Varför är "originaltavlan" så mycket dyrare än "kopiorna"?

Socialantropologi, etnologi och sociologi --> Kultur: allmänt
/Moderator

Konstig frågeställning ang prisskillnaden. En tavla är värd vad någon vill ge för den, svårare än så är inte logiken. Köparna och marknaden sätter priserna. Alla kan äga en kopia men det finns bara ett original. Originalet har en historia och om inte den funnits hade det inte heller funnits kopior. Konstnärer som bara imiterar andra konstnärer säljer också mct billigare än "de stora mästarna". Ju mer unik ett verk är av en mer unik konstnär, desto svårare blir det att lägga beslag på det.

Man kan väl också ställa frågan om varför kvinnor vill ha en äkta Hermesväska eller LV när det finns kopior? varför köpa märkeskläder när man kan köpa på HM? Varför vill man ha en stor dyr bostad på Östermalm när man kan hitta en billig etta eller tvåa i en förort? Man ska ju ändå bara bo där.... Men alla gillar att visa status och vissa tycker om konst. Ologiskt?

Du pratar om marknadsvärde, som bara är en sorts värde. Jag pratar om estetiskt värde. Att estetiskt värde skulle kunna gå bortom marknadsvärde, har det någonsin föresvävat dig? Ett exempel: En konstnär målar en tavla som tilltalar den fattiga delen av befolkningen något oerhört. Alla fattiga som fått se tavlan bjuder på tavlan, och de bjuder allt de äger och har för att komma över tavlan. Några försöker stjäla tavlan, och många fattiga börjar begå rån för att bli ägare till tavlan. Av samvetskval för rånvågen säljer konstnären tavlan så snabbt han kan, eftersom han inte vill bli (eller känna sig) moraliskt medskyldig till fler rån. Han får därför bara ett fyrsiffrigt belopp för den, och det är troligen rånpengar. Det fyrsiffriga beloppet är allt den överlycklige köparen äger och har, och han skulle bjuda mer om han hade mer, han skulle bjuda miljarder om han hade miljarder. Men det han äger och har råkar nu vara ett fyrsiffrigt belopp. Både konstnären och köparen och alla hans fattiga beundrare känner att tavlan egentligen är värd oerhört mycket mer. Många av dem upplever den som ovärderlig. Ovärderlig kanske är att ta i, men låt säga att den är värd flera miljarder, i den meningen att många skulle ha betalat miljarder för den om de hade haft miljarder, och i den meningen att köparen blev lyckligare av tavlan (av den rent estetiska njutningen i att lyckasligt sitta och titta på den i många timmar varje dag i resten av sitt liv) än vad någon av de människor i hela världen som hade kunnat betala miljarder för den hade kunnat bli av den om någon av dem hade köpt den. När det gäller konst är marknadspriset inte det viktigaste måttet på värde. För pengafixerade är det kanske det, men jag pratar konst, och underförstår alltså estetiskt värde. Men detta kanske är en bild fläck för den som bara tänker i termer av pengar så fort ordet "värde" nämns?

Detta kanske bara framstår som flum för dig och andra som bara tänker i termer av pengar, men lika gärna kan pengars värde betraktas som flum. Dina pengar har värde för att du tycker det. Om du t.ex. vore så deprimerad att du inte kände någon lust att göra något med dina pengar, skulle du aldrig använda dem, och alltså skulle de inte ha något värde i dina händer. Och om inte heller andra värdesatte dina pengar, skulle pengarna även av det skälet vara värdelösa. Pengars värde, liksom konsts värde, hänger bara på vad människor tycker. Det finns inget "absolut" värdefullt med pengar. Om det är något som har absolut värde, är det snarare de "mjukare" värden som du helt bortser från: estetiskt värde, sådant som kan ge underbara starka känslor mer direkt (snarare än att behöva bytas mot något som i sin tur kan ge underbara starka känslor).


Ja, jag har aldrig förstått sådant heller. Det måste ju vara väldigt lätt att tillverka billiga identiska kopior av dyra märken av handväskor, kläder och liknande. Därför framstår det för mig som väldigt ineffektivt som statusuppvisningsmetod att äga ett original, eftersom ju folk lika gärna kan utgå från att det är en kopia man äger, eftersom det vore billigare. De få som verkligen får möjlighet att kontrollera att det är ett original, dem skulle man väl lika gärna ha kunnat visa sin inkomstdeklaration och/eller bankkonton, om det nu bara är hur rik man är man vill visa. Jag förstår inte att man blandar in prylar på det sätt man gör, när det ändå inte verkar vara det rent estetiska med prylarna som är grejen (vilket hade varit mer förståeligt, eftersom kläder onekligen har ett visst estetiskt värde, mer än vad pengar har i alla fall).


