Citat:
Ursprungligen postat av Don diamond
Har för mig att det var en tråd tidigare runt ämnet snuff.
Säger som flera andra talare att det snuff är i dagsläget en evig myt som vägrar dö. Jag betvivlar dock inte att det faktiskt finns snuffilmer, men att om de finns är det i en väldigt inofficiell grad. Det är sannolikt att filmen super-8 med Nickolas Cage visar en möjlig verklighet kring ämnet.
Däremot finns det närliggande filmer inom genren Mondo, vilket det finns massor av länkar att läsa om.
Sen har vi ju också klassikern - Faces of death, som går under genrenamnet snuff-wannabe, men där producenten erkänt att det är fake i väldigt hög grad. Och är det inte fake, är det hämtat från typ nyhetssändningar o.s.v.
Det finns mycket sjukt, och min stilla undran är fortfarande: Varför letar folk efter snuffilmer. Det är ju något riktigt sjukt över dem. Tycker även att Mondogenren är riktigt sjuk. Vad fyller den för funktion egentligen? Vilka behov vill den tillfredställa......?
På din fråga om mondofilmens funktion vill jag svara genom en artikel jag skrev för ett tag sedan:
Citat:
Många konässörer av hård musik är även storkonsumenter av skräckfilm. Jag tänkte kasta en smula ljus över en genre nära besläktad med skräckfilmen, nämligen den så kallade mondofilmen. De språkbegåvade bland er vet redan att 'mondo' är italienska för 'värld', och filmerna är också gjorda för att visa oss hur världen ser ut, ocensurerat och ofta utan att välja ståndpunkt. Redan i slutet av 1800-talet så gjordes det mondofilmer. Thomas Edison filmade bland annat An Execution by Hanging, vilket är precis vad det låter som. Genren fick dock inte sitt namn förrän 1962, då Franco Prosperi och Gualtiero Jacopetti gjorde Mondo Cane, en voyeristisk film som inte brydde sig så mycket om ifall verkligheten förvreds en aning. Med ett litet diaboliskt leende fick den tittaren att följa med i en känslomässig berg och dalbana mellan äckel, fascination och skratt.
Utan att tveka kastade den sig mellan ytterligheter som hundkyrkogården i USA, där de rika och berömda kunde ge sina älskade djur den sista vilan, och restaurangen någonstans i Asien där hunden visserligen var död, men här fanns på menyn och inte under jord. Den skapade stora rubriker världen över, och det diskuterades om filmen skulle betraktas som en riktig dokumentär eller som exploaterande smörja. Det är omöjligt att säga vilken sida som vann debatten, men filmen kunde inte ha fått bättre reklam, och nu var stenen i rullning.
En mängd filmer ville rida på vågen, och den första halvan av 60-talet översvämmades av filmer som Mondo Bizarro, Malomondo och Macabro. Då verkligheten inte uppfyllde filmmakarnas krav såg man helt enkelt till att skapa scener som passade, och man började gradvis gå från dokumentär till ren exploitation.
Hitintills hade genren ändå varit ganska oskyldig, och mest gett en inblick i olika kulturers sätt att leva. Traditionella svenska seder, som att dricka kopiösa mängder sprit och sedan ligga halvt medvetslös under en gran eller majstång skulle säkert verkat lika underliga för 'vildarna' i Afrika som deras seder verkade för oss. Men då Africa Adio kom togs slutligen mondofilmens oskuld en gång för alla. Nu var det inte längre tal om någon humor, utan en rent voyeristiskt inblick i helvetet. Djurattacker blandades med dokumentära inslag som filmade avrättningar. Africa Adio skapade ännu större rubriker än Mondo Cane, då det påstods att filmmakarna hade tvingat fram en riktig avrättning för att kunna fånga den på film, ett påstående som i och för sig var helt felaktigt, men vars efterdyningar skulle komma att prägla mondofilmen för all framtid. Det var Africa Adio som satte riktmärket för de filmer som följde - de blev råare och svårare och svårare för publiken att orka se. Allt från djurattacker, olyckor, djurslakt och förlossningar till vedervärdiga initiationsriter bland 'primitiva' stammar var nu fritt att visa. En efterföljande film, Shocking Africa, räknas allmänt som en av de svåraste filmerna att se, på grund av de många och outhärdligt långa scenerna som visar kvinnlig och manlig omskärelse.
En liten parentes i sammanhanget är att det oftast var scenerna med djur som jagade - alltså uppvisade ett helt naturligt beteende - som vållade de största rubrikerna och censurklippen i Storbritannien. Att för sitt höga nöjes skull hetsa ihjäl en räv var, och är fortfarande i många kretsar, accepterat. Outgrundliga äro britternas vägar.
