Kön: kvinna
Ålder: 21
Vikt: 46 kg
Längd: 1,67
Har nu prövat min första tripp på toppisar och det är nått av det sjukaste jag har vatt med om. Jag har länge velat pröva det, läst på mycket och det sämsta jag kunde ha gjort var att läsa alla dessa jävla snetrippar som folk hade vatt med om.
I alla fall jag och "K" kan vi kalla henne hade fått tag på toppisar och planderade en vecka med musik och sånt skit man behöver tänka på.
Kvällen närmade sig och runt 21.45-tiden tryckte vi i oss vårat te. Vi hade ca 1,4g var i varsin mugg. Ska vara en nybörjardos tydligen. Skiten smakade ljummen skog men ner skulle det fan. Vi hade hunnit röka två spliffar precis innan intaget och hade två till färdigrullade som vi tänkte ta under trippen.
Vid 22.15 börjar K känna av sitt, hon sitter i soffan och asgarvar och säger hur starka alla ljus i rummet är.
Vid 22.30 ca så börjar min tripp köra igång. "Fan jag flyger. Jag lyfter från soffan" trycker jag ur mig och K garvar ännu mer. Jag känner hur jag är över soffan men samtidigt känner jag mig så in i helvetes jävla tung i kroppen. Orkar knappt lyfta armarna.
Jag ser varenda vattendroppe på en petflaska som står på bordet. Det lyser som tusen regnbågar, som kristaller. Mitt ljusa marmorbord ser ut och känns som bomull. När det kom på riktigt bra låtar va det som att jag hade ett fönster precis utanför ingången till vardagsrummet och det va någon slags soluppgång som gick rakt in hos oss. Alltså trodde jag att taklampan i hallen va solen.
Jag sitter och fascineras av allt ljus men börjar istället tänka lite smått på alla snetrippar som jag har läst om. Hela tiden är det "tänk om". Rummet va så ljust men en enda dålig tanke kändes som att hela rummet bara mörknade för en sekund, som att strömmen höll på att gå fast kom tillbaka lika snabbt. Det va i just den sekunden jag VISSTE att det skulle gå utför. Jag kände det i hela kroppen. Jag va påväg över till "den mörka sidan" som jag kallade det så fint i mina tankar.
Jag vet inte hur länge jag sitter i soffan men vet att känslan blir för obehaglig, jag va tvungen att gå upp och röra på mig. Kunde inte sitta kvar och kolla på K:s ansikte som nu hela tiden blev mörkare och mörkare. Hennes ögon var som svarta hål samtidigt som hennes mun va helt jävla fucked up. Det såg ut som någon hade kastat in tänderna i munnen på henne.
Jag reser på mig och kände att jag måste göra nått så jag slapp "dom mörka" tankarna. När dom här tankarna kom så blev allt som svartvitt, det fanns inget liv runt om mig utan att va så äckligt jävla dystert. Inte ens alla lysande färger fanns kvar. Så jag gick flera rundor fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet och plockade bort alla glas och skit som stod kvar. När allt va bortplockat så får jag för mig att nu jävlar måste jag diska. Jag ställer mig i mitt ljusa kök, diskmedlet bara skriker grönt och min rosa tvättsvamp likaså. Jag hinner ett halft glas sen va det kört, då kunde jag inte stå kvar. Kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde exakt men dom tankarna som nu höll på det var att jag måste hela tiden ha mer ljus, att utan ljuset skulle jag dö i stort sätt. Jag vet att jag såg mitt vardagsrum som den dåliga mörka grottan, där skulle man absolut inte va. I köket va det ljust, har en sån där taklampa som man ser varenda pormask av men endå fick jag för mig att tända tre lampor till där inne. Klarade inte av mörkret och ljuset fick mig glad för en kort stund.
K kommer in i köket och undrar vad jag håller på med och samtidigt följer min hund och mina två katter med. Jag kollar på mina djur och dom ser så fruktansvärt ledsna ut, som att jag hade förstört hela deras liv och säger till K att jag vill gråta. Jag lämnar köket men vänder lika snabbt då jag ville hålla mig nära henne. Hon va ju så glad, det kändes som att hon va mitt enda hopp genom det här.
