Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Men likt förbannat så gjorde det. Ffa på grund av den mer eller mindre karakteriserande arabiska inkompetensen och rena värdelösheten på att strida någorlunda koordinerat.
Det har diskuterats en del, och om man ska sammanfatta tror jag man kan säga att det beror på bristen på meritokrati och motivation i de arabiska systemen. Officerare befordras pga att de är släkt med eller känner någon inflytelserik person. Sannolikt har det hela att göra med att man på många sätt fortfarande lever i klansamhällen som styrs av envåldshärskare.
Det är en mycket bra fråga som många försök besvara.
Troligen finns det ingen enskild variabel, utan en mängd samverkande faktorer.
Artikeln "Why arab lose wars" har redan nämnts. Det är en bra början.
En mer djupgående studie av alla krig arabvärlden varit inblandade i sedan 1945 är Arabs at War: Military Effectiveness, 1948-1991 .
Araber är inte per se dåliga soldater - det finns gott om exempel där de slagits till sista man, och det finns andra exempel där de lyckats göra riktigt djärva och framgångsrika anfall med bara AK47 som eldunderstöd.
Problemet är nog snarare att "västerländsk krigföring" (från grekiska hopliter och framåt) förutsätter ett mycket speciellt samhälle och samhällsideologi för att fungera. Antingen den västerländska varianten med medborgarskap, någon form av demokrati och "vi sitter i samma båt"-mentalitet eller den kommunistiska varianten där alla tidigare samhällsstrukturer krossas och ersätts av Kommunistisk Enpartistat (med lokala varianter).
I detta ingår en rejäl dos meritokrati - såväl barbarer som negrer och norrlänningar kunde avancera i graderna om de var riktigt bra soldater/officerare. En annan viktig aspekt är att krigsmakten är en integrerad del av statsapparaten och styrs av inställningen "krig är en fortsättning av politiken med andra medel". Något som är svårt att definiera men mycket viktigt är också "flexibel underkastelse" - alltså att soldater och officerare kan flyttas runt i militärstrukturen men fortsätter göra sitt bästa även i tråkigare/ farligare/mindre prestigefulla positioner. Mer grundläggande är synen på kunskap och bildning som något vilket ska spridas genom allmän skolgång, kampanjer för att utrota analfabetism och inte minst utbildning av militär personal.
Arabländerna saknar helt detta. De är inte "nationer" i normal bemärkelse - det finns få skillnader mellan syrianer och irakier. Folk talar samma språk (arabiska, om än med dialektala skillnader), har samma religion (islam, även här med lokala varianter), har en gemensam historisk grundmyt (islams framväxt efter Mohammed) och likartad socio-ekonomisk struktur (tidigare feodalism, nu kleptokrati). Medan det går att få svenskarna att samtycka till värnplikt, byggande av regementen och skattehöjningar motiverat med hotet från ryssen eller dansken går det inte att motivera libyerna till detsamma genom att framhålla hotet från Algeriet.
Arabländerna styrs de facto långt mer av klantillhörighet än av nationalism. Och det gör att "flexibel underkastelse" inte fungerar, eftersom soldater och officerare kommer se alla omflyttningar som uttryck för maktkamper mellan klanerna och aktivt motarbeta den egna klanens motståndare - även om det skulle leda till nedsatt försvarsförmåga. Likaså kan inte manskap befodras utifrån kompetens, utan social status måste beaktas. Vilket i sin tur gör soldaterna omotiverade att prestera mer än absolut minimum, eftersom de vet att deras befodringsgång kommer vara begränsad av deras bakgrund.
Utbildningsnivån i arabvärlden har över lag varit mycket låg, och fokuserad på religiös undervisning snarare än teknik och naturvetenskap. (Vilket iofs beskriver läget i 1600-talets England ganska väl ...)
Det har gjort att kunskap sett som en maktfaktor, och att högre officerare aktivt försökt reglera tillgången till kunskap. I arab-militärer sköts reparationer på långt högre nivå än i västerländska krigsmakter - om USA har en tekniker på kompaninivå för att kalibrera stridsvagnarnas sikten är den arabiska motsvarigheten på bataljonsnivå, eller troligare på brigadnivå. Det gör att frontförbanden sällan kan utnyttja alla finesser i sin utrustning, dels att massor av materiel inte kan utnyttjas. Libyen under Khadaffi kunde tex bara bemanna 30% av sina stridsvagnar. Gissa vad det gör för signalförbanden och möjligheten att koordinera olika enheter?
