Citat:
Ursprungligen postat av
StonedSwede
Eftersom vi inte fick veta ett skvatt om Redfords karaktär så kunde jag inte bry mig om honom. Han var bara en gammal gubbe. Säkert jätteotrevlig. Kanske slog sin fru, hans barn kanske hatade honom. Jag vet inte varför jag skulle bry mig om honom.
Gravity fick mig att sitta som på nålar, och flera gånger tjöt jag som en dåre. I All is Lost suckade jag bara "men dö då för helvete, gubbjävel!"
Fan vad sugen jag blev på att lyssna på
Redman nu förresten:
http://www.youtube.com/watch?v=_b_zT6mdN3c 
Det var just detta som förstärkte hela upplevelsen och helhetsuppfattningen enligt och för mig. Istället för att beklaga sig över hur synd det är att ens dotter är död - har vi istället en man, utan historia, vi vet ingenting. Vi vet endast vad vi ser och det är vad vi får gå på.
Ingen historia, ingen framtid - detta kombinerat med hur Redman under filmens gång "utvecklas" till den graden att man ser hoppet i hans ögon helt och hållet försvinna. Det kallar jag smärta och det tar inte många minuter förrän jag är fast.
Fartygsscenerna, scenen där han skriker "FUCK" rakt ut efter att insett att hoppet är ute, samt avslutningsscenen - tillhör de mest smärtsamma och känslomässigt fyllda scenerna jag sett i en film från 2013.
Bläckfiskscenen i Short Term 12 är den enda som kommer i närheten på det känslomässiga planet och ligger där i toppen med All Is Lost.
Tolka mig inte fel nu - det finns otroligt starka och känslomässiga scener i andra filmer från 2013 - Till exempel: Fruitvale Station, Captain Phillips, Upstream Color, 12 Years a Slave och Le Passe för att nämna några av de främsta. Men det är det att ingen når upp till den smärta och genuinitet som Al Is Lost genererar.
'
Nu är jag där igen - jag prisar All Is Lost igen. Helt enkelt det är en av mina personliga favoriter. Men som jag skrev innan - jag förstår att den inte tilltalar alla.