K har tänt en till spliff som hon sitter och puffar på under fläkten.
Det går i stort sätt inte att få det ljusare men endå så känner jag alla mörka tankar igen. Vet inte hur jag ska förklara det, men ni som har vatt med om samma sak typ fattar vad jag menar. Och det jag tänker är att hur i helvete ska jag kunna hitta ett ännu ljusare ställe att va på. Jag tänkte att aldrig i helvete att jag går tillbaka till den mörka hemska grottan. Det va som att meningen med trippen va att jag hela tiden skulle finna ljuset, det allra ljusaste, annars skulle jag som sagt dö.
Känslorna gick i slowmotion, fick man en "dålig" tanke så kändes det som den känslan höll på förevigt. Man kan tänka hela den här känslogrejen som en trappa. Ju mer man tänkte på det dåliga ju längre ner i trappan kom man och ju svårare var det att komma upp till det ljusa igen. Som att jag var påväg rakt ner i helvetet och styrkan bara försvann mer och mer för att kunna hålla sig uppe. Jag kände bokstavligt talat hur jag bara sjönk inombords.
Jag får nog och hukar mig över toan för att spy, jag visste att jag aldrig skulle kunna klara mig igenom det här. Min vattenspya är grön, lysande grön och jag börjar skratta lite åt den. Men denna lilla glädje försvann lika fort som den kom.
Jag klarar nu inte av att va inne längre utan ber K att vi ska ta en promenad med hunden. Fullt påklädda och utanför porten så hinner vi gå 7-8 meter innan jag tvärstannar och kan inte gå en meter till. Jag såg vägen bort mellan träden, kolsvart ute och det kändes som jag va påväg rakt in i döden. Det va bara att gå in igen.
När vi väl kommer in så kan jag fortfarande inte va still utan jag måste göra nått för att få bort tankarna så jag försöker leka med min hund. Tar upp en leksak och när han försöker hoppa upp och få tag på den så ser jag han som en bild tagen ur en tecknad serietidning. Han är inte ens realistisk, utan han såg ditmålad ut och bilden av hans äckliga tänder och ilskna ögon fastnade i huvudet på mig. Det här är annars världens snällaste hund men efter det här kunde jag inte ens kolla på han.
Vet inte alls hur länge trippen har vatt igång nu. Jag är helt slut i huvudet och lägger mig i soffan, K är med mig hela tiden då jag inte klarade att va själv.
Jag försöker stänga ögonen men ser bara massa läskiga mörka former. Mörka pilar som gick emot mig som sedan formade sig till monster, som en skräckfilm och jag va mitt i smeten.
Det är nu jag börjar känna dom riktigt äckliga känslorna, att jag kommer sitta fast här förevigt. Det finns inget slut på det här. Det fanns ingen morgondag, allt handlade om att det här kommer aldrig försvinna och att det enda jag måste göra nu är att ta livet av mig. Så i mitt huvud ser jag att jag går in på toan och funderar på hur jag ska göra det. Då öppnar jag ögonen för att fatta att jag inte är inne på toan utan att jag fortfarande ligger i soffan. Jag skakar lite på mig för att fatta. Men hela tiden kommer jag tillbaka till att jag måste verkligen dö för att det här ska försvinna. Men då får jag för mig att jag inte alls ligger i soffan, utan att det är bara en del av trippen och allt K säger när hon försöker lugna ner mig, det händer inte på riktigt. Vid det här laget vet jag inte vart jag är över huvudtaget. Och i mitt huvud upprepas hela tiden bilden av att jag går in på toan och ska ta mitt liv. Det va min enda utväg för att få det överstökat.
