Att försöka förstå varför abort är en mänsklig rättighet

Något jag slogs av i en annan tråd om abort här på forumet var att kvinnor som gjort abort kallades empatilösa. Detsamma kallades kvinnor som inte gjort abort trots att deras partner önskade det.

Min bild är snarare att ganska många skribenter här på forumet är tämligen empatilösa, därför tänkte jag leda en övning i empati.

Tänk dig att du en morgon märker att din bröstvårtor är lite ömma. Du funderar på om din partner gjorde något särskilt med dem kvällen innan när ni hade sex, men tänker inte mer på det. Känslan försvinner inte, och efter ett par dagar börjar du fundera över vad det kan bero på, men slår bort det som nojighet.

Några veckor senare börjar du må illa när du ska äta frukost. Du spyr till och med ett par morgnar. Du köper ett graviditetstest, trots att du är säker på att det inte kan vara så, du är ju bara hypokondrisk. Du kissar på den lilla stickan, och ska just slänga den när du märker att det är två sträck på den istället för ett. Då sjunker det in, det där du egentligen vetat hela tiden.

Världen snurrar. Det skulle ju vara omöjligt. Ni skyddade er ju. Du vill inte ha en unge. Men det är inte det som känns värst. För tillfället är det de helt triviala sakerna. Ingen alkohol på 9 månader? Men det här skulle ju bli den roligaste våren i ditt liv? Det var ju nu du skulle lära känna alla de där roliga människorna... För att inte tala om vännerna du redan har, ni umgås ju oftast över en bärs, hut kommer de att reagera om du plötsligt ska vara nykter i 9 månader? Kommer de ens vara kompisar med dig efter det?

För att inte tala om 6-packen. Vad kommer att hända med din perfekta mage, den som du tränat i tre år för att få till. Får man ens träna som gravid? Du som just tecknat nytt gymkort för 500 kr/månad. Vad ska morsan säga? Eller ännu värre, farsan? Vad ska folk på jobbet säga? Kommer du att få ha kvar jobbet? Det är ju fortfarande en provanställning, och lycka till att få förlängt när magen börjat växa...

När magen börjar växa, det känns läskigast av allt. Ska en lite läskig alien bo i dig i nästan ett år? Sparka på dina organ och suga i sig din näring? Ska du hålla på och spy i ett år? För att inte tala om en förlossning. Ska en bebis spränga sig ur ditt underliv och sprätta upp dig nertill? Du blir yr av tanken.

När du berättar för din partner blir hon likblek och frågar om du är säker. Sedan säger hon i ingenting, ser mest arg ut. Drar iväg och kommer inte tillbaka förrens dagen efter. Säger att hon inte vet om hon vill fortsätta vara tillsammans.

Det känns som att ditt liv håller på att rasa samman. En graviditet skulle innebära att du förlorade allt. Vänner, jobb, framtidsplaner, drömmar, kroppen du jobbat för, kanske till och med din partner. Bara tanken på att något ska växa i din kropp gör dig skräckslagen. Då har vi inte ens nämnt förlossningen.

Borde du ha rätt till abort? Diskutera.

TS sammanfattar sjukdomen som angripit så många numer, den totala egoismen. Allt handlar om den egna individens världsliga göranden för många idag och ju mer egoistiskt man resonerar desto svårare är det att känna just empati. Empati handlar inte om att tycka synd om sig själv, eller göra det genom att spegla sig i andras "olycka" utan att kunna känna med andra levande varelser.

Helt rätt i ett forum där män uppenbarligen verkar sakna förmåga fatta innebörden av vad en graviditet och abort egentligen är.
Jag har också studsat åtskilliga gånger över denna totala brist på förståelse och insikt hos många i diskussioner kring abort.

Ibland tror jag en del män ser kvinnor som vandrande slidor. Som oops man ibland kan slarva lite med och då måste fås att göra abort så man slipper eländet. Att det kommer en mänsklig varelse i form av en tänkande kännande kvinna med ett eget liv till denna vandrande slida verkar ha gått några totalt förbi.

Självklart. Vem är jag och ta bort den rätten hos en annan människa för att JAG skulle tycka att hon kan uppfostra ett liv? Vem är jag att säga vad som är rätt och fel? Jag tror att man bör minska aborter, försöka göra antalet minimalt. Inte genom att förbjuda andra, utan istället öka uppmärksamheten och lyfta preventivmedel. Alltid sträva efter att förbättra, men problemet kommer inte gå att undgå oavsett hur man vill åtgärda det

Nej, man har ingen rätt att släcka ett liv bara för att man tycker det är jobbigt att avstå från alkohol och träning i nio månader. Det är inte en rättighet att gymma eller supa, det är däremot en rättighet att slippa bli dödad. Att beskriva ett ofött barn som en parasitisk "alien" en hel del om TS människosyn.

Nej, du borde inte "ha rätt till abort". Däremot tycker jag att det borde vara tillåtet, då det har en eugenisk effekt. Folk med samma prioriteringar som TS bör inte föröka sig i onödan.

