska begreppsparet ζωή αἰώνιος/det eviga livet tar plats hos Paulus: ὅτι ὁ σπείρων εἰς τὴν σάρκα ἑαυτοῦ ἐκ τῆς σαρκὸς θερίσει φθοράν, ὁ δὲ σπείρων εἰς τὸ πνεῦμα ἐκ τοῦ πνεύματος θερίσει ζωὴν αἰώνιον (Gal 6:8). Ungefär: "Men den som sår i anden skall ur anden skörda det eviga livet".
Hur får man till diakritiska tecken på datorn för övrigt?