Jag frågar K vad klockan är och det har gått 3,5 timma tydligen och hon säger att hon har i stort sätt landat nu. Jag som fortfarande är mitt uppe i allt får då istället för mig om att om hennes är ur och inte mitt, då äre ju verkligen så, jag kommer va fast i det här för alltid. Jag känner i vissa lägen att jag är påväg tillbaka men det ändras snabbt och jag är tillbaka i det mörka igen, i helvetet. Så velar det fram och tillbaka i en halvtimma (K säger att det nu har gått fyra timmar) och varje gång jag får hopp om att det snart är över så kommer det likt förbannat tillbaka.
Efter ett tag lyckas jag kunna börja prata om mina känslor, kunde inte det under den värsta tiden för jag tänkte att om jag pratade om det så skulle det bli tusen gånger värre. Men som sagt, vi pratar om det och K säger att nu är jag tillbaka så jag kan sluta oroa mig, men efter ett tag kommer jag in i skiten igen och jag vet att jag säger till K "fan nu kommer det tillbaka, jag orkar verkligen inte, jag pallar inte en gång till". Och håller nästan på att börja tjuta. Men hon försöker hela tiden hjälpa mig ur det och TILLSLUT är det äntligen över. Jag känner att det är helt borta.
Efter det här sätter jag mig och kedjeröker ett helt paket cigg på två timmar. Mådde så psykiskt dåligt efter denna händelse att jag till och med va helt jävla livrädd när jag vaknade dagen efter att den här känslan skulle komma tillbaka, att det fortfarande inte va över.
Har nu sagt att det här va första och sista gången. Mitt psyke skulle ALDRIG klara av en sån här sak till.
Man fick sig en riktig jävla tankeställare och nu i efterhand har trippen vatt som en resa genom min kropp på nått sätt. Man har verkligen lärt känna sig själv och sina inre känslor som man har gått och hållt på.
Ta hand om er guys och tänk till en extra gång innan ni prövar. Om ni ens tvekar över det, eller har en inre känsla att nått KAN gå fel - gör det inte.
Inte för att va en sån jävla partypooper men önskar inte ens min värsta fiende det jag kände igårkväll.
Peace
Ålder: 21
Vikt: 46 kg
Längd: 1,67
Har nu prövat min första tripp på toppisar och det är nått av det sjukaste jag har vatt med om. Jag har länge velat pröva det, läst på mycket och det sämsta jag kunde ha gjort var att läsa alla dessa jävla snetrippar som folk hade vatt med om.
I alla fall jag och "K" kan vi kalla henne hade fått tag på toppisar och planderade en vecka med musik och sånt skit man behöver tänka på.
Kvällen närmade sig och runt 21.45-tiden tryckte vi i oss vårat te. Vi hade ca 1,4g var i varsin mugg. Ska vara en nybörjardos tydligen. Skiten smakade ljummen skog men ner skulle det fan. Vi hade hunnit röka två spliffar precis innan intaget och hade två till färdigrullade som vi tänkte ta under trippen.
Vid 22.15 börjar K känna av sitt, hon sitter i soffan och asgarvar och säger hur starka alla ljus i rummet är.
Vid 22.30 ca så börjar min tripp köra igång. "Fan jag flyger. Jag lyfter från soffan" trycker jag ur mig och K garvar ännu mer. Jag känner hur jag är över soffan men samtidigt känner jag mig så in i helvetes jävla tung i kroppen. Orkar knappt lyfta armarna.
Jag ser varenda vattendroppe på en petflaska som står på bordet. Det lyser som tusen regnbågar, som kristaller. Mitt ljusa marmorbord ser ut och känns som bomull. När det kom på riktigt bra låtar va det som att jag hade ett fönster precis utanför ingången till vardagsrummet och det va någon slags soluppgång som gick rakt in hos oss. Alltså trodde jag att taklampan i hallen va solen.
Jag sitter och fascineras av allt ljus men börjar istället tänka lite smått på alla snetrippar som jag har läst om. Hela tiden är det "tänk om". Rummet va så ljust men en enda dålig tanke kändes som att hela rummet bara mörknade för en sekund, som att strömmen höll på att gå fast kom tillbaka lika snabbt. Det va i just den sekunden jag VISSTE att det skulle gå utför. Jag kände det i hela kroppen. Jag va påväg över till "den mörka sidan" som jag kallade det så fint i mina tankar.