Intressant med tanke på att det är precis så som abortmotståndare resonerar. Med empatin som enda grund (100 % känslostyrning) så kan du hamna i vilket som helst ställningstagande. Nazism är t.ex. en ideologi som är tacksam för känslostyrda medborgare. De är enklare att manipulera och ställer inte obekväma frågor. Ett sund ställningstagande kräver både känslor och en hel del rationellt tänk enligt mig ...

Det beror nog främst på vilken filosofisk grundsyn man har, och om man ser fostret som människa (vilket biovetenskapen med utbredd konsensus gör). Om man accepterar att negativa rättigheter, dvs rätten att slippa bli utsatt för våld, bestulen, dödad osv, är överordnade positiva rättigheter, i synnerhet triviala sådana som att få supa och knulla runt efter behag, och erkänner att fostret är människa och således subjekt för negativa rättigheter, så är det svårt att från ett rättsfilosofiskt perspektiv försvara svensk abortpolitik.

Abortförespråkare är ju själva oerhört förtjusta i känsloargument, man är kvinnohatare, religiös tokstolle och vill låsa fast kvinnor vid spisen om man menar att 40.000 aborter om året i ett land som Sverige inte är oproblematiskt..

Vidare - är det ett känsloargument att vidhålla att människor har rätt till liv?

Ts dvs Deriverbar försöker i sin trådstart göra samma som vi gjort med andra trådar nämligen vända på pannkakan. Hon försöker formulera en text som ska få killar att fatta på sitt eget skinn, hur det kan vara att upptäcka man är gravid. Få verkar fatta detta eller har inlevelseförmåga kring kvinnans sits.

Huvudsaken de själva får det så enkelt och praktiskt som möjligt.
Och nej man kan inte jämföra detta med abortmotståndare, nu är du ute och cyklar i lera.

Om tråden är ett empatitest så konstaterar jag att min empati och inlevelseförmåga är mycket väl godkänd. Inget av det som står i trådstarten är nytt eller förvånande för mig. jag förstår de känslor som virvlar runt. Alla praktiska problem. Kluvenheten inför diverse beslut och deras följder.

men inget av det som står i trådstarten kan ligga till grund för påståendet i trådens titel. Känslostormar är inte en godtagbar grund för att dra slutsatsen att abort är en mänsklig rättighet.

Precis så som kvinnliga feminister resonerar med andra ord. Men vad göra om alla är blott kollektivistiska egoister som värnar det egna könets egenintresse? Könskrig? = Sverige idag?

Den här tråden handlade alltså om att försöka föreställa sig själv hur det känns att vara gravid mot sin vilja, inte om argument för aborträtt. För argument för aborträtt (+en övning i inlevelsermåga) se inlägget nedan, som är ett citat av mig själv ur en annan tråd:



Låt mig förklara varför abort är en kvinnorättsfråga.

Normalt har alla människor en ganska vidsträckt bestänmanderätt över sin egen kropp. Inskränkningar i bestämmanderätten över den egna kroppen görs i regel bara för att förhindra människor att tillfoga sin egen kropp extrem skada.

Om två människor båda behöver något av en kropp, exempelvis om en människa skulle behöva en blodtransfusion från en annan, så bestämmer den människa som är kroppen över kroppen, oavsett hur stort den andra människans behov är. Ingen har rätt att kräva tillgång till någon annan människas blod, benmärg eller organ mot dennas vilja.

Märkligt nog anser vissa att en människas livmoder borde vara undantaget denna princip. Gravida kvinnor skulle då alltså vara de enda människor som inte har rätt att fatta normala beslut kring sin egen kropp, inklusive om de vill upplåta en del av sin kropp för att en annan människa ska få leva. Eftersom frågan handlar on en etablerad inskränkning i specifikt kvinnors rätt till sin egen kropp, så betraktas detta som en kvinnorättsfråga. Annars hade man antagligen kallat det en människorättsfråga.

---
Ett illustrerande exempel:

Tänk dig att du fötts med en unik mutation, som gör att amputerade kroppsdelar växer ut på dig igen. Tänk dig att mutationen vidare skulle innebära att kroppskontakt med andra människor skulle göra dig kompatibel som donator till dem.

Skulle du isåfall tycka att det vore rimligt att du, när någon människa som du själv genom beröring gjort dig möjlig som donator till, förlorade en kropsdel, tvingades amputera en av dina egna kroppsdelar för donation till denna, även mot din uttryckliga vilja?

Själva amputationen skulle vara extremt smärtsam, och efteråt skulle det ta 9 månader innan din egen kroppsdel helt växt ut igen, då du skulle behöva äta annorlunda, periodvis ha väldigt ont, och må illa?

Är det rimligt?

Trådstarten handlar inte om att någon ska tycka synd om någon annan, det handlar om att försöka sätta sig in i (uppleva och förstå) hur det kan kännas att vara ofrivilligt gravid. Något du trots att du postar i tråden uppenbarligen inte har försökt.