Det här är min första tripprapport och jag får ursäkta om detta kan kännas lite förvirrande i vissa bitar men det var det sjukaste jag någonsin har upplevt(svårt att beskriva... Är ju inte helt grammatiskt korrekt överallt heller. Ledsen!
Substans: DMT
Dos: Har för mig min polare sa 115 eller någonting, vet ej vad för mått... Men skulle vara en hög dos
Ålder: 23 Kön: Man Vikt: 65
Tid: 30 minuter
Tidigare erfarenheter: Alkohol, Cannabis, amf, kokain, svamp, mdma, exctacy, spice.
Som person: Jag har genom min uppväxt varit en väldigt sökande person, mycket bunden till existensiella frågor även mycket intresserad av människans sociala spel och har exprementerat med detta i många år. Känner mig numera inte sökande. Känner mig väldigt hemma i mig själv.
INTRO
Sitter hemma en söndagskväll uttråkad, ringde till min bror och vi bestämde att vi skulle röka gräs och chilla hemma hos honom.
Min polare ringer precis innan jag ska dra och säger att han har skaffat DMT och bjuder över mig. Så jag struntar i min bror och åker till min vän istället.
Min kompanjon har tidigare kört dmt kanske 5 ggr och förklarat mycket för mig hur det har frälst honom och hur fantastiskt det är att komma till vad han kallar det, andevärlden som har gjort mig väldigt nyfiken.
Klockan är 19:00.
Jag sätter mig på vagnen åker en 30 min. Mår bra. Är taggad på drogen, men lugn, inte uppspelt på något sätt. Har väntat så länge på att bygga upp mig psykiskt för att testa en sån här drog. Kommer till min kompis, vi bestämmer oss för att dra och köpa lite mat, blev tacos. Kommer hem, lagar mat och äter i lugn och ro, tar ett par drinkar. Röker lite cigaretter, umgås och tiden går.
Jag hade från start väldigt stor respekt för drogen och bestämt mig på att ta den på stort allvar och ta den för att den ska ge mig någonting. Jag försökte att inte hypa upp någonting utan bara så neutral som möjligt. Ta det lugnt. All kändes bra hittils.
Förberedelser
Klockan är nu 23:00.
Min polare börjar hålla på med askan och greja med hinkbongen och säger att jag ska försöka slappna av och ta det lugnt. Jag känner hur kroppen pirrar jag är nyfiken och nervös. Jag lägger mig i sängen en stund och mediterar. Mycket taggad. Min polare säger att det är en normaldos. Jag ber honom gå all in och fylla på mer.
Ska välja en låt att ha på under trippen, det blev Shine on you crazy dimond m Pink Floyd...
Lite dumt val kanske känner jag i efterhand...
Klockan är nu runt 23:30 och det börjar bli dags. Vännen min visar lite hur allt funkar med bongen en stund.
Han tänder slutligen på, jag sänker ner bongen mot vattnet och den fylls med mycket koncentrerad rök, polaren sätter stereon och introt till Shine on you crazy dimond går på. Jag suger in nästan allting i ett bloss och håller andan...
Trippen
BAAAM! Jag känner hur allt ljud förvrängs till ett ekande intensivt studsande ljud, jag lixom sugs in otroligt snabbt, som ett slag i ansiktet.
Sekunden senare är jag i en helt annan värld. Jag får känslor om mänskligheten, existensen. Hur sjukt allt egentligen är, blir helt fast i känslan. Känner mig så tom, ensam, allt känns oändligt. Vi är lixom fast och tvugna att existera, känner hur, jag känner igen känslan men har aldrig upplevt den förut, jag kände igen mig så, jag har varit här tidigare, det kändes som jag var universum för ett tag. Att vi som vet om vår existens att vi är universum typ.