Västerländska samhällen är demokratier. Kommunistiska samhällen är stenhårda diktaturer. Militären kan helt enkelt inte göra statskupp i dessa samhällen. Men arabländer är auktoritära stater - dessutom ofta inkompetenta auktoritära stater. Arab-militärer kan och har ofta gjort statskupper. Därför försöker arabiska ledningar (inklusive militärjuntor) förhindra militärens möjligheter att kuppa genom att aktivt motarbeta effektivitet. Det är extremt ovanligt med militärövningar större än brigad, och samarbetet mellan armé och flygvapen nära nog icke-existerande - just för att hindra någon ambitiös general från att ta makten. Att det gör militären väldigt ineffektiv i krig struntar ledningen i.
Det snackas mycket om skamkulturer vs skuldkulturer, där den skuldkulturelle erkänner sina fel pga intern övertygelse om att det är fel, medan den skamkulturelle inte erkänner sina fel pga intern övertygelse om att det är fel att erkänna fel. Något av detta präglar såväl arabvärlden som arabiska militärmakter. När brigadchefen i egyptiska armén upptäcker att IDF kringgått hans positioner förnekar han detta för sina överordnade tills IDF står i Kairos förorter. Under Yom Kippur-kriget 1973 avlyssnade egyptiska arméledningen de israeliska radiosändningarna, eftersom de utgick från att deras egna underordnade skulle ljuga för dem. Tacka tusan för att det är svårt att leda ett krig med rent lögnaktig information att agera utifrån. (Men det är inte unikt för arabvärlden - franska militären uppvisade faktiskt samma beteende i början av 1914.)
Någonstans i skärningen mellan skamkultur och låg utbildning finns motviljan att överge planer. Om en arabarmé gjort en plan kommer de följa den, även om planen är bevisligen föråldrad. 1991 kunde amerikanska rådgivare se hur saudiska, egyptiska och syriska artillerister besköt platser som irakierna hade lämnat dagar innan - eftersom det fanns en plan som sade att punkt 31 skulle beskjutas. Detsamma har gällt arabiska anfall, försvar och omgrupperingar i varje krig. Arabiska förband har slagits till sista man för att hålla vägkorsningen Grön, trots att fienden har kringgått vägkorsningen som därmed förlorat sitt värde.
Vad som däremot verkar fungera för arabiska arméer är att bygga på just klanstrukturen. Saudierna har sitt Nationalgarde, vilket består av beduin-klaner. Syrien och Egypten organiserade commando-bataljoner vilka fungerade som självständiga stridsgrupper utan samordning med resten av militären. Men genom sin ringa storlek och frånvaro av tunga vapen fungerar de dåligt i "riktiga" krig. De syriska commandobataljonerna kunde förvisso skada israeliskt pansar rejält, men när israelerna anpassade sig kunde de lätt blåsa bort commandos med artillerield (eller genom att undvika bergspass).
Tack för det välskrivna inlägget. Ligger nog mycket sanning i det du skriver.
Stöd Flashback
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Konventionella krig är regelrätta krig oavsett vem du snackar om våldtar dig i ditt hus, du svarar inte på något utan svamlar bara.
Om du menar att arabvärlden allierade sig o tänkte anfalla Israel o Israel försvarade sig. Kolla, araber ska man inte döda. De glömmer aldrig o nu hade judarna den oturen att man använde mycket våld för skapa Israel. Tänk själv att jag kommer o ockuperar en del av ditt hus o bjuder mina kompisar. Hur skulle dina grannar titta på mig? Det klart man blir en illegitim ägare av huset. Sen om nån vill våldföra sig på mig, ja det e nåt jag måste räkna med. Mitt försvar är inte ens försvar, det e för att kunna behålla ditt hus med illegitima status. Seriöst, kallar du det för regelrätt krig?