I efterdyningarna av flower-power-rörelsen så började en annan typ av mondofilmer dyka upp. Det var fortfarande i många länder förbjudet att producera ren pornografi, ett brott som kunde straffas med mångåriga fängelsestraff. Att då maskera filmerna som sexualundervisningsfilmer var ett sätt att få ut sina produkter. Den svenska Kärlekens språk var bara en i raden av många. Då Robert deNiro med date går på bio i Taxi Driver så är det förresten Kärlekens språk de ser. Då den rent pornografiska filmen blev mer och mer accepterad så försvann så småningom marknaden för filmer som The Art of Marriage och Kärlekens språk, och de är idag inget mer än burleska dokument över en svunnen tid.
I det döende 70-talets sista skälvande timmar kom så den film som återigen, likt Africa Adio, för evigt skulle ändra mondogenren. Den ökända Faces of Death kom 1979, och blev en stor succé över hela världen. I Japan drog den in mer pengar än Star Wars - trots att många av filmens scener var dåliga 'rekonstruktioner'. Efter följde återigen en våg av filmer. Förutom en rad uppföljare också filmer som Traces of Death och Death Scenes. Just Death Scenes var också lite annorlunda. Här var det inte rörliga bilder i färg, utan en kylig betraktelse av svartvita brotts- och olycksplatsfotografier, med Anton LaVey (grundare av Church of Satan) som cynisk narrator. I Japan kom så småningom den populära Death Women-serien, bestående av filmer som inte visar något annat än döda kvinnor i alla åldrar - mordoffer, offer för trafikolyckor och självmördare. Allt blandat med bilder från obduktioner av kvinnor. Just i Japan finns en märklig fascination för filmer där kvinnor utsätts för våld. Filmer som Torture Of Married Women, Raping Female University Students, Rape: For Real och Lolita: Vibrator Torture skulle i alla andra kulturer vara minst sagt tabu. I Japan är de omåttligt populära. Ändå ligger Japan långt under många andra länder vad gäller antal våldtäkter och mord, något som man kan tycka ytterligare bevisar att skräckfilm inte skapar vare sig våldtäktsmän eller mördare.
Till skillnad från filmer som Mondo Cane och Faces of Death så var dock allt som visades i Traces of Death, Death Scenes och Death Women på riktigt - och de visade verkligen allt. En scen som förekommit i många av de senare filmerna är R. Budd Dwyers vid detta lag berömda självmord. Dwyer skulle inför rätta för anklagelser om korruption och mutbrott, men skulle först vara gäst i ett TV-program för att berätta om det hela. Då han ur en papperspåse tar fram en jättelik revolver hör man hur studiopersonalen skriker av fasa. Dwyer börjar tala, och vill att de skall vara tysta och lyssna på honom. Skriken fortsätter, och någon skriker 'gör det inte', varefter Dwyer stoppar pipan i munnen och trycker av. Kameran följer honom och viker inte av under ett enda ögonblick, utan dokumenterar hela händelsen - ända fram tills han sjunker ihop på golvet med blodet forsande ur näsa och mun.
Det finns även skräckfilmer som försökt spela på fascinationen som finns för mondo- och snuffilmer. Snuff är, till skillnad mot mondo, filmer där människor påstås mördas för filmens skull. Rykten har länge florerat om snuffilmer, ofta är det en vän till en vän till en vän som en gång sett en 'riktig' snuffilm. Sanningen är att inte en enda snuffilm har hittats, någonsin. Visst finns det filmer där mördare har filmat sina offer - men inte för att sprida det vidare. På internet finns gott om filmsnuttar från Tjetjenien som påstås föreställa ryska krigsfångar som avrättas. Det kan säkert stämma, men de avrättas inte för filmens skull, utan för att de är ryssar. De tjetjenska soldaterna spelade heller inte in dessa scener i syfte att tjäna pengar, utan för att visa vad som händer ryska soldater i Tjetjenien. Den första film som utgavs för att vara snuff var just filmen Snuff, en tämligen medioker sydamerikansk film med specialeffekter som inte lurar någon - bland annat en gummihand som när den träffar golvet studsar iväg. Filmen hette ursprungligen Slaughter, men då den inte blev någon kassasuccé - vilket knappast kan ha varit någon överraskning - så döptes den om till Snuff. Producenterna spred sedan själva ut ryktet att det rörde sig om den äkta varan. Mer än så skall jag inte säga om det för visso intressanta men ack så meningslösa ämnet snuff, förutom att även den ökända Cannibal Holocaust vid ett flertal tillfällen påståtts vara en snuffilm, detta trots att de skådespelare som dödas i filmen spelade in filmer långt efter att Cannibal Holocaust haft premiär, och att de då var synnerligen levande.
Cannibal Holocaust förtjänar dock en smula mer utrymme, men inte på grund av snuffanklagelser, utan för att den utgavs för att vara en mondofilm. I korthet handlar filmen om ett filmteam som åker till Amazonas och försvinner. Ytterligare ett team skickas ut, denna gång för att hitta de försvunna personerna. Under sin expedition hittar de det första teamets filmbehållare, som de tar med sig till USA. När de väl kommit hem och tittar på filmerna så ser de hur filmarna, för att skapa 'rätt' bilder, torterat, våldtagit och dödat invånarna i en indianstam, innan de slutligen själva föll offer och dödades. Liksom i Blair Witch Project så är stora delar av filmen filmad med skakig handkamera för att ge en känsla av autencitet. Dessa två filmer är lysande exempel på filmer där man skapar en kult genom att påstå att materialet är äkta och oförfalskat, och i båda fallen fungerade det helt enligt plan.
