2005-07-19, 18:52
#1
Jag såg Ashton Kutcher & Bernie Macs nya rulle "Guess who" igår kväll.
En ganska sevärd film, lite lättsam, kryddad med ganska skön humor då och då.
Det handlar om Simon (Ashton Kutcher) som är tillsammans med en svart tjej.
När Simon sen presenteras för hennes familj så känns det ganska trovärdigt på något sätt... pappa Percy (Bernie Mac) dömer givetvis ut Simon direkt eftersom att han är vit, medan mamman och systern tar det hela med ro och detta tema spelar man vidare på genom hela filmen utan att gå till enorma överdrifter.
Nog om handlingen. Kontentan i filmen blir i varje fall att man driver med manliglheten och visar på alla dess brister (visserligen är det underhållande). Man visar Simon som är en väldigt "vanliga" karaktär, som känns trovärdig och hämtad ut verkliga livet (något som inte är allt för vanligt i hollywoodproduktioner), och hur han ständigt måste svansa efter sin flickvän för att göra henne glad samt ständigt uppvakta henne även när hon gjort bort sig rejält.
Det fick mig verkligen att tänka till... eller egentligen att ge mig en visuell bild av det jag uppfattar vara verkligheten mellan män och kvinnors förhållanden idag.
Kvinnor har alltid rätt, och även när de inte har rätt så är det killen som ska ta initiativet till att "bli sams" igen.
Det är killen som ska trösta och förlåta när båda parterna har bråkat och i bästa fall är det han som ska ringa upp/komma förbi och be om ursäkt och sedan kanske kvinnan kan stämma in.
Kvinnan behöver inte självrannsaka sig själv och inse sina brister, och även om hon skulle göra det så är det definitivt inget hon behöver erkänna för mannen, (däremot är det är något hon kräver av honom i alla situationer).
Nu är det kanske jag som har haft otur i mina förhållanden och likadant mina närmaste kompisar, men det är i varje fall den bild jag har av majoriteten av män och kvinnors förhållanden till varandra idag. (självklart kan jag räkna upp några riktiga drömförhållanden där det ges och tas från båda sidor, men dessa står i absolut minioritet, kanske ett på 20 om ens det)
Det finns en egoism och överdriven självständighet bland unga kvinnor i vårat samhälle som jag tycker är oroande. Individualism, egoism och en sjulhelvetes stolthet präglar den moderna unga kvinnans psyke.
"Har du någon gång fått en örfil, polilsanmäl din kille och lämna honom direkt"
Det är aldrig "rätt" att slåss... men vad händer när din kille får veta att du just varit otrogen mot honom med hans kompis?
Kan man verkligen ha en sådan brist på självkritik och självrannsakan att man polisanmäler sin pojkvän för en örfil som inte lämnar några fysiska åkommor i princip, när man själv har begått en av de största synderna man kan begå i ett förhållande?
När du just gjort det en av de jävligaste tänkbara sakerna mot människan du älskar och som i sin tur älskar dig?
Vad som händer i det läget är att du flyttar över all skuld du har för ditt svek på honom. Du gör dig själv till offer och kränker honom ännu mer.
Du gör honom till en kvinnomisshandlare (Nej, det är inte kvinnormisshandel om du ger din flickvän en örfil när hon bedragit dig, däremot kanske inte jag skulle klara av det, men jag kan inte döma ut människor som gjort det, såväl kvinnor som män) du hänger ut honom bland alla som känner till honom och säger "vilket jävla svin han är" och flyttar helt fokus från dig själv och dina misstag.
Att vara otrogen/örfila sin partner är enligt mig lika jävla illa.
Skulle jag efter en blöt natt i säng med ett fylleragg få en örfil så skulle jag aldrig under några omständigheter kunna "hänga ut henne" och göra en polisanmälan för att få henne dömd i domstol när jag med mitt enorma svek lagt grunden till den negativa och destruktiva spiral vi hamnat i.
Har ni ingen jävla skam i kroppen? Hur kan man vara så egoistisk och empatilös att man totalt skiter i vad man gjort den andra människan och bara rullar sig i sin egen självömkan?
Om ett par börjar argumentera om något, till exempel att mannen ber sin fru sluta vara så flörtig med andra killar, så slutar det i princip jämt med att kvinnan söker upp en svaghet/dålig egenskap hos mannen som hon försöker flytta fokus till.
Om det inte funkar så kommer kvinnan att lämna diskutionen med att säga:
"Du lyssnar ju inte på mig"
Och om det funkar så slutar det med att kvinnan skuldbelägger mannen så att hon själv inte ska behöva svälja sin stolthet och be om ursäkt.
Jag försöker se hur detta kan komma att påverka mannens psyke i det långa loppet, då han alltid har fel, alltid måste säga förlåt och aldrig får höra att även hon kan begå misstag. Utan att vara utbildad psykolog så låter det fruktansvärt destruktivt för en människa.
Nu KAN det ju vara så att i princip alla vi killar är helt världelösa som partners och verkligen förtjänar att krypa efter våra kvinnor men jag tycker bara att det låter för ologiskt att 48% av världens befolkning, kort och gott skulle ha "fel".