Jag vet inte hur länge jag sitter i soffan men vet att känslan blir för obehaglig, jag va tvungen att gå upp och röra på mig. Kunde inte sitta kvar och kolla på K:s ansikte som nu hela tiden blev mörkare och mörkare. Hennes ögon var som svarta hål samtidigt som hennes mun va helt jävla fucked up. Det såg ut som någon hade kastat in tänderna i munnen på henne.
Jag reser på mig och kände att jag måste göra nått så jag slapp "dom mörka" tankarna. När dom här tankarna kom så blev allt som svartvitt, det fanns inget liv runt om mig utan att va så äckligt jävla dystert. Inte ens alla lysande färger fanns kvar. Så jag gick flera rundor fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet och plockade bort alla glas och skit som stod kvar. När allt va bortplockat så får jag för mig att nu jävlar måste jag diska. Jag ställer mig i mitt ljusa kök, diskmedlet bara skriker grönt och min rosa tvättsvamp likaså. Jag hinner ett halft glas sen va det kört, då kunde jag inte stå kvar. Kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde exakt men dom tankarna som nu höll på det var att jag måste hela tiden ha mer ljus, att utan ljuset skulle jag dö i stort sätt. Jag vet att jag såg mitt vardagsrum som den dåliga mörka grottan, där skulle man absolut inte va. I köket va det ljust, har en sån där taklampa som man ser varenda pormask av men endå fick jag för mig att tända tre lampor till där inne. Klarade inte av mörkret och ljuset fick mig glad för en kort stund.
K kommer in i köket och undrar vad jag håller på med och samtidigt följer min hund och mina två katter med. Jag kollar på mina djur och dom ser så fruktansvärt ledsna ut, som att jag hade förstört hela deras liv och säger till K att jag vill gråta. Jag lämnar köket men vänder lika snabbt då jag ville hålla mig nära henne. Hon va ju så glad, det kändes som att hon va mitt enda hopp genom det här.
K har tänt en till spliff som hon sitter och puffar på under fläkten.
Det går i stort sätt inte att få det ljusare men endå så känner jag alla mörka tankar igen. Vet inte hur jag ska förklara det, men ni som har vatt med om samma sak typ fattar vad jag menar. Och det jag tänker är att hur i helvete ska jag kunna hitta ett ännu ljusare ställe att va på. Jag tänkte att aldrig i helvete att jag går tillbaka till den mörka hemska grottan. Det va som att meningen med trippen va att jag hela tiden skulle finna ljuset, det allra ljusaste, annars skulle jag som sagt dö.
Känslorna gick i slowmotion, fick man en "dålig" tanke så kändes det som den känslan höll på förevigt. Man kan tänka hela den här känslogrejen som en trappa. Ju mer man tänkte på det dåliga ju längre ner i trappan kom man och ju svårare var det att komma upp till det ljusa igen. Som att jag var påväg rakt ner i helvetet och styrkan bara försvann mer och mer för att kunna hålla sig uppe. Jag kände bokstavligt talat hur jag bara sjönk inombords.
Jag får nog och hukar mig över toan för att spy, jag visste att jag aldrig skulle kunna klara mig igenom det här. Min vattenspya är grön, lysande grön och jag börjar skratta lite åt den. Men denna lilla glädje försvann lika fort som den kom.
Jag klarar nu inte av att va inne längre utan ber K att vi ska ta en promenad med hunden. Fullt påklädda och utanför porten så hinner vi gå 7-8 meter innan jag tvärstannar och kan inte gå en meter till. Jag såg vägen bort mellan träden, kolsvart ute och det kändes som jag va påväg rakt in i döden. Det va bara att gå in igen.
När vi väl kommer in så kan jag fortfarande inte va still utan jag måste göra nått för att få bort tankarna så jag försöker leka med min hund. Tar upp en leksak och när han försöker hoppa upp och få tag på den så ser jag han som en bild tagen ur en tecknad serietidning. Han är inte ens realistisk, utan han såg ditmålad ut och bilden av hans äckliga tänder och ilskna ögon fastnade i huvudet på mig. Det här är annars världens snällaste hund men efter det här kunde jag inte ens kolla på han.