Jag börjar prata med min polare(tror jag), hans ansikte är som datagjort (inte animerat) utan mer som matrixaktigt, tänk data, han var som data, eller som om han är uppkoplad på en webkamera och det är väldigt dålig signal så det bryts emellanåt, flimrar, är med i filmer ibland. Jag tror plötsligt att jag pratar med mig själv i framtiden, jag minns att jag sa typ med väldigt allvarlig röst högt men försiktig på ett sätt: Oj, jag förstår, herregud. .(ja alltså tänk dig själv om du pratar med dig själv i framtiden, man blir ju lite rädd, men samtidigt är det ju dig du pratar med fast en ännu mer erfaren dig. Sen börjar jag typ tro på det mindre och mindre, eller snarare väljer att inte tro på det lixom, som att han inte är verklig, uppkopplingen lixom försvinner från honom, han typ blir som dålig mottagning på ett sätt, börjar försvinna ju mer jag inte tror på honom, ju mer han försvinner ju mer skam får jag, för det är ju mig själv jag bedrar(tror jag), jag slutar tro på mig själv(framtids mig själv på grund av rädsla.). Han tappar upp hoppet för mig typ, jag ser hur han blir mer och mer ledsen ju mindre jag tror på honom, det ledsna går över till rädsla och senare ilska. Men ingen ilska som han säger utan jag ser hur han typ kollar snett på mig. Väldigt obehagligt.
Jag börjar se gubbar(typ jävular) i luften i mönster. Dyker upp var jag än kollar. Dom skiftade från grön(glad) till röd (ilsken). Var som jag såg stämningen på något sätt, gubbarna blev rödare och rödare och rödare.
Tydligen hade jag börjat skrika det högsta jag bara kunde efter en minut in i trippen och det måste ha varit när min polare börjat se lite sne ut, kanske har jag pratat mycket högt innan. Men för mig var han ju mig i framtiden. Har hört att man ser folks känslor bättre ibland på dmt. Min polare som dessutom är hans största rädsla när han går i lägenheten att väsnas genom de små lägenhetsväggarna.
Min polare är tvungen att trycka ner mig i sängen och håller för min mun. Klockan är ju runt 00 - 01 och söndag.
Klimax
BAAAM så börjar mardrömmen. Jag känner hur jag sugs ner i ett svart hål. Till en början ser jag mig själv att jag hittat svaret, jag känner energi, alltså elektrisk känsla, som att jag trycker mitt ansikte mot någon annan och vi bara börjar ge varandra kärlek, skriker typ MER MER(i huvudet) bara trycker huvudena emot varandra, slickar, trycker in oss i varandras ansikten, elektriska känslan ökar kraftigt ju mer kärlek som kommer. Jag börjar känna mer och mer obehag i kroppen. Känner hur min arm börjar smälta, hur hela jag bara smälter ihop (loopande hör jag en röst som säger till ingenting, till ingenting, till ingenting.)
Det känns som jag smälter som plast, får en sån vidrig "smak" i kroppen som jag aldrig någonsin trott man kan känna. Jag smakade på mitt ego, på min vidrighet, mina begär som inte kan sluta äta. Jag kände hur min egoism åt upp mig själv, ju mer jag ville bort från det ju vidrigare blev det. Jag trodde att jag var förlorad för evigt, jag trodde att jag dog och detta var svaret efter döden (där av ekande rösten ingenting smälter med sitt ego till ingenting), även den obehagligaste typ stråkljudet/cyberljud/evighetens ljud ekar. Jag trodde jag var i helvetet, som vi beskriver helvetet på jorden är skönt i jämförelse (på riktigt, hade bytt vilken smärta i världen mot det där). Jag ger upp, nu dör jag tänker jag.
Sekundrarna efter förvandlas min polare till en typ av doktor, ser väldigt psykisk ut. Mycket lila och mörka färger. Blir som paralyzerad, varken jobbigt eller ojobbigt. Här känner jag först att jag brytit igenom.
Jag sitter och frågar utan att veta varför bara kommer automatiskt: "Ve, ve, ve, ve vem e jag då??" Du är ****(mitt namn) svarar polaren. "Ve ve ve vem e du då? Jag är ******(hans namn) svarar polaren. Så pågår det där om och om igen.