Det tyder på att du inte har nån aning om saken. Konventionella krig rättfärdigas av konventioner, fattar du? Det e massa internationella överenskommelser mellan staterna och det har ingenting med Israel o göra. Israel grundar sin ideologi på en historia i nån gammal testament o försöker därifrån rättfärdiga sin existens o flyttar människorna hit o dit med våld. Det e inte regelrätt krig, fattar du nu?
__________________
Senast redigerad av Bahram 2018-10-10 kl. 09:54.
Senast redigerad av Bahram 2018-10-10 kl. 09:54.
Folk förstår inte att judarna var princip själva mot Sovjetstöttade arabländer. Ett under att de vann.
Citat:
Men likt förbannat så gjorde det. Ffa på grund av den mer eller mindre karakteriserande arabiska inkompetensen och rena värdelösheten på att strida någorlunda koordinerat.
I befrielsekriget 1948 fick judarna fick köpa tysktillverkade flygplan för ockerpris (som antagligen var byggda av judiska tvångsarbetare). Även om man är kritisk till sionismen och judar överlag så måste man ge heder till judarna. Judarnas moral var högre än de mest fanatiska nazisterna. Judarna var också lojala till sitt egna folk. Tack vare Mossad kunde de agera så som de gjorde i Sexdagarskriget. Judarna förstod vikten av ett bra flygvapen.
Men jag vill ställa om frågan. Hur kommer det säg att araberna har misslyckats varenda krig trots stor överlägsenhet i teknik och manskap? Judarna hade ingen militär innan landet bildades och araberna hade massvis med tunga vapen.
Men jag vill ställa om frågan. Hur kommer det säg att araberna har misslyckats varenda krig trots stor överlägsenhet i teknik och manskap? Judarna hade ingen militär innan landet bildades och araberna hade massvis med tunga vapen.
Citat:
I befrielsekriget 1948 fick judarna fick köpa tysktillverkade flygplan för ockerpris (som antagligen var byggda av judiska tvångsarbetare). Även om man är kritisk till sionismen och judar överlag så måste man ge heder till judarna. Judarnas moral var högre än de mest fanatiska nazisterna. Judarna var också lojala till sitt egna folk. Tack vare Mossad kunde de agera så som de gjorde i Sexdagarskriget. Judarna förstod vikten av ett bra flygvapen.
Men jag vill ställa om frågan. Hur kommer det säg att araberna har misslyckats varenda krig trots stor överlägsenhet i teknik och manskap? Judarna hade ingen militär innan landet bildades och araberna hade massvis med tunga vapen.
Men jag vill ställa om frågan. Hur kommer det säg att araberna har misslyckats varenda krig trots stor överlägsenhet i teknik och manskap? Judarna hade ingen militär innan landet bildades och araberna hade massvis med tunga vapen.
Det har diskuterats en del, och om man ska sammanfatta tror jag man kan säga att det beror på bristen på meritokrati och motivation i de arabiska systemen. Officerare befordras pga att de är släkt med eller känner någon inflytelserik person. Sannolikt har det hela att göra med att man på många sätt fortfarande lever i klansamhällen som styrs av envåldshärskare.
Citat:
Det är en mycket bra fråga som många försök besvara.
Troligen finns det ingen enskild variabel, utan en mängd samverkande faktorer.
Artikeln "Why arab lose wars" har redan nämnts. Det är en bra början.
En mer djupgående studie av alla krig arabvärlden varit inblandade i sedan 1945 är Arabs at War: Military Effectiveness, 1948-1991 .
Araber är inte per se dåliga soldater - det finns gott om exempel där de slagits till sista man, och det finns andra exempel där de lyckats göra riktigt djärva och framgångsrika anfall med bara AK47 som eldunderstöd.
Problemet är nog snarare att "västerländsk krigföring" (från grekiska hopliter och framåt) förutsätter ett mycket speciellt samhälle och samhällsideologi för att fungera. Antingen den västerländska varianten med medborgarskap, någon form av demokrati och "vi sitter i samma båt"-mentalitet eller den kommunistiska varianten där alla tidigare samhällsstrukturer krossas och ersätts av Kommunistisk Enpartistat (med lokala varianter).
