Mitt första inlägg överhuvudtaget på FB, så gör jag nybörjarfel ber jag om fördragsamhet.
Kanske är jag lite gammeldags uppfostrad, men när jag växte upp fick jag lära mig att det inte var OK med kollektiv skuldbeläggning. Detta, kanske konservativa och gammelmodiga, synsätt tillämpar jag än idag, t.ex. när det gäller folk från främmande länder. Försöker alltid se individen före fördomen. Inte alltid lätt, men jag försöker och jag har haft stor nytta av ett sådant synsätt.
Många, i media, framträdande feminister använder dock regelbundet kollektiv skuldbeläggning av män för att tydligen försöka få ut någon slags budskap. Ni har säkert mycket bättre koll på vilka dessa feminister, och en hel del hens, men det mest kända är väl ROKS-ordförandens uttalande att "Män är djur" samt (minns inte vem som sade det) "alla män är potentionella våldtäktsmän".
Förekommer dock lite här och där som om det vore helt medialt accepterat. Alexandra Pascalidou:s senaste krönika i Metro beskriver den fasansfulla situation som en del, och alltför många, kvinnor lever under. Jag tyckte först hennes krönika var viktig men så kom det där då: "Det är mördade kvinnors berättelser. Kvinnor som mördats av män". Har inte orkat söka men det är inte svårt att hitta liknande uttryckssätt.
Aftonbladets ledarkrönika 2012-10-19: "De (kvinnorna - mitt förtydligande) blir sjuka av oansvariga män". Osv osv....
Egentligen har jag två frågor till de av er feminister som försvarar detta.
Den första är frågan om det slutligen går att avgöra vid vilken specifik procentsats av påstådda eller verkliga övergrepp eller påstådd eller verklig oansvarighet inom en viss grupp då det blir OK att kollektivt skuldbelägga en speciell grupp människor. För vid någon nivå måste det vara OK eftersom det görs så pass frekvent.
Vad gäller denna fråga så vill jag gärna poängtera att det i Sverige, enligt BRÅ, borde röra sig maximalt om ca 0,5% av kvinnorna som anmält misshandel årligen. Jag har använt siffran 28 400 anmälda fall år 2012.
Låt oss för enkelhetens skull bortse från att anmälda misshandelsfall inte är detsamma som bevisade misshandelsfall, låt oss också bortse från att ca 15% av dessa misshandelsfall är utförda av gärningskvinnor samt att vi även bortser från att det med stor sannolikhet är samma förövare i åtminstone en del av de anmälda fallen.
Kvarstår faktum att ca en halv procent av i Sverige existerande män har misshandlat en kvinna. Är det kanske där gränsen går för kollektiv skuldbeläggning? Vid ca en halv procent? Är det OK att använda den siffran även i andra sammanhang?
Den andra frågan är vad skribenter, mediafolk, politiker och andra gratisätare faktiskt vill uppnå med att kollektivt skuldbelägga män? Hur skall jag, svensk man som aldrig burit hand på vare sig man, kvinna eller barn, förhålla mig till skuldbeläggningen? Kanske tycker feministerna och hens att jag inte skall ta åt mig om jag nu inte är skyldig till något? Men om man inte avser mig, varför använder man då begrepp som inkluderar mig? Det borde ju vara en smal sak för dessa semantiskt bevandrade skribenter att använda andra uttryck som bättre definierar de man avser? Jag tror det är psykologiskt väldigt svårt att få med sig hyggliga män om man samtidigt inkluderar dem i hatartiklar.
Men syftet kanske inte är att få med sig vanliga män?
I denna fråga behöver jag helt klart hjälp och är uppriktigt intresserad av en förklaring.
Kanske är jag lite gammeldags uppfostrad, men när jag växte upp fick jag lära mig att det inte var OK med kollektiv skuldbeläggning. Detta, kanske konservativa och gammelmodiga, synsätt tillämpar jag än idag, t.ex. när det gäller folk från främmande länder. Försöker alltid se individen före fördomen. Inte alltid lätt, men jag försöker och jag har haft stor nytta av ett sådant synsätt.
Många, i media, framträdande feminister använder dock regelbundet kollektiv skuldbeläggning av män för att tydligen försöka få ut någon slags budskap. Ni har säkert mycket bättre koll på vilka dessa feminister, och en hel del hens, men det mest kända är väl ROKS-ordförandens uttalande att "Män är djur" samt (minns inte vem som sade det) "alla män är potentionella våldtäktsmän".
Förekommer dock lite här och där som om det vore helt medialt accepterat. Alexandra Pascalidou:s senaste krönika i Metro beskriver den fasansfulla situation som en del, och alltför många, kvinnor lever under. Jag tyckte först hennes krönika var viktig men så kom det där då: "Det är mördade kvinnors berättelser. Kvinnor som mördats av män". Har inte orkat söka men det är inte svårt att hitta liknande uttryckssätt.
Aftonbladets ledarkrönika 2012-10-19: "De (kvinnorna - mitt förtydligande) blir sjuka av oansvariga män". Osv osv....
Egentligen har jag två frågor till de av er feminister som försvarar detta.
Den första är frågan om det slutligen går att avgöra vid vilken specifik procentsats av påstådda eller verkliga övergrepp eller påstådd eller verklig oansvarighet inom en viss grupp då det blir OK att kollektivt skuldbelägga en speciell grupp människor. För vid någon nivå måste det vara OK eftersom det görs så pass frekvent.
Vad gäller denna fråga så vill jag gärna poängtera att det i Sverige, enligt BRÅ, borde röra sig maximalt om ca 0,5% av kvinnorna som anmält misshandel årligen. Jag har använt siffran 28 400 anmälda fall år 2012.
Låt oss för enkelhetens skull bortse från att anmälda misshandelsfall inte är detsamma som bevisade misshandelsfall, låt oss också bortse från att ca 15% av dessa misshandelsfall är utförda av gärningskvinnor samt att vi även bortser från att det med stor sannolikhet är samma förövare i åtminstone en del av de anmälda fallen.
Kvarstår faktum att ca en halv procent av i Sverige existerande män har misshandlat en kvinna. Är det kanske där gränsen går för kollektiv skuldbeläggning? Vid ca en halv procent? Är det OK att använda den siffran även i andra sammanhang?
Den andra frågan är vad skribenter, mediafolk, politiker och andra gratisätare faktiskt vill uppnå med att kollektivt skuldbelägga män? Hur skall jag, svensk man som aldrig burit hand på vare sig man, kvinna eller barn, förhålla mig till skuldbeläggningen? Kanske tycker feministerna och hens att jag inte skall ta åt mig om jag nu inte är skyldig till något? Men om man inte avser mig, varför använder man då begrepp som inkluderar mig? Det borde ju vara en smal sak för dessa semantiskt bevandrade skribenter att använda andra uttryck som bättre definierar de man avser? Jag tror det är psykologiskt väldigt svårt att få med sig hyggliga män om man samtidigt inkluderar dem i hatartiklar.
Men syftet kanske inte är att få med sig vanliga män?
I denna fråga behöver jag helt klart hjälp och är uppriktigt intresserad av en förklaring.