Sen ser jag min polare som i massa olika liv typ står och spexar som han ofta gör. Man ser honom gå igenom olika händelser i hans liv som har varit betydelsefulla eller olika liv men med samma själ. Ser ut som hans ansikte kan förvrängas, att han blir någon lik sig själv, generation efter generation.
Då vaknar jag upp, ser min kompis ser sne ut, ledsen ut, osäker ut, jag kramar honom hårt och länge han berättar om att jag skrikit i en galenskap.
Jag känner mig glad, jag lever, jag är nyfödd, är nyfiken på allt, han berättar hur människor fungerar typ. Hur vi bor, vad vi sysselsätter oss med osv.
Känner mig som ett barn. Han visar runt mig i lägenheten som jag sett massa ggr.
Tankar efteråt
Jag är helt slut, känner mig återfödd. Jag har känslan att jag vill göra saker av världen. Känns som jag har hittat meningen med livet.
Känner mig ha lättare att sluta med beroenden. Är inte lika sugen på alkohol som har varit lite problem för mig. Motiverad att sluta röka.
----
Begäret, det kopplade jag till min mörka resa. Jag vill bara ha mer och mer, vill bara må bättre och bättre. Mina begär jag har, stenberonde av tobak, smått alkoliserad. Det var som att min själ gav igen mot mig. Visade vad jag var, visade för mig att jag tyckte det var vettigare att lägga 50 kr per dag på att förpesta min kropp istället för att skänka det till mina döende medmänniskor. Jag minns att jag fick en sån fruktansvärd sammankoppling med människan, att vi alla är en och att alla går runt och är rädda för varandra i onödan, att allt hade funkat om vi hade samarbetat, varit hundra procent öppna för varandra.
Slutligen. Jag kommer testa DMT igen trotts traumat. Men jag kommer definitivt göra det i en annan miljö, annan musik och be min polare att vara 100% öppen och ge mig kärlek om jag flippar. Rekommenderar alla välmående själar till denna värld. Man blir frälst på ett sätt.
Hade alla människor testat denna drog en gång hade världen varit en vacker plats!
Substans: DMT
Dos: Har för mig min polare sa 115 eller någonting, vet ej vad för mått... Men skulle vara en hög dos
Ålder: 23 Kön: Man Vikt: 65
Tid: 30 minuter
Tidigare erfarenheter: Alkohol, Cannabis, amf, kokain, svamp, mdma, exctacy, spice.
Som person: Jag har genom min uppväxt varit en väldigt sökande person, mycket bunden till existensiella frågor även mycket intresserad av människans sociala spel och har exprementerat med detta i många år. Känner mig numera inte sökande. Känner mig väldigt hemma i mig själv.
INTRO
Sitter hemma en söndagskväll uttråkad, ringde till min bror och vi bestämde att vi skulle röka gräs och chilla hemma hos honom.
Min polare ringer precis innan jag ska dra och säger att han har skaffat DMT och bjuder över mig. Så jag struntar i min bror och åker till min vän istället.
Min kompanjon har tidigare kört dmt kanske 5 ggr och förklarat mycket för mig hur det har frälst honom och hur fantastiskt det är att komma till vad han kallar det, andevärlden som har gjort mig väldigt nyfiken.
Klockan är 19:00.
Jag sätter mig på vagnen åker en 30 min. Mår bra. Är taggad på drogen, men lugn, inte uppspelt på något sätt. Har väntat så länge på att bygga upp mig psykiskt för att testa en sån här drog. Kommer till min kompis, vi bestämmer oss för att dra och köpa lite mat, blev tacos. Kommer hem, lagar mat och äter i lugn och ro, tar ett par drinkar. Röker lite cigaretter, umgås och tiden går.
Jag hade från start väldigt stor respekt för drogen och bestämt mig på att ta den på stort allvar och ta den för att den ska ge mig någonting. Jag försökte att inte hypa upp någonting utan bara så neutral som möjligt. Ta det lugnt. All kändes bra hittils.
Förberedelser
Klockan är nu 23:00.