I detta ingår en rejäl dos meritokrati - såväl barbarer som negrer och norrlänningar kunde avancera i graderna om de var riktigt bra soldater/officerare. En annan viktig aspekt är att krigsmakten är en integrerad del av statsapparaten och styrs av inställningen "krig är en fortsättning av politiken med andra medel". Något som är svårt att definiera men mycket viktigt är också "flexibel underkastelse" - alltså att soldater och officerare kan flyttas runt i militärstrukturen men fortsätter göra sitt bästa även i tråkigare/ farligare/mindre prestigefulla positioner. Mer grundläggande är synen på kunskap och bildning som något vilket ska spridas genom allmän skolgång, kampanjer för att utrota analfabetism och inte minst utbildning av militär personal.
Arabländerna saknar helt detta. De är inte "nationer" i normal bemärkelse - det finns få skillnader mellan syrianer och irakier. Folk talar samma språk (arabiska, om än med dialektala skillnader), har samma religion (islam, även här med lokala varianter), har en gemensam historisk grundmyt (islams framväxt efter Mohammed) och likartad socio-ekonomisk struktur (tidigare feodalism, nu kleptokrati). Medan det går att få svenskarna att samtycka till värnplikt, byggande av regementen och skattehöjningar motiverat med hotet från ryssen eller dansken går det inte att motivera libyerna till detsamma genom att framhålla hotet från Algeriet.
Arabländerna styrs de facto långt mer av klantillhörighet än av nationalism. Och det gör att "flexibel underkastelse" inte fungerar, eftersom soldater och officerare kommer se alla omflyttningar som uttryck för maktkamper mellan klanerna och aktivt motarbeta den egna klanens motståndare - även om det skulle leda till nedsatt försvarsförmåga. Likaså kan inte manskap befodras utifrån kompetens, utan social status måste beaktas. Vilket i sin tur gör soldaterna omotiverade att prestera mer än absolut minimum, eftersom de vet att deras befodringsgång kommer vara begränsad av deras bakgrund.
Utbildningsnivån i arabvärlden har över lag varit mycket låg, och fokuserad på religiös undervisning snarare än teknik och naturvetenskap. (Vilket iofs beskriver läget i 1600-talets England ganska väl ...)
Det har gjort att kunskap sett som en maktfaktor, och att högre officerare aktivt försökt reglera tillgången till kunskap. I arab-militärer sköts reparationer på långt högre nivå än i västerländska krigsmakter - om USA har en tekniker på kompaninivå för att kalibrera stridsvagnarnas sikten är den arabiska motsvarigheten på bataljonsnivå, eller troligare på brigadnivå. Det gör att frontförbanden sällan kan utnyttja alla finesser i sin utrustning, dels att massor av materiel inte kan utnyttjas. Libyen under Khadaffi kunde tex bara bemanna 30% av sina stridsvagnar. Gissa vad det gör för signalförbanden och möjligheten att koordinera olika enheter?
Västerländska samhällen är demokratier. Kommunistiska samhällen är stenhårda diktaturer. Militären kan helt enkelt inte göra statskupp i dessa samhällen. Men arabländer är auktoritära stater - dessutom ofta inkompetenta auktoritära stater. Arab-militärer kan och har ofta gjort statskupper. Därför försöker arabiska ledningar (inklusive militärjuntor) förhindra militärens möjligheter att kuppa genom att aktivt motarbeta effektivitet. Det är extremt ovanligt med militärövningar större än brigad, och samarbetet mellan armé och flygvapen nära nog icke-existerande - just för att hindra någon ambitiös general från att ta makten. Att det gör militären väldigt ineffektiv i krig struntar ledningen i.
Det snackas mycket om skamkulturer vs skuldkulturer, där den skuldkulturelle erkänner sina fel pga intern övertygelse om att det är fel, medan den skamkulturelle inte erkänner sina fel pga intern övertygelse om att det är fel att erkänna fel. Något av detta präglar såväl arabvärlden som arabiska militärmakter. När brigadchefen i egyptiska armén upptäcker att IDF kringgått hans positioner förnekar han detta för sina överordnade tills IDF står i Kairos förorter. Under Yom Kippur-kriget 1973 avlyssnade egyptiska arméledningen de israeliska radiosändningarna, eftersom de utgick från att deras egna underordnade skulle ljuga för dem. Tacka tusan för att det är svårt att leda ett krig med rent lögnaktig information att agera utifrån. (Men det är inte unikt för arabvärlden - franska militären uppvisade faktiskt samma beteende i början av 1914.)