Östermalm är väl en trevligare miljö att bo i också, än förorten. Om Östermalm vore otrevligt att bo på, hur hög status skulle det då ha? Och dessutom är det nog för dyrt även för de flesta östermalmsbor att skapa (eller beställa) en kopia av Östermalm, inte minst om den måste vara lika svår att skilja från originalet som många billiga kopior av dyra tavlor, handväskor eller kostymer är! Så den jämförelsen tycker jag inte håller alls. Det finns bara ett Östermalm, men faktumet är inte tillräckligt för att det ska ha hög status, för det finns t.ex. bara ett Rinkeby och ett Rosengård också, och de ställena har inte hög status för det!

Även om förklaringen till vår tendens att övervärdera sådant som är ovanligt är evolutionsbiologisk, betyder det inte att den borde få hållas. Vi ifrågasätter och försöker efter bästa förnuft avskaffa eller lägga band på andra evolutionsbiologiskt förklarbara medfödda beteenden, som rasism, sexism, mäns våld mot kvinnor, kvinnors tendens att välja våldsamma män, barns upptäckarlusta som kan vara livsfarlig i dagens samhälle, det obekymrade utsläppandet av växthusgaser, etc. Det är långt mer sällan man hör någon ifrågasätta vårt övervärderande av ovanliga föremål som t.ex. originaltavlor enbart för deras ovanlighets skull.

Att något skulle bli väldigt eftertraktat bara för att det är väldigt ovanligt stämmer inte. Försök att sälja bajskorv med bröd får du se! Det är en väldigt ovanlig produkt, och ändå skulle den inte sälja! Hur får du det att gå ihop? Visst, det är något alla skulle kunna sälja, så om du av någon anledning var den enda människan i hela världen som någonsin sket, skulle kanske bajskorvar från dig skulle sälja jättebra tack vare sin ovanlighet. Men betänk skillnaden mellan din avföring och andras. Den skillnaden går att fastställa, men till det krävs experter och/eller avancerad utrustning - precis som när det är skillnaden mellan en tavla i original och en skicklig kopia som ska fastställas! Så enligt samma logik som att en originaltavla är mycket dyrare än nästan identiska kopior, borde väl din avgöring vara mycket dyrare än andras, trots att andras avföringa är svår att skilja från din? Att det är svårt att skilja original från kopia är ju inget som avskräcker konsthandlare från att betala mycket mer för original än för kopior.

Det som skiljer är estetiken, och det är det som är min poäng. Korven ska smaka gott också, det är rentav mycket viktigare än att den är ovanlig eller att det är möjligt för en expert med specialutrustning att skilja den från andras korv. Faktum är att vi gärna köper samma sorts korv gång på gång, så länge den smakar gott. Därför känns det ologiskt att värdesätta originalet så högt, relativt kopiorna, inom konst. Om det nu är den estetiska njutningen som är det viktiga. Men det verkar som att medan man köper korv bara för att det är gott, köper man dyra tavlor inte för att de är vackra utan för att de är original. Jag förstår inte varför man så ofta i så hög grad struntar i den estetiska upplevelsen, den direkta njutningen, av det man köper (mer än huruvida det är ett original) när det är dyr konst man köper, men inte när det är mat. Inte heller den musik man lyssnar på lyssnar man väl på för att den är ovanlig (även om man kanske råkar ha en ovanlig musiksmak), utan för att man tycker om musiken.

Vi försöker lägga band på sådana tendenser som är skadliga. Om en rik man köper ett frimärke eller en tavla ser jag inte någon skada i det. Det är bara skadligt när folk spenderar när de inte egentligen har råd. Det senare försöker vi stoppa.

Man kan inte sälja bajskorv i bröd? Säg inte det. Om man är en etablerad konstnär och hävdar att bajskorven är konst ska det nog gå. När jag skrev att originalet säljer för att det är ovanligt är det egentligen en förenkling. Allt ovanligt är inte nödvändigtvis högt värderat, åtminstone inte av gemene man.