Min polare börjar hålla på med askan och greja med hinkbongen och säger att jag ska försöka slappna av och ta det lugnt. Jag känner hur kroppen pirrar jag är nyfiken och nervös. Jag lägger mig i sängen en stund och mediterar. Mycket taggad. Min polare säger att det är en normaldos. Jag ber honom gå all in och fylla på mer.
Ska välja en låt att ha på under trippen, det blev Shine on you crazy dimond m Pink Floyd...
Lite dumt val kanske känner jag i efterhand...
Klockan är nu runt 23:30 och det börjar bli dags. Vännen min visar lite hur allt funkar med bongen en stund.
Han tänder slutligen på, jag sänker ner bongen mot vattnet och den fylls med mycket koncentrerad rök, polaren sätter stereon och introt till Shine on you crazy dimond går på. Jag suger in nästan allting i ett bloss och håller andan...
Trippen
BAAAM! Jag känner hur allt ljud förvrängs till ett ekande intensivt studsande ljud, jag lixom sugs in otroligt snabbt, som ett slag i ansiktet.
Sekunden senare är jag i en helt annan värld. Jag får känslor om mänskligheten, existensen. Hur sjukt allt egentligen är, blir helt fast i känslan. Känner mig så tom, ensam, allt känns oändligt. Vi är lixom fast och tvugna att existera, känner hur, jag känner igen känslan men har aldrig upplevt den förut, jag kände igen mig så, jag har varit här tidigare, det kändes som jag var universum för ett tag. Att vi som vet om vår existens att vi är universum typ.
Jag börjar prata med min polare(tror jag), hans ansikte är som datagjort (inte animerat) utan mer som matrixaktigt, tänk data, han var som data, eller som om han är uppkoplad på en webkamera och det är väldigt dålig signal så det bryts emellanåt, flimrar, är med i filmer ibland. Jag tror plötsligt att jag pratar med mig själv i framtiden, jag minns att jag sa typ med väldigt allvarlig röst högt men försiktig på ett sätt: Oj, jag förstår, herregud. .(ja alltså tänk dig själv om du pratar med dig själv i framtiden, man blir ju lite rädd, men samtidigt är det ju dig du pratar med fast en ännu mer erfaren dig. Sen börjar jag typ tro på det mindre och mindre, eller snarare väljer att inte tro på det lixom, som att han inte är verklig, uppkopplingen lixom försvinner från honom, han typ blir som dålig mottagning på ett sätt, börjar försvinna ju mer jag inte tror på honom, ju mer han försvinner ju mer skam får jag, för det är ju mig själv jag bedrar(tror jag), jag slutar tro på mig själv(framtids mig själv på grund av rädsla.). Han tappar upp hoppet för mig typ, jag ser hur han blir mer och mer ledsen ju mindre jag tror på honom, det ledsna går över till rädsla och senare ilska. Men ingen ilska som han säger utan jag ser hur han typ kollar snett på mig. Väldigt obehagligt.
Jag börjar se gubbar(typ jävular) i luften i mönster. Dyker upp var jag än kollar. Dom skiftade från grön(glad) till röd (ilsken). Var som jag såg stämningen på något sätt, gubbarna blev rödare och rödare och rödare.
Tydligen hade jag börjat skrika det högsta jag bara kunde efter en minut in i trippen och det måste ha varit när min polare börjat se lite sne ut, kanske har jag pratat mycket högt innan. Men för mig var han ju mig i framtiden. Har hört att man ser folks känslor bättre ibland på dmt. Min polare som dessutom är hans största rädsla när han går i lägenheten att väsnas genom de små lägenhetsväggarna.
Min polare är tvungen att trycka ner mig i sängen och håller för min mun. Klockan är ju runt 00 - 01 och söndag.