Någonstans i skärningen mellan skamkultur och låg utbildning finns motviljan att överge planer. Om en arabarmé gjort en plan kommer de följa den, även om planen är bevisligen föråldrad. 1991 kunde amerikanska rådgivare se hur saudiska, egyptiska och syriska artillerister besköt platser som irakierna hade lämnat dagar innan - eftersom det fanns en plan som sade att punkt 31 skulle beskjutas. Detsamma har gällt arabiska anfall, försvar och omgrupperingar i varje krig. Arabiska förband har slagits till sista man för att hålla vägkorsningen Grön, trots att fienden har kringgått vägkorsningen som därmed förlorat sitt värde.
Vad som däremot verkar fungera för arabiska arméer är att bygga på just klanstrukturen. Saudierna har sitt Nationalgarde, vilket består av beduin-klaner. Syrien och Egypten organiserade commando-bataljoner vilka fungerade som självständiga stridsgrupper utan samordning med resten av militären. Men genom sin ringa storlek och frånvaro av tunga vapen fungerar de dåligt i "riktiga" krig. De syriska commandobataljonerna kunde förvisso skada israeliskt pansar rejält, men när israelerna anpassade sig kunde de lätt blåsa bort commandos med artillerield (eller genom att undvika bergspass).
Citat:
Det är en mycket bra fråga som många försök besvara.
Troligen finns det ingen enskild variabel, utan en mängd samverkande faktorer.
Artikeln "Why arab lose wars" har redan nämnts. Det är en bra början.
En mer djupgående studie av alla krig arabvärlden varit inblandade i sedan 1945 är Arabs at War: Military Effectiveness, 1948-1991 .
Araber är inte per se dåliga soldater - det finns gott om exempel där de slagits till sista man, och det finns andra exempel där de lyckats göra riktigt djärva och framgångsrika anfall med bara AK47 som eldunderstöd.
Problemet är nog snarare att "västerländsk krigföring" (från grekiska hopliter och framåt) förutsätter ett mycket speciellt samhälle och samhällsideologi för att fungera. Antingen den västerländska varianten med medborgarskap, någon form av demokrati och "vi sitter i samma båt"-mentalitet eller den kommunistiska varianten där alla tidigare samhällsstrukturer krossas och ersätts av Kommunistisk Enpartistat (med lokala varianter).
I detta ingår en rejäl dos meritokrati - såväl barbarer som negrer och norrlänningar kunde avancera i graderna om de var riktigt bra soldater/officerare. En annan viktig aspekt är att krigsmakten är en integrerad del av statsapparaten och styrs av inställningen "krig är en fortsättning av politiken med andra medel". Något som är svårt att definiera men mycket viktigt är också "flexibel underkastelse" - alltså att soldater och officerare kan flyttas runt i militärstrukturen men fortsätter göra sitt bästa även i tråkigare/ farligare/mindre prestigefulla positioner. Mer grundläggande är synen på kunskap och bildning som något vilket ska spridas genom allmän skolgång, kampanjer för att utrota analfabetism och inte minst utbildning av militär personal.
Arabländerna saknar helt detta. De är inte "nationer" i normal bemärkelse - det finns få skillnader mellan syrianer och irakier. Folk talar samma språk (arabiska, om än med dialektala skillnader), har samma religion (islam, även här med lokala varianter), har en gemensam historisk grundmyt (islams framväxt efter Mohammed) och likartad socio-ekonomisk struktur (tidigare feodalism, nu kleptokrati). Medan det går att få svenskarna att samtycka till värnplikt, byggande av regementen och skattehöjningar motiverat med hotet från ryssen eller dansken går det inte att motivera libyerna till detsamma genom att framhålla hotet från Algeriet.