Originalet av ett känt verk är inte bara ovanligt, utan exklusivt. Det finns en skillnad mellan de två orden. Mitt bajs är inte exklusivt i och med att jag bara är en vanlig kille, och därför skulle jag troligen inte lyckas sälja det, även om det är ovanligt. En berömd konstnärs bajs kan däremot vara exklusivt, beroende på sammanhang. Saker kopplade till en berömd person eller ett berömt märke (t ex en rolexklocka) är inte bara ovanliga, utan exklusiva. Jämför med att jag kan måla en tavla, som det bara kommer finnas ett exemplar av, men även om tavlan blir fin kommer den inte sälja för särskilt stora pengar. Om jag fortsätter måla fina tavlor som människor uppskattar kanske jag blir känd och då kan sälja tavlorna för ett högre pris, enbart därför att jag blev känd. Mina tavlor var ovanliga redan från början, men nu har de blivit exklusiva.


Som sagt är det inte enbart estetiken som vi bryr oss om. De flesta lyssnar säkert inte på den musiken de lyssnar på därför att den är ovanlig. Men om man verkligen gillar en viss skiva kanske man är beredd att lägga ut en extra slant på att köpa originalutgåvan istället för en billigare nyutgåva med samma låtar i samma kvalité och samma omslag. Logiskt? Kanske inte, men så fungerar människor. Ovanligt är bra, ibland. Så länge man har råd att lägga ut pengar på den där ovanliga utgåvan, eller vad det kan vara, så ser jag inget problem.

Som konstintresserad så upplever jag att det kittlar till i hjärnan när jag står framför ett orginal av en konstnär jag är förtjust i. Det är en hisnande tanke att förställa sig att just där stod din idol och omsorgsfullt penslade på. Det är en irrationell känsla av att länkas ihop med konstnären genom tid och rum. Att ha en affisch eller en målad kopia av samma verk ger inte den där känslan av att vara länkad, även om det är trevligt att kika på den.

Man kan ju jämföra det med hur en starwarsnörd skulle förhålla sig till att på nära håll få kika på Darth Vaders orginalkostym som David Prowse bar i "A new hope", jämfört med en nytillverkad replica.


Fast jag är ju av den åsikten att konst skall tillhöra allmänheten så att alla kan få njuta av den, snarare än att nån förmögen person ska ha den i källaren som en investering. Tanken på att folk behandlar konst som om det vore aktier utan att ha nån förståelse eller uppskattning för verket gör mig irriterad.

Det här handlade ju om konst inledningsvis - låt oss återvända dit.

Det kan säkert ske på många sätt, men låt oss nämna de två kanske vanligaste.

Sociologen på mode under 80 - 90-talen Pierre Bourdieu har introducerade en teoriuppsättning som bygger på förekomsten av ett "kulturellt arv". Man ärver inte bara pengar och bohag utan även föräldrarnas intresse för konst och kultur mm - enligt Bourdieu.

Därutöver kan det ju hos individen slumpartat finnas en begåvning för t ex bilder och former av det slaget. Jag tror på en slags bildbegåvning/ett bildöga på samma sätt som det sägs finnas individer med musiköra, d v s olika varianter av gehör.

Jag menar att vi måste börja i denna ända - som är hemvist för attraktion och därmed intresse för bilder och att i olika former utveckla denna attraktion.

Det är där vi befinner oss i början av vuxenlivet när vi möter och attraheras av konstvärlden, museivärlden, galleribranschen och auktionshandeln med konst.

Denna attraktion för bilder leder oss till att mer aktivt delta när vi känner oss mogna, detta genom att köpa konst på gallerier eller i auktionshandeln. Det är och förblir originalverk det handlar om, eller grafik som har skapat ett utrymme i den här världen.

Jag menar att det är samma andas barn när någon köper en liten plangeometrisk GAN i Stockholm för 25-tusen kr, medan en annan köper en Picasso i London för 25-miljoner kr.

I denna värld är det orörda originalverk som gäller.

Den fattige konstentusiasten får ägna sig åt besök på museer, gallerier och auktionsvisningar, samt att köpa konstböcker om sina favoriter.

Men många fattiga försöker ta genvägar till överklassens värld genom att kopiera överklassens livsstilar och beteenden, t ex genom att köpa hötorgskonst och möblera med stilmöbler. En i stort sett försvunnen yttring i denna genre är oljetrycken. Man kunde köpa Zorn- och Liljeforstavlor i oljetryck. Den billiga kopian har på detta sätt haft en acceptans hemma hos mindre bemedlade medborgare. Här handlar det om ett dekorativt värde som dessutom kan smeta av sig lite status genom att tavlorna finns på nat-mus och att konstnärerna är kändisar.