Klimax
BAAAM så börjar mardrömmen. Jag känner hur jag sugs ner i ett svart hål. Till en början ser jag mig själv att jag hittat svaret, jag känner energi, alltså elektrisk känsla, som att jag trycker mitt ansikte mot någon annan och vi bara börjar ge varandra kärlek, skriker typ MER MER(i huvudet) bara trycker huvudena emot varandra, slickar, trycker in oss i varandras ansikten, elektriska känslan ökar kraftigt ju mer kärlek som kommer. Jag börjar känna mer och mer obehag i kroppen. Känner hur min arm börjar smälta, hur hela jag bara smälter ihop (loopande hör jag en röst som säger till ingenting, till ingenting, till ingenting.)
Det känns som jag smälter som plast, får en sån vidrig "smak" i kroppen som jag aldrig någonsin trott man kan känna. Jag smakade på mitt ego, på min vidrighet, mina begär som inte kan sluta äta. Jag kände hur min egoism åt upp mig själv, ju mer jag ville bort från det ju vidrigare blev det. Jag trodde att jag var förlorad för evigt, jag trodde att jag dog och detta var svaret efter döden (där av ekande rösten ingenting smälter med sitt ego till ingenting), även den obehagligaste typ stråkljudet/cyberljud/evighetens ljud ekar. Jag trodde jag var i helvetet, som vi beskriver helvetet på jorden är skönt i jämförelse (på riktigt, hade bytt vilken smärta i världen mot det där). Jag ger upp, nu dör jag tänker jag.
Sekundrarna efter förvandlas min polare till en typ av doktor, ser väldigt psykisk ut. Mycket lila och mörka färger. Blir som paralyzerad, varken jobbigt eller ojobbigt. Här känner jag först att jag brytit igenom.
Jag sitter och frågar utan att veta varför bara kommer automatiskt: "Ve, ve, ve, ve vem e jag då??" Du är ****(mitt namn) svarar polaren. "Ve ve ve vem e du då? Jag är ******(hans namn) svarar polaren. Så pågår det där om och om igen.
Sen ser jag min polare som i massa olika liv typ står och spexar som han ofta gör. Man ser honom gå igenom olika händelser i hans liv som har varit betydelsefulla eller olika liv men med samma själ. Ser ut som hans ansikte kan förvrängas, att han blir någon lik sig själv, generation efter generation.
Då vaknar jag upp, ser min kompis ser sne ut, ledsen ut, osäker ut, jag kramar honom hårt och länge han berättar om att jag skrikit i en galenskap.
Jag känner mig glad, jag lever, jag är nyfödd, är nyfiken på allt, han berättar hur människor fungerar typ. Hur vi bor, vad vi sysselsätter oss med osv.
Känner mig som ett barn. Han visar runt mig i lägenheten som jag sett massa ggr. Tankar efteråt
Jag är helt slut, känner mig återfödd. Jag har känslan att jag vill göra saker av världen. Känns som jag har hittat meningen med livet.
Känner mig ha lättare att sluta med beroenden. Är inte lika sugen på alkohol som har varit lite problem för mig. Motiverad att sluta röka.
----
Begäret, det kopplade jag till min mörka resa. Jag vill bara ha mer och mer, vill bara må bättre och bättre. Mina begär jag har, stenberonde av tobak, smått alkoliserad. Det var som att min själ gav igen mot mig. Visade vad jag var, visade för mig att jag tyckte det var vettigare att lägga 50 kr per dag på att förpesta min kropp istället för att skänka det till mina döende medmänniskor. Jag minns att jag fick en sån fruktansvärd sammankoppling med människan, att vi alla är en och att alla går runt och är rädda för varandra i onödan, att allt hade funkat om vi hade samarbetat, varit hundra procent öppna för varandra.
Slutligen. Jag kommer testa DMT igen trotts traumat. Men jag kommer definitivt göra det i en annan miljö, annan musik och be min polare att vara 100% öppen och ge mig kärlek om jag flippar. Rekommenderar alla välmående själar till denna värld. Man blir frälst på ett sätt.
Hade alla människor testat denna drog en gång hade världen varit en vacker plats!
__________________
Senast redigerad av Goochglad1 2013-12-04 kl. 02:06.
Senast redigerad av Goochglad1 2013-12-04 kl. 02:06.
blir nyfiken på att testa själv.
