Är män obekväma med att ses som plånböcker? Är det därför de klagar på feminismen?

Att män värderar kvinnors utseende vet vi och det sägs vara biologiskt att män gör så.

Är det lika biologiskt att kvinnor ser män som plånböcker och värderar dem utefter det och hur är det - är män bekväma med att värderas efter storleken på plånboken?

Får de skylla sig själv när de flaschar med dyr klocka, dyra märkesskjortor och liknande? Eller när de ser fattiga ut?

Om en man vill bli bedömd som människa borde de inte ha dyra bilar, dyra bostadsrätter och liknande?

Och den tyngsta frågan: är det för att de inser att de blir bedömda som plånböcker de klagar på feminism?

Den sista frågan förklarar jag med att jag tror att många män inser att de värderas av kvinnor och även av feminister efter vad de kan få fram för kontanter vid behov av resor och bostäder och dyra krogar och tycker därför att feminister borde inte värdera dem efter plånboken men de känner att de ändå blir värderade efter detta?

Är det mannens eget ansvar att fixa sin självkänsla och skita i om kvinnor värderar honom efter plånboken?

Nej det är inga problem. Pengar = status = trygghet. Det som det brukar klagas på är väl mest det blytunga förnekandet från feminister över att det faktiskt funkar så och det vanliga anti-biologiska tramset.

Det är rätt lätt att sålla ut gold diggers faktiskt så klart att män får ta ansvar för det själva. Både män som sätter alls sin självkänsla i storleken på plånboken och kvinnor som sätter all sin självkänsla i sitt utseende borde satsa på att jobba på sin personlighet.

För det första, vet du vad feminism är?

Ja Burros, vet du vad feminism är?

Visst är det så att man bjuder ut en kvinna på middag på dyra krogar flera gånger när hon bara är med för den smarriga maten så får man ju som sagt skylla sig själv. Det är ren biologi.

Man kan inte köpa kärlek. Om man tror på kärlek vill man inte ses som en plånbok.

Så en man bör alltså inte ha dyra saker, varken kläder eller annat?

Undra jag om den frågan var riktad till mig hjärtat. Men yes, yes i do.

Bjuder man ut en sötnos så är det väl för att man vill det, hon är inte skyldig mig någonting och går man runt och låter sig utnyttjas i all evighet utan att få något tillbaka så får man ju skaffa lite kulor bara. Hanar uppvaktar honor, klart det är biologi.

En spännande tanke slår mig! Aj! Män kanske vill ses som människor?

Nej, det vore ju inte biologiskt riktigt. Biologin gör att kvinnor bedömer män efter vad de har för ekonomiska tillgångar och möjligheter att genom sitt kontaktnät påverka genom makt.

Pengar och Makt!

Biologiskt fungerar det så att det är det kvinnor ser.

Och frågan är då, är män bekväma med detta?

Visst är det så. Och honor vill gärna bli uppvaktade med dyra middagar, dyra diamanter och kanske en stor maffig landrover.

Män är nog ganska vana vid att ses som plånböcker så jag tror inte de känner sig särskilt obekväma med det. Däremot borde kvinnorna känna sig mycket obekväma med att skylta med sina luderanlag, men kanske de inte riktigt förstår hur vi män uppfattar dem med dessa beteenden?

Jag tror mer på filosofen och idéhistoriken Foucaults förklaringar om makt och diskurser. Där det utövas makt så kommer det finnas motstånd.

Om det uppstår en diskurs - låt oss säga den feministiska diskursen - och den får ett inflytande, till och med accepteras av institutioner som mediehus, universitet, myndigheter och regering, så kommer det också uppstå en motdiskurs för att kämpa om makten och motverka en annan diskurs. Vi kan kalla denna motdiskurs för "antifeminismen".

Kort sagt: antifeministerna är determinerade i den sociala strukturen att just vara antifeminister. Från ett makroperspektiv är de lika förutsägbara som att om någon gillar Justin Bieber så kommer det också finnas de som hatar honom.

Det behöver inte vara mer avancerat än så.

Du tror att män känner sig helt bekväma med att bli lämnade av sitt livs kärlek när pengarna börjar tryta?

Verkligen, är det så?