Vet inte alls hur länge trippen har vatt igång nu. Jag är helt slut i huvudet och lägger mig i soffan, K är med mig hela tiden då jag inte klarade att va själv.
Jag försöker stänga ögonen men ser bara massa läskiga mörka former. Mörka pilar som gick emot mig som sedan formade sig till monster, som en skräckfilm och jag va mitt i smeten.
Det är nu jag börjar känna dom riktigt äckliga känslorna, att jag kommer sitta fast här förevigt. Det finns inget slut på det här. Det fanns ingen morgondag, allt handlade om att det här kommer aldrig försvinna och att det enda jag måste göra nu är att ta livet av mig. Så i mitt huvud ser jag att jag går in på toan och funderar på hur jag ska göra det. Då öppnar jag ögonen för att fatta att jag inte är inne på toan utan att jag fortfarande ligger i soffan. Jag skakar lite på mig för att fatta. Men hela tiden kommer jag tillbaka till att jag måste verkligen dö för att det här ska försvinna. Men då får jag för mig att jag inte alls ligger i soffan, utan att det är bara en del av trippen och allt K säger när hon försöker lugna ner mig, det händer inte på riktigt. Vid det här laget vet jag inte vart jag är över huvudtaget. Och i mitt huvud upprepas hela tiden bilden av att jag går in på toan och ska ta mitt liv. Det va min enda utväg för att få det överstökat.
Jag frågar K vad klockan är och det har gått 3,5 timma tydligen och hon säger att hon har i stort sätt landat nu. Jag som fortfarande är mitt uppe i allt får då istället för mig om att om hennes är ur och inte mitt, då äre ju verkligen så, jag kommer va fast i det här för alltid. Jag känner i vissa lägen att jag är påväg tillbaka men det ändras snabbt och jag är tillbaka i det mörka igen, i helvetet. Så velar det fram och tillbaka i en halvtimma (K säger att det nu har gått fyra timmar) och varje gång jag får hopp om att det snart är över så kommer det likt förbannat tillbaka.
Efter ett tag lyckas jag kunna börja prata om mina känslor, kunde inte det under den värsta tiden för jag tänkte att om jag pratade om det så skulle det bli tusen gånger värre. Men som sagt, vi pratar om det och K säger att nu är jag tillbaka så jag kan sluta oroa mig, men efter ett tag kommer jag in i skiten igen och jag vet att jag säger till K "fan nu kommer det tillbaka, jag orkar verkligen inte, jag pallar inte en gång till". Och håller nästan på att börja tjuta. Men hon försöker hela tiden hjälpa mig ur det och TILLSLUT är det äntligen över. Jag känner att det är helt borta.
Efter det här sätter jag mig och kedjeröker ett helt paket cigg på två timmar. Mådde så psykiskt dåligt efter denna händelse att jag till och med va helt jävla livrädd när jag vaknade dagen efter att den här känslan skulle komma tillbaka, att det fortfarande inte va över.
Har nu sagt att det här va första och sista gången. Mitt psyke skulle ALDRIG klara av en sån här sak till.
Man fick sig en riktig jävla tankeställare och nu i efterhand har trippen vatt som en resa genom min kropp på nått sätt. Man har verkligen lärt känna sig själv och sina inre känslor som man har gått och hållt på.
Ta hand om er guys och tänk till en extra gång innan ni prövar. Om ni ens tvekar över det, eller har en inre känsla att nått KAN gå fel - gör det inte.
Inte för att va en sån jävla partypooper men önskar inte ens min värsta fiende det jag kände igårkväll.
Peace
__________________
Senast redigerad av stjaartis 2013-11-10 kl. 06:52. Anledning: fel rubrik
Senast redigerad av stjaartis 2013-11-10 kl. 06:52. Anledning: fel rubrik