Att få möjlighet att äga ett originalverk av en konstnär som man verkligen gillar - tror jag är huvudmotivet till att man gräver extra djupt i plånboken.

Det är samma sak när det gäller samlarföremål och konsthantverk. Alltså: först måste vi ha en entusiastisk köparen som genom arv eller miljö besitter obotlig attraktion till konsthantverk eller andra former av objekt. Sedan måste vi ha fina saker som är välkända, t ex en Hauptbyrå eller andra former av konsthantverk i glas , porslin eller liknande.

Woyzeck kom in när jag satt och skrev.
Det kan inte sägas bättre "Det kittlar till i hjärnan" när man står inför en bild som man gillar. En sann konstupplevelse. Ibland kittlar det så att man börjar treva efter plånboken.

Du skrev ju i OP:

"Hur kan prisskillnaden vara så stor, när den människa som köper en tavla nästan helt säkert aldrig kommer att få ut mer, i estetiskt hänseende, av att titta på originalet än vad hen skulle ha fått ut av att titta på den extremt skickligt gjorda kopian?"

Svaret är marknaden. Priserna styrs inte direkt av de estetiska värden utan av marknaden.

Varför man vill ha originalen och inte kopiorna (vilket är en annan frågeställning) handlar inte heller direkt om estetiska värden, snarare handlar det om kombination av kunskap, intresse och/eller "samlande". Du svarar ju halvt om halvt själv på frågan: "Pengars värde, liksom konsts värde, hänger bara på vad människor tycker." Så är det. Estetik handlar också bara om smak och tyckande. Om någon tycker att originalen är mycket mera estetiskt tilltalande än kopior, varför måste du säga att dom har fel när det bara handlar om deras personliga tyckande? Men nu är det ju så att konsts värde inte bara handlar om tyckande, utan som sagt om kunskap. Det är inte så lätt som du tror att framställa en exakt kopia av ett mästerverk. Spanar du in Rembrandt eller Davinci arbetade de upp tavlan i många lager. För att få fram samma ljus och lyster måste man återskapa exakt varje lager av färger. Men ingen vet exakt vad som finns i varje lager och hur många lager färger det egentligen handlar om. Dessutom använde de pigment i färgerna från bl.a. tungmetaller som är förbjudna idag. Man måste återskapa färgpigmenten exakt för att få samma djup och lyster. Man kan använda maskiner och teknik för att få fram det mesta av datan, men då skulle kopian bli lika dyr som originalet om inte ännu dyrare. En konstkännare känner lätt igen en kopia i princip hur bra den än verkar, just pga av att det är omöjligt för människor att exakt återskapa tavlornas djup, lyster och färgtemperatur. Alla kopior känns "plattare", "stelare", "mattare" och mera tvådimensionella. ("Djupet" är verkligen, fysiskt sett djupare i originalen eftersom ljuspartiklarna kastas mer mellan olika färgpartiklar och djupare in i tavlan pga av färglagren.)

Men så handlar det ju också om vad Woyzeck skriver. Ser en konstkännare ett original av Toulouse Lautrec vet han att konstnären suttit i det klassiska Moulin Rouge och målat av en glädjeflicka. Ser man ett tidigt surrealisiskt abstrakt verk av Miro så vet man att många bisarra figurer har uppstått av konstnärens hungerhallucinationer. Men en hyfsad kopia har ingen annan historia än att en misslyckad konstnär försöker tjäna pengar genom att kopiera en annans original. Det är inte fantasieggande.

Så allt det här tillsammans med marknad, prestige och status styr ett konstverks värde. Estetiken är egentligen bara intressant för den som förstår konsten. Men visst, har man inte råd med ett original kan man väl köpa en kopia, det är väl inget fel med det om man själv tycker om den?

Inte läst igenom nu men - tyvärr så är det ju så att det är "personen", konstnären, själv man betalar för och ej tavlan. Kan jämföras med en känd persons autograf - en skicklig imitation är ju inte värd någonting, utan det är ju det faktumen att kändisen själv "skapat" den.

Men ja, det är ju annorlunda med konst eftersom att man måste ju fortfarande vara en duktig konstnär för att kunna måla av ett konstverk mer än för att härma ett blyertsstreck - men poängen kvarstår.

Därför att det är en originaltavla.