Arabländerna styrs de facto långt mer av klantillhörighet än av nationalism. Och det gör att "flexibel underkastelse" inte fungerar, eftersom soldater och officerare kommer se alla omflyttningar som uttryck för maktkamper mellan klanerna och aktivt motarbeta den egna klanens motståndare - även om det skulle leda till nedsatt försvarsförmåga. Likaså kan inte manskap befodras utifrån kompetens, utan social status måste beaktas. Vilket i sin tur gör soldaterna omotiverade att prestera mer än absolut minimum, eftersom de vet att deras befodringsgång kommer vara begränsad av deras bakgrund.
Utbildningsnivån i arabvärlden har över lag varit mycket låg, och fokuserad på religiös undervisning snarare än teknik och naturvetenskap. (Vilket iofs beskriver läget i 1600-talets England ganska väl ...)
Det har gjort att kunskap sett som en maktfaktor, och att högre officerare aktivt försökt reglera tillgången till kunskap. I arab-militärer sköts reparationer på långt högre nivå än i västerländska krigsmakter - om USA har en tekniker på kompaninivå för att kalibrera stridsvagnarnas sikten är den arabiska motsvarigheten på bataljonsnivå, eller troligare på brigadnivå. Det gör att frontförbanden sällan kan utnyttja alla finesser i sin utrustning, dels att massor av materiel inte kan utnyttjas. Libyen under Khadaffi kunde tex bara bemanna 30% av sina stridsvagnar. Gissa vad det gör för signalförbanden och möjligheten att koordinera olika enheter?
Västerländska samhällen är demokratier. Kommunistiska samhällen är stenhårda diktaturer. Militären kan helt enkelt inte göra statskupp i dessa samhällen. Men arabländer är auktoritära stater - dessutom ofta inkompetenta auktoritära stater. Arab-militärer kan och har ofta gjort statskupper. Därför försöker arabiska ledningar (inklusive militärjuntor) förhindra militärens möjligheter att kuppa genom att aktivt motarbeta effektivitet. Det är extremt ovanligt med militärövningar större än brigad, och samarbetet mellan armé och flygvapen nära nog icke-existerande - just för att hindra någon ambitiös general från att ta makten. Att det gör militären väldigt ineffektiv i krig struntar ledningen i.
Det snackas mycket om skamkulturer vs skuldkulturer, där den skuldkulturelle erkänner sina fel pga intern övertygelse om att det är fel, medan den skamkulturelle inte erkänner sina fel pga intern övertygelse om att det är fel att erkänna fel. Något av detta präglar såväl arabvärlden som arabiska militärmakter. När brigadchefen i egyptiska armén upptäcker att IDF kringgått hans positioner förnekar han detta för sina överordnade tills IDF står i Kairos förorter. Under Yom Kippur-kriget 1973 avlyssnade egyptiska arméledningen de israeliska radiosändningarna, eftersom de utgick från att deras egna underordnade skulle ljuga för dem. Tacka tusan för att det är svårt att leda ett krig med rent lögnaktig information att agera utifrån. (Men det är inte unikt för arabvärlden - franska militären uppvisade faktiskt samma beteende i början av 1914.)
Någonstans i skärningen mellan skamkultur och låg utbildning finns motviljan att överge planer. Om en arabarmé gjort en plan kommer de följa den, även om planen är bevisligen föråldrad. 1991 kunde amerikanska rådgivare se hur saudiska, egyptiska och syriska artillerister besköt platser som irakierna hade lämnat dagar innan - eftersom det fanns en plan som sade att punkt 31 skulle beskjutas. Detsamma har gällt arabiska anfall, försvar och omgrupperingar i varje krig. Arabiska förband har slagits till sista man för att hålla vägkorsningen Grön, trots att fienden har kringgått vägkorsningen som därmed förlorat sitt värde.
Vad som däremot verkar fungera för arabiska arméer är att bygga på just klanstrukturen. Saudierna har sitt Nationalgarde, vilket består av beduin-klaner. Syrien och Egypten organiserade commando-bataljoner vilka fungerade som självständiga stridsgrupper utan samordning med resten av militären. Men genom sin ringa storlek och frånvaro av tunga vapen fungerar de dåligt i "riktiga" krig. De syriska commandobataljonerna kunde förvisso skada israeliskt pansar rejält, men när israelerna anpassade sig kunde de lätt blåsa bort commandos med artillerield (eller genom att undvika bergspass).