En ganska sevärd film, lite lättsam, kryddad med ganska skön humor då och då.
Det handlar om Simon (Ashton Kutcher) som är tillsammans med en svart tjej.
När Simon sen presenteras för hennes familj så känns det ganska trovärdigt på något sätt... pappa Percy (Bernie Mac) dömer givetvis ut Simon direkt eftersom att han är vit, medan mamman och systern tar det hela med ro och detta tema spelar man vidare på genom hela filmen utan att gå till enorma överdrifter.
Nog om handlingen. Kontentan i filmen blir i varje fall att man driver med manliglheten och visar på alla dess brister (visserligen är det underhållande). Man visar Simon som är en väldigt "vanliga" karaktär, som känns trovärdig och hämtad ut verkliga livet (något som inte är allt för vanligt i hollywoodproduktioner), och hur han ständigt måste svansa efter sin flickvän för att göra henne glad samt ständigt uppvakta henne även när hon gjort bort sig rejält.
Det fick mig verkligen att tänka till... eller egentligen att ge mig en visuell bild av det jag uppfattar vara verkligheten mellan män och kvinnors förhållanden idag.
Kvinnor har alltid rätt, och även när de inte har rätt så är det killen som ska ta initiativet till att "bli sams" igen.
Det är killen som ska trösta och förlåta när båda parterna har bråkat och i bästa fall är det han som ska ringa upp/komma förbi och be om ursäkt och sedan kanske kvinnan kan stämma in.
Kvinnan behöver inte självrannsaka sig själv och inse sina brister, och även om hon skulle göra det så är det definitivt inget hon behöver erkänna för mannen, (däremot är det är något hon kräver av honom i alla situationer).
Nu är det kanske jag som har haft otur i mina förhållanden och likadant mina närmaste kompisar, men det är i varje fall den bild jag har av majoriteten av män och kvinnors förhållanden till varandra idag. (självklart kan jag räkna upp några riktiga drömförhållanden där det ges och tas från båda sidor, men dessa står i absolut minioritet, kanske ett på 20 om ens det)
Det finns en egoism och överdriven självständighet bland unga kvinnor i vårat samhälle som jag tycker är oroande. Individualism, egoism och en sjulhelvetes stolthet präglar den moderna unga kvinnans psyke.
"Har du någon gång fått en örfil, polilsanmäl din kille och lämna honom direkt"
Det är aldrig "rätt" att slåss... men vad händer när din kille får veta att du just varit otrogen mot honom med hans kompis?
Kan man verkligen ha en sådan brist på självkritik och självrannsakan att man polisanmäler sin pojkvän för en örfil som inte lämnar några fysiska åkommor i princip, när man själv har begått en av de största synderna man kan begå i ett förhållande?
När du just gjort det en av de jävligaste tänkbara sakerna mot människan du älskar och som i sin tur älskar dig?
Vad som händer i det läget är att du flyttar över all skuld du har för ditt svek på honom. Du gör dig själv till offer och kränker honom ännu mer.
Du gör honom till en kvinnomisshandlare (Nej, det är inte kvinnormisshandel om du ger din flickvän en örfil när hon bedragit dig, däremot kanske inte jag skulle klara av det, men jag kan inte döma ut människor som gjort det, såväl kvinnor som män) du hänger ut honom bland alla som känner till honom och säger "vilket jävla svin han är" och flyttar helt fokus från dig själv och dina misstag.
Att vara otrogen/örfila sin partner är enligt mig lika jävla illa.
Skulle jag efter en blöt natt i säng med ett fylleragg få en örfil så skulle jag aldrig under några omständigheter kunna "hänga ut henne" och göra en polisanmälan för att få henne dömd i domstol när jag med mitt enorma svek lagt grunden till den negativa och destruktiva spiral vi hamnat i.
Har ni ingen jävla skam i kroppen? Hur kan man vara så egoistisk och empatilös att man totalt skiter i vad man gjort den andra människan och bara rullar sig i sin egen självömkan?
Om ett par börjar argumentera om något, till exempel att mannen ber sin fru sluta vara så flörtig med andra killar, så slutar det i princip jämt med att kvinnan söker upp en svaghet/dålig egenskap hos mannen som hon försöker flytta fokus till.
Om det inte funkar så kommer kvinnan att lämna diskutionen med att säga:
"Du lyssnar ju inte på mig"
Och om det funkar så slutar det med att kvinnan skuldbelägger mannen så att hon själv inte ska behöva svälja sin stolthet och be om ursäkt.
Jag försöker se hur detta kan komma att påverka mannens psyke i det långa loppet, då han alltid har fel, alltid måste säga förlåt och aldrig får höra att även hon kan begå misstag. Utan att vara utbildad psykolog så låter det fruktansvärt destruktivt för en människa.
Nu KAN det ju vara så att i princip alla vi killar är helt världelösa som partners och verkligen förtjänar att krypa efter våra kvinnor men jag tycker bara att det låter för ologiskt att 48% av världens befolkning, kort och gott skulle ha "fel".
