Urgermanskans skumma forntid

En rolig detalj är att thiud- senare blev Deutsch respektive -thiod i Svithiod, det gamla namnet på sveariket.

Tja, de som skrev psalmer var ju oftast kunniga i latin och grekiska och böjde då latinska och grekiska ord på latin och grekiska fast texten i övrigt var svensk.

Jo. Grekiskans -te, sanskrits -ca, gotiskans -(u)h är samma partikel.

Att lokativen och dativen sammanföll så att dativformen tog över även lokativfunktionen är kanske inte samma sak som att det finns rester av ett gammal lokativkasus. Alla språk har ju behov av att uttrycka befintlighet på ett eller annat sätt.

Ja sedär, det där med Svithiod hade jag inte kopplat tidigare, närmast identiskt med den gotiska varianten.

Ja, men är det så att vi inte har några skrifter från sisådär brons och äldre järnålder, som kan visa att vårt språk en gång hade en grammatik liknande sanskrit eller latin. Därför UPPFATTAS germanska språk som mera analytiska, även om dom inte var så ursprungligen. Runorna uppfanns väl inte förrän under yngre järnålder, och det finns bara några meningar nedskriva i det tidigaste stadiet. Veten i varför germanerna började uttala med tryckaccent och när?

nékwe > neχ, wúltuskwe > wulþuz-uχ (= nämnda -h/-uh i gotiskan).

Sanskrit och latin är rätt olika varandra, så det är inte helt klart vad du tänker på. Men eftersom det tidigare diskuterats kasusformer så kan man ju nämna dem. Helt klart har germanskan rester av äldre kasus här och där. Lokativen har nämnts (även om det är ganska omdiskuterat vad som verkligen är reflexer av den), den västgermanskan möjliga instrumentalisändelsen på -u är en annan, en tredje gotiskans adverb av typen jainþro ’därifrån’, som antas innehålla en rest av av indoeuropeisk ablativ.

Vad gäller numerus finns också dualis i germanskan.

Inom verbsystemet finns t.ex. kopplingen mellan starkt preteritum och indoeuropeisk (fr.a. greko-arisk) perfekt.

Ja, jag fattar med latin och sanskrit menade jag mera arkaiska IE språk som inte har "analytiserats" i samma grad som medeltida germanska. Sen har ju till exempel italienskan och spanskan genomgått liknande utvecklingar som germanska språk under medeltiden också, kasusförlust prepositioner mm.

Kan man verkligen skylla allt på tryckaccenten? isländskan har tryckaccent men har ändå kvar 4 kasus och tre genus. medans svenskan kan betona ord olika genom tonaccent men har ändå tappat kasus?

Kasusbortfallet i germanska dialekter kan väl förklaras lättare genom språkkontakt?
Svenska känns ju ibland som ett försök av nordtyskar att tala fornsvenska, dem förstår nog många ord, men blandar ihop ackusativ och dativ, blandar in västgermanska ordbildningar, sätter ägandeformen före föremålet, kan inte uttala läspljud och tjocka L, med mera,

På samma sätt har nog danskar och normander "nött" ned fornengelskans grammatik.

Men germanskan är inte speciellt likartad. De olika slaviska språken är mer lika sinsemellan än de olika germanska språken är. Detsamma gäller de romanska språken. Av de tre stora indoeuropeiska språkfamiljerna i Europa är den germanska språkfamiljen den som uppvisar mest interna olikheter.

Brons var en importvara inom hela det germanska språkområdet, så det är snarast helt förväntat. Öht var bronsålderns redskap fortfarande av sten och trä. Det som verkligen var av brons var utpräglade lyxartiklar - vapen och prydnader för en liten elit.

...även om den mer rutinmässiga analysen av den typen underskattar den slaviska diversiteten genom att inte räkna med sorbiskan.

Du har nog rätt, jag hade nog inte kollat efter nog, högtyskan avviker rejält från dem andra om man tänker efter.

Jag tänkte nog mera på fornengelska och fornnordiska, som liknar varandra ganska mycket, medans högtyskan har mera säregen ljudbild och många ord som känns främmande, och pronomen som er och sie med mera.

så min frågeställning kanske var obefogad trots allt, sen kan det säkert ha funnits odokumenterade germanska språk som senare slukats upp av större dialekter.


Sorbiskan är väl en kvarleva av vendernas språk?, som talades i det nuvarande Östtyskland och som efter korstågen och den tyska kolonisationen sakta började dö ut.


Ja, mycket utav det som vi uppfattar som nordisk i den nordiska bronsåldern är väl snarare importvaror från Centraleuropa? ett bra exempel är väl det där föremålet som vissa tolkar som en stol och andra som en trumma som sägs ha tillverkats i nuvarande Ungern.

Bronsåldersskandinavierna kanske bara kallade det för "guld" eller nåt, överhuvudtaget är väl den nordiska bronsåldern en starkt romantiserad epok som nog inte avvek så mycket från järnåldern i praktiken. Hela den där "solkulten" är väl till stor del en efterkonstruktion, liksom föreställningen om att det var en fredlig tidsperiod, nordeuropéerna var nog lika våldsamma då som på järnåldern eller medeltiden.