Troligen finns det ingen enskild variabel, utan en mängd samverkande faktorer.
Artikeln "Why arab lose wars" har redan nämnts. Det är en bra början.
En mer djupgående studie av alla krig arabvärlden varit inblandade i sedan 1945 är Arabs at War: Military Effectiveness, 1948-1991 .
Araber är inte per se dåliga soldater - det finns gott om exempel där de slagits till sista man, och det finns andra exempel där de lyckats göra riktigt djärva och framgångsrika anfall med bara AK47 som eldunderstöd.
Problemet är nog snarare att "västerländsk krigföring" (från grekiska hopliter och framåt) förutsätter ett mycket speciellt samhälle och samhällsideologi för att fungera. Antingen den västerländska varianten med medborgarskap, någon form av demokrati och "vi sitter i samma båt"-mentalitet eller den kommunistiska varianten där alla tidigare samhällsstrukturer krossas och ersätts av Kommunistisk Enpartistat (med lokala varianter).
I detta ingår en rejäl dos meritokrati - såväl barbarer som negrer och norrlänningar kunde avancera i graderna om de var riktigt bra soldater/officerare. En annan viktig aspekt är att krigsmakten är en integrerad del av statsapparaten och styrs av inställningen "krig är en fortsättning av politiken med andra medel". Något som är svårt att definiera men mycket viktigt är också "flexibel underkastelse" - alltså att soldater och officerare kan flyttas runt i militärstrukturen men fortsätter göra sitt bästa även i tråkigare/ farligare/mindre prestigefulla positioner. Mer grundläggande är synen på kunskap och bildning som något vilket ska spridas genom allmän skolgång, kampanjer för att utrota analfabetism och inte minst utbildning av militär personal.
Arabländerna saknar helt detta. De är inte "nationer" i normal bemärkelse - det finns få skillnader mellan syrianer och irakier. Folk talar samma språk (arabiska, om än med dialektala skillnader), har samma religion (islam, även här med lokala varianter), har en gemensam historisk grundmyt (islams framväxt efter Mohammed) och likartad socio-ekonomisk struktur (tidigare feodalism, nu kleptokrati). Medan det går att få svenskarna att samtycka till värnplikt, byggande av regementen och skattehöjningar motiverat med hotet från ryssen eller dansken går det inte att motivera libyerna till detsamma genom att framhålla hotet från Algeriet.
Arabländerna styrs de facto långt mer av klantillhörighet än av nationalism. Och det gör att "flexibel underkastelse" inte fungerar, eftersom soldater och officerare kommer se alla omflyttningar som uttryck för maktkamper mellan klanerna och aktivt motarbeta den egna klanens motståndare - även om det skulle leda till nedsatt försvarsförmåga. Likaså kan inte manskap befodras utifrån kompetens, utan social status måste beaktas. Vilket i sin tur gör soldaterna omotiverade att prestera mer än absolut minimum, eftersom de vet att deras befodringsgång kommer vara begränsad av deras bakgrund.
Utbildningsnivån i arabvärlden har över lag varit mycket låg, och fokuserad på religiös undervisning snarare än teknik och naturvetenskap. (Vilket iofs beskriver läget i 1600-talets England ganska väl ...)
Det har gjort att kunskap sett som en maktfaktor, och att högre officerare aktivt försökt reglera tillgången till kunskap. I arab-militärer sköts reparationer på långt högre nivå än i västerländska krigsmakter - om USA har en tekniker på kompaninivå för att kalibrera stridsvagnarnas sikten är den arabiska motsvarigheten på bataljonsnivå, eller troligare på brigadnivå. Det gör att frontförbanden sällan kan utnyttja alla finesser i sin utrustning, dels att massor av materiel inte kan utnyttjas. Libyen under Khadaffi kunde tex bara bemanna 30% av sina stridsvagnar. Gissa vad det gör för signalförbanden och möjligheten att koordinera olika enheter?
