Livet ändrades totalt [när vi fick barn]

Jag har umgåtts med några föräldrar som jag anser prioriterar rätt och delar upp sin tid så att de har ett liv utöver småbarnsföräldralivet. Men de är få. Kan ni småbarnsföräldrar förklara varför ni är socialt handikappade? Var ni sociala människor innan ni fick barn, eller är det bara en förlängning av att ni aldrig haft ett liv?

Nu har jag visserligen ett hyfsat gäng polare som jag fortfarande träffar och håller kontakten med men de intressen jag hade innan jag fick barn känns inte lika intressanta längre. Istället för att sticka och jaga tar jag med ungarna och en annan farsa med barn ut i skogen, istället för att gå ut och käka lagar jag middag åt vännerna hemma (eller tar med mig ungarna på restaurang) och så vidare.

För min del handlar det om ett genuint intresse av att hänga med min familj både i vardagslivet och när det skall vara lite mer festligt. Jag har helt enkelt ingen större lust att fly familjen och göra något "kul", då gör jag hellre något kul med dem.

Jag ser faktiskt de som lämpar över barnen på sin partner varje möjlighet de får och sticker iväg på egen hand som lite konstiga och jag tror inte riktigt att de trivs med sin situation. Känner visserligen bara ett par som har behållt prioriteringen på sina intressen och polare efter att ha skaffat ett par ungar och de ligger i skiljsmässa nu så jag antar att det färgar mitt omdöme.

De som känner att det är skönt då "de kommer bort från allt" när de går till jobbet eller hälsar på hos någon utan barnen kanske skulle tänkt sig för innan de skaffade barn.
Troligtvis är det såna personer som sedan separerar från sin partner och komplicerar för livet för alla.

Fan, fundera efter före ni skaffar barn istället för efter.

Skaffar man barn är det väl självklart att de ska sättas främst?


EDIT: Och nej, livet förändras inte dramatisk för att man får barn.

Ok. Intressant. Jag kan egentligen inte bevisa motsatsen, eftersom jag aldrig haft barn. Men i min enkla observation tycker jag mig se en likhet mellan två typer av människor. De som inte har några riktiga vänner, inte något eget intresse och inte trivs att göra saker på egen hand. Dessa människor längtar efter att bli hela i ett förhållande, och känner sig tomma och ensamma när de inte är i en relation. Det är samma människor som förblir socialt isolerade när de har barn, kanske ännu mer än innan. Sen finns grupp nummer två, de människor som har egna intressen, en bred bekantskapskrets och några väldigt nära vänner. Som trivs ensamma, och inte har ett behov av en relation för relationens skull. Dessa människor är få, men jag känner några. Och bara två av dessa har barn. De beter sig inte som andra föräldrar jag träffat. Medan andra föräldrar kapar med omvärlden, så sköter dessa två sitt liv nästan precis som innan. I alla fall känns det så för mig som utomstående. De är rationella i sin uppdelning av sysslor. De kan göra saker med barn och partner, men också på egen hand. Och framförallt är de inte helt sönderkörda. Något så enkelt som att mamman går upp och tar hand om skrikande sonen på natten varannan dag och pappan går upp varannan dag, gör att inte båda behöver vara skittrötta konstant.

Men det är ju bara ett exempel, så det kanske inte är relevant.

När man får små så ändras livet prioriteringar och allt, fattar man inte det ja då separerar man.
Vänner är bra och en sak men familjen är något helt annat. Helt annat.

Har en del vänner o bekanta som skiljer sig efter ungen har ploppats ut. Själv tycker jag att det är lätt att prioritera bort supa o andra nöjen, samt en del mediokra personer i bekantskapskretsen. Å andra sidan tror jag inte att det där med prioritering kommer av sig själv. Man måste nog ha lärt sig en del annan. Om man är inställd på att vissa saker måste vara på ett särskilt sätt och man inte kan kompromissa så kan det nog bli ett smärre helvete att få relationer och nöjen att gå ihop med familj, bekanta och andra perifiera människor.

Nu har ju många människor andra intressen i livet än "supa och andra nöjen", om du med nöjen tänker på festa och partaja.

Kan inte tänka mig så mycket annat som går in "nöjen". Visst kanske man måste ge upp någon tidsödande hobby eller vänta ett bra tag med nästa golfrunda. Och? So what? Visst, det känns kanske inte så kul att inte kunna träna på samma sätt som förrut, men man får väl vänta ett eller par år till. Vad spelar det för roll?

Barn tvingar en att leva i nuet.

Det finns inget rätt och fel .Det blir oroligt för somliga när det är så men så är det.Vissa behöver vara i kokong en längre tid andra kortare.

Skaffar du barn och fru har du sålt din själ till djävulen.