Livet ändrades totalt [när vi fick barn]

Sant eller falskt?

Sambon är gravid i 7:e månaden nu och har hört denna mening i olika versioner ett antal gånger redan från olika håll, allt från rådgivningen till tv-program och det som finns därmellan.

Ändras verkligen livet helt och hållet när babyn kommer, eller är det någon form av överdrift?

Givetvis förstår jag att det kommer att vara väldigt annorlunda, speciellt i spädbarnsåldern, men på vissa låter det som att man får helt och hållet överge sitt nuvarande liv. Om man nu inte från tidigare är en sådan som hänger på krogen 3 dagar i veckan, är det nu verkligen så att ALLT ändras?

Har ni som har barn verkligen känt så? Slutade ni med era hobbies? Bytte ni vänner? o.s.v. o.sv.

Dela med er, jag vill veta vad som väntar

Har själv inte barn men flera av mina vänner (eller ja, fd. vänner) har fått lägga ner samtliga sina hobbys och vänskaprelationer.
Dom njuter av att gå till jobbet då det är enda gången dom "kommer bort från allt" som dom säger. All tid utöver jobbet går till familjen, även ekonomin blir till en katastrof i flertalet av fallen.
Det är oftast inte barnen i sig som blir problemet utan käringen som blir som förbytt.

livet förändras, men det gör du med så det jämnas ut. man får lära sig att ta tid till annat.

Livet ändras totalt ja och får en helt annan mening. Vissa hobby kan man på lägga på hyllan eller minska ner men det är oftast inget problem och inte andemeningen i att livet ändras.
Du förstår när du ser in i de visaste ögonen på jorden hos din nyfödda.

Beror mycket på vad man är för person och vilket samarbete det finns mellan föräldrarna.
Hjälps man åt kan båda få komma iväg ut på hobby, träning eller vad man vill ibland.

Många ändrar nog uppfattning om vad som är viktigt och vad man tycker att är roligt att göra, helt enkelt bara vara och ha det bra med familjen. Ofta är man också väldigt trött under småbarnsåren och då är det viktigare att använda sin energi till att orka med vardagen.

Lycka till.

Ja, livet förändras. Det finns en massa saker som blir svårare eller till och med omöjliga att göra när man har barn. Jag har dragit ner rätt ordentligt på både hobbies och utekvällar till exempel och det är först nu när barnen är 2-3 år som man kan gå ut på en bättre restaurang med dem (förutom när de var nyfödda, då sover de bara).

Mitt hem ser inte alls ut som det gjorde innan, nu har jag köpt hus med stor trädgård och byggt lekställningar över hela skiten. Det finns lekrum och något som i stort sett kan beskrivas som en gympasal där de kan hoppa runt och leka. Det mesta i huset är egentligen anpassat till att de skall ha det så kul som möjligt.

Fördelen är att när du väl får barn så kommer du inte att bry dig om att livet förändras, man vill helt genuint bortprioritera saker som var viktiga tidigare för att istället umgås med familjen. Förutsatt att du inte vill ha _exakt_ samma liv du hade innan barnet kom så blir omställningen inget problem, ett barn är skitenkelt, då har man hur mycket fritid som helst. Vänta tills du skaffar två...

Sen kan du vänta till de fyller 16 -17 -18 då syns de sällan och efter det inte alls..utom på jul

Eller när de vill ha pengar.

Det där med att prioritera annorlunda kan jag mycket väl tänka mig, och givetvis kanske jag kommer tillbaka och skrattar åt mig själv om några månader. Jag har ändå tänkt mig att mycket givetvis kommer att ändras, men inte allt

Nej. På vissa sätt förändrades livet mer än jag kunnat föreställa mig, på andra sätt inte alls så mycket.

Jag har inte behövt lägga ner hobbys eller vänner. Den första tiden med en bebis är såklart en stor omställning, bebisen kräver hela tiden uppmärksamhet och man reduceras till mjölkkossa mer eller mindre. Men det är en kort tid. Efter några månader kunde jag lämna honom till pappan några timmar med utpumpad mjölk och åka och shoppa eller ta en fika ifred. Något senare kunde vi ha barnvakt ibland för att gå på bio eller fixa med nått hemma. Barnet sover ibland och då hindrar ju inget en från att läsa böcker eller spela spel. När barnet kommer över halvåret fungerar det bättre med barnvakt eller att lämna med pappan över en dag och hitta på egna aktiviteter.

Nu är sonen 2,5 år och går på dagis. Till ytan är inte mitt liv alls särskilt förändrat. Jag jobbar och pluggar, och eftersom jag arbetar med mitt intresse får jag ju mitt på så sätt. Jag har också tid att gå ut och festa eller ägna mig åt intressen ibland. Visst sätter barnet en gräns för det, men samtidigt tror jag inte att jag festa järnet tre dagar i veckan utan honom heller, den enda stora förändringen är ju att man umgås med honom några timmar efter jobbet, lämnar på morgonen, samt hittar på barnanpassade aktiviteter ibland på helgerna. Vi har rest ett par gånger med honom, både stads-sightseeing och solsemester, och det har fungerat bra.

Men det är inte så enkelt som det låter nu. Livet har fått ett centrum som det kretsar runt. Man är bunden med osynliga band av kärlek, och hur bunden man blir, kan man inte föreställa sig innan man fått barnet. Vad jag än vill göra måste jag alltid först överväga barnet. Det mesta går att göra även med barn, men det måste alltid anpassas. Det finns inte friheten att disponera sin tid eller sitt liv helt efter eget intresse och vad man känner för för stunden, man måste alltid tänka på barnet först. Trots att jag är nöjd med mitt liv och inte alls vill byta, känns det ändå som en bundenhet att jag inte längre har möjligheten att plötsligt tvärvända och göra om mitt liv helt eller börja på ny kula. Ytterst är det den begränsningen man väljer när man skaffar barn, i stort måste man fortsätta att vara den man är och göra det man gör.

Det är ingen idé att förklara det där. Varje normalbegåvad individ förstår teoretiskt att man måste anpassa sig efter barnet men tycker inte det låter som en stor grej när man ändå har ett stabilt liv man är nöjd med. Det går inte att förstå detta att hela ens liv på sätt och vis kretsar runt barnet förrän man levt med det.

Jag har en dotter nu på 6 månader och kan dela med mig av min historia.

Hon är det ABSOLUT bästa som hänt mig någonsin.
Min sambo har blivit en ny människa, hon lägger ofantliga mängder pengar på kläder till barnet osv, och har glömt sig själv och mig helt och hållet.

Ekonomin är sämre, men vi klarar oss, vi får sluta med "det lilla extra". Mitt intresse var faktiskt tv-spel (mkt retro), filmer och musik men det har jag bara tid med när dottern har lagt sig nu oftast. Drastisk minskning iallafall.

Haft en festkväll sen hon kom och det har absolut räckt.

MEN trots allt det så är hon det bästa som hänt och jag skulle aldrig byta ut det.

Livet förändras givetvis, det finns en ny liten människa man både vill och måste prioritera före sig själv. Men det som förändras mest är en själv, synen på vem man är och vad som egentligen till syvende och sist har betydelse.

Givetvis kan man fortsätta med hobbies, vänner, sexliv osv men räkna med att de första 2-3 åren krävs en hel del pusslande och planering för att få det att funka.

Ett ps: Förhållanden som kraschar gör det oftast innan första barnet fyllt två år. Kan man ta sig igenom den tiden, kommer allt bli lättare efteråt, så häng kvar.