En annan film som ligger i gränslandet mellan dokumentär och exploitation är Men Behind the Sun, som visar på japanernas grymheter mot kinesiska och ryska krigsfångar under andra världskrigets slut. Den må inte vara någon Shocking Africa, men att se en kvinna få sina djupfrysta armar nedsänkta i varmt vatten för att sedan få kött och hud avskalade som ett par handskar - det är nog magstarkt för de flesta. Allt som visas i filmen är baserat på verkliga experiment som utfördes på krigsfångar, men här är det specialeffekter som står för obehaget, vilket däremot inte gör filmen mindre obehaglig. Att allt skulle vara specialeffekter är förresten en sanning med modifikation. I minst en av scenerna användes nämligen ett riktigt lik. Det påstås att även den beryktade obduktionsscenen skulle ha utförts på ett lik av en nyligen avliden pojke. Pojkens föräldrar tyckte enligt ryktena att filmens budskap var så viktigt att de tillät att pojkens kropp användes. Påpekas bör att detta är ett rykte som jag hittills inte kunnat få bekräftat från säker källa. Dock finns det en ohyggligt vidrig scen i vilken en katt sätts in i ett rum fullt med pestsmittade råttor, där katten bokstavligen slits i stycken. En i mitt tycke helt onödig, osmaklig och grym scen, men helt i linje med de mindre nogräknade mondoproducenternas motto - missar du en bra scen så återskapa den.
Frågan är egentligen var gränsen mellan vanlig simpel dokumentär, exploitation och mondo går. Kan du ärligt säga att du inte likt Linda Blair i Exorcisten vrider huvudet ur led när du passerar en bilolycka eller ett polisingripande? Det kan inte jag. Det finns något inom de flesta av oss som gärna vill se det otäcka, det förbjudna som man i vanliga fall inte ser. TV-program som Cops, America's Wildest Car Chases, When Animals Attack och Rescue 911 är omåttligt populära, och var skall vi placera dem? Man kan slå på TVn och mötas av en död kropp med ett tiotal kulhål, men att i en spelfilm visa en verklig avrättning är tabu. I amerikansk TV avbröts för några år sedan barnprogrammen för en extrainsatt nyhetssändning. De barn som satt kvar framför TV-apparaterna blev vittnen till hur en man sköt sig själv till döds med ett hagelgevär mitt på en motorväg någonstans i USA. Mannens kropp zoomades in samtidigt som en flod av blod pumpade ut över den solvarma asfalten. Bolaget gjorde senare ett uttalande där man beklagade sitt uppträdande. Sanningshalten i detta uttalande kan självklart betvivlas. Var det då rätt eller fel - och i så fall varför? Och vem skall bestämma det?
Nu är det inte all mondofilm som är ute efter att exploatera, det finns även de som hållit fast vid mottot att endast visa verkligheten som den ser ut - och det är nog det otäckaste av allt. När man sett en ko gå till kosherslakt så kan man undra varför sådana grymheter tillåts. För de som inte sett hur det går till kan jag berätta hur det går till. Kon föses in i en fålla för att sedan tvingas föra in huvudet i en metallbur som dras uppåt, för att blotta strupen. Slaktaren skär långsamt av kons halspulsåder och låter den sakta blöda till döds. Ingen slaktmask här inte, och allt för att köttet skall vara 'rent'.
Hur ser då mondofilmens framtid ut? Har den någon framtid? Min uppfattning är att den absolut har det. Med redan nämnda TV-program som When Animals Attack så har redan mondo - om än i en mer lättsmält form - blivit mainstream och allmänt accepterat. Att filmer som Death Women någonsin skulle bli mainstream är dock mindre troligt. Filmerna av den typen är dagens Africa Adio eller Faces Of Death - de filmer som töjer mondogenrens redan extremt elastiska gränser. Frågan är om filmerna kan bli mer extrema än vad de är idag utan att man passerar gränsen till det olagliga.
Vad man än tycker om mondogenren per sé så visar den ändå - med vissa undantag - inget annat än världen som den ser ut idag, och som den såg ut igår. Därför har jag svårt att förstå de som höjer röster för att förbjuda eller censurera mondofilmer. Om vi inte kan stå ut med att se världen som den verkligen ser ut, skall vi då skylla på de som vågar, och med sina verk frestar oss att ta ett steg ut i det okända och otäcka? Eller skall vi istället försöka förändra världen, så att den blir som vi vill att den skall vara? Den frågan tänker jag inte svara på. Likt en sann mondofilmare väljer jag inte sida utan konstaterar blott att 'såhär är det'....
