Är mannens karriär och fokus på arbetet ett problem för honom efter skilsmässan?

Är det värst för mannen/pappan att återacklimatisera sig efter en skilsmässa?

Är det därför man oftast hör manliga debattörer på forumet vara upprörda över skilsmässor för att mannen blir så pass traumatiserad att han har svårt att acceptera att bli frånskild och skapa sig ett drägligt liv?

Har papporna någon skuld till detta själv? Jag tänker att de pappor som har överlåtit allt småpysslande med barnen och på så sätt låtit dem skapa egna ritualer och egen gemenskap som plötsligt efter en separation visar tydligt att han står lite eller till och med mycket utanför?

Jag tänker mig att de pappor som har deltagit mycket i barnens skötsel sen när de var små har en bättre grund att stå på när det gäller att umgås med barnen på egen hand eftersom man redan har en sån relation?

Är han dessutom van att laga mat och ha småbarn kring fötterna så går det som en dans att vara ensamstående pappa medan man annars kan finna det förvirrande och kanske deprimerande att man är så okunnig att man känner sig konstant stressad i stället för att njuta av tiden med barnen?



Och om man ska tänka på barnet så vet vi ju alla vilken av papporna de mår bäst med efter en separation.

Tror det är så att män generellt sett förlorar mer vid skilsmässor än kvinnor gör.
Kvinnor har en tradition att engagera sig socialt med familjen. Är oftast kvinnor som har hand om all
"oljning" via hålla koll på bemärkelsedagar, ringa, hålla kontakt, fixa träffar ex. Män har en tendens bara langa över detta på kvinnan och sen "följa med" som ett liten vante.

Det står honom dyrt sen efter en skilsmässa när han upptäcker att ingen ringer honom utan frun!
Exfrugan har bättre kontakt med hans egen släkt än han själv har.

De får också en livssituation helt plötsligt som helt skiljer sig från situationen innan. Nu har de plötsligt 100% ansvar för barn den tiden som är hans. Har han då inte varit så engagerad som kvinnan innan, så blir det en övergående chocksituation hålla koll på skolavgifter, gympapåsar, klädinköp, skostorlekar, blöjsort, vad ungen vägrar äta, vilka sagor, hur just den tröjan ska tvättas. Allt detta som kvinnan tidigare haft fullt kontroll på. Plus att barnet kanske trilskas, den är inte van bara vara med pappa och barn har en tendens öppet och tydligt deklarera sitt missnöje.

För kvinnan är skillnaden oftast inte lika stor, annat än en förändrad ekonomi. men i övrigt rullar det ju på som vanligt, ett bittert faktum för många män.

men detta är ju under förändring iom att fler och fler pappor börjar fatta dessa saker och tar tag i uppgiften från början. Vilket leder till bättre förhållande med frugan, mindre chans till skilsmässa,
tryggare ungar och en pappa som känner sig viktig och närvarade klart bättre situation än bara vara den där figuren som kommer med en flygplatsnalle kl 22 fredag kväll och drar på söndagen.

Ja, på en väldigt generell nivå är det nog så att kvinnor förlorar mest ekonomiskt på en skilsmässa, och män förlorar mest socialt.

Det är ju också en rimlig förklaring till varför vissa inte uppskattar att kvinnor i större utsträckning har en egen försörjning och inte längre drabbas lika hårt ekonomiskt...

Fast enligt den logiken borde de ju då förlora mer socialt, då de (enligt teorin) jobbar lika hårt som männen.

Så är det faktiskt och jag tycker det märks i diskussioner som man tar del av också att män gärna talar skarpt emot separationer och skilsmässor. Och skjuter inte allt för sällan "barnen" framför sig som om det är fel mot barnen att skilja sig när det egentligen är deras egen oförmåga att hantera saker och ting som ligger till grund för motviljan att separera.

Det var nog lättare förr för män att skiljas, de kunde och gjorde de flesta av dem lämna över allt till mamman och själv flytta in i en etta och bara rå sig själv.

Det ställs krav på frånskilda pappor i dag. Förr var det nog enklare för då hade han bara sig själv att ansvara för efter separationen.

Och pappans släkt ligger på för att försäkra sig om att de ska få träffa barnen så mycket som möjligt. Det är inte lika lätt att smita undan som förr.

Och jag misstänker att detta är inte något som män inser förrän de står där. Det kan ju vara lite jobbigt.

Nej det är värst för barnen.

Har han nu inte brytt sig om barnen i relationen är det väl snarare ännu enklare för att han gå vidare om han nu blev ungkarl igen....Feministiskt oxymoron nr 256 idag.

Som jag har förstått det så tar mammorna ut mer föräldraledighet och papporna börjar jobba övertid mer när barnen börja komma.

Och detta gör att mamman och barnen blir en egen enhet och när man glider i sär av en eller annan orsak så är det förmodligen svårt för mannen om han inte har något stark relation till sina egna barn.

Dels jobbar ju kvinnor fortfarande inte lika mycket som män.

Men framförallt så handlar det ju om hur mycket man investerar i sina sociala relationer och relationen till barnen. De flesta män arbetar inte heller 24/7, ändå väljer många att låta sin tjej ta hand om relationerna till släkten, bekantskapskretsen samt göra det mesta markjobbet kring barnen.

Det är oftast kvinnan som inleder skilsmässan (tror jag) så hon är antagligen mycket bättre mentalt och praktiskt förberedd på skilsmässan, har hunnit kolla på lägenheter, hittat en ny man etc.

Jag tror många män som har varit i långa relationer prioriterar "fel saker" och hamnar i en situation där de inte har något annat socialt umgänge än familjen och jobbet. Då blir det förstås problem.

Ja, i de skilsmässor jag har sett så har kvinnan varit initiativtagande. Ofta har männen varit konflikträdda och agerat oacceptabelt som resultat utav det. Eller så har de prioriterat annat. Tror att kvinnor ofta tyr sig till barnen vid oro också. Kan inte för allt i världen tänka mig att min pappa skulle ringa mig om han mådde dåligt, morsan dock, hon ringer om hon behöver prata. Han kan inte uttrycka sina känslor, det är det. Och det var väl det som var problemet i äktenskapet också. Han sa ju för fan aldrig vad han tyckte.

Fråga en valfri nedsupad man om hur det gick till så berättar han att han började dricka efter att frun dumpade honom och drog med barnen. Så visst det är svårt när man lägger energi och tid på familjen och sen får man ett domstolsbesked att barnen ska vara med mamman och mamman ska vara med hennes älskare.

Problemet är att kvinnor har noll moral. de beter sig som svin och kallar män för svin för att inte själva bli kallade för svin.

Var är mannens moral då, när han väljer att lägga ansvaret på ungarna och hemmet på kvinnan fast hon precis som han jobbar?

Och vadå drog med barnen? Idag kan inte en kvinna bara dra med barnen om det inte finns goda skäl till att mannen inte ska ha delad vårdnad.

Kvinnor beter sig faktiskt inte i regel som svin. De jobbar, tar huvudansvaret för barnen och betalar ofta med betydligt lägre pensioner och löner. Vad är svinigt med det?