Västerländska samhällen är demokratier. Kommunistiska samhällen är stenhårda diktaturer. Militären kan helt enkelt inte göra statskupp i dessa samhällen. Men arabländer är auktoritära stater - dessutom ofta inkompetenta auktoritära stater. Arab-militärer kan och har ofta gjort statskupper. Därför försöker arabiska ledningar (inklusive militärjuntor) förhindra militärens möjligheter att kuppa genom att aktivt motarbeta effektivitet. Det är extremt ovanligt med militärövningar större än brigad, och samarbetet mellan armé och flygvapen nära nog icke-existerande - just för att hindra någon ambitiös general från att ta makten. Att det gör militären väldigt ineffektiv i krig struntar ledningen i.
Det snackas mycket om skamkulturer vs skuldkulturer, där den skuldkulturelle erkänner sina fel pga intern övertygelse om att det är fel, medan den skamkulturelle inte erkänner sina fel pga intern övertygelse om att det är fel att erkänna fel. Något av detta präglar såväl arabvärlden som arabiska militärmakter. När brigadchefen i egyptiska armén upptäcker att IDF kringgått hans positioner förnekar han detta för sina överordnade tills IDF står i Kairos förorter. Under Yom Kippur-kriget 1973 avlyssnade egyptiska arméledningen de israeliska radiosändningarna, eftersom de utgick från att deras egna underordnade skulle ljuga för dem. Tacka tusan för att det är svårt att leda ett krig med rent lögnaktig information att agera utifrån. (Men det är inte unikt för arabvärlden - franska militären uppvisade faktiskt samma beteende i början av 1914.)
Någonstans i skärningen mellan skamkultur och låg utbildning finns motviljan att överge planer. Om en arabarmé gjort en plan kommer de följa den, även om planen är bevisligen föråldrad. 1991 kunde amerikanska rådgivare se hur saudiska, egyptiska och syriska artillerister besköt platser som irakierna hade lämnat dagar innan - eftersom det fanns en plan som sade att punkt 31 skulle beskjutas. Detsamma har gällt arabiska anfall, försvar och omgrupperingar i varje krig. Arabiska förband har slagits till sista man för att hålla vägkorsningen Grön, trots att fienden har kringgått vägkorsningen som därmed förlorat sitt värde.
Vad som däremot verkar fungera för arabiska arméer är att bygga på just klanstrukturen. Saudierna har sitt Nationalgarde, vilket består av beduin-klaner. Syrien och Egypten organiserade commando-bataljoner vilka fungerade som självständiga stridsgrupper utan samordning med resten av militären. Men genom sin ringa storlek och frånvaro av tunga vapen fungerar de dåligt i "riktiga" krig. De syriska commandobataljonerna kunde förvisso skada israeliskt pansar rejält, men när israelerna anpassade sig kunde de lätt blåsa bort commandos med artillerield (eller genom att undvika bergspass).
Tack för det välskrivna inlägget. Ligger nog mycket sanning i det du skriver.
Såg en dokumentär på Youtube som beskrev vapenhandeln i arabvärlden. (ska se om jag hittar den igen) Vapenhandeln i mellanöstern är till 100% baserad på korruption och kommission utgår till arabiska sheiker i miljarder. Bla sheiker som fått många hektar mark i England och ett slott osv. Det finns inget som är mer lättmutade än en arab. De köper in en massa skit de varken kan hantera eller behöver bara för att gynna deras ego/klan. Vi kan ta UAE tex som köpte in tre olika flygvapensystem samtidigt. Trots "på pappret" enorma armeer och teknik så är det fåraherdar med system som köpts in under narcisstiska former för att det gynnat ett enskilt egos "JAG" snarare en kollektiv konsekvensorientering. Enbart i saudiarabien finns det 400 genetiska sjukdomar som inte existerar nån annanstans. Trots rikedomen så fortplantar de sig bara med kusinerna. 8% av Quatars befolkning är hörselskadad pga av inavel. Om tex NATO skulle vilja röva bort oljan från Saudierna så skulle det ta sekunder att genomföra den operationen. Hela vapenhandeln i arabvärlden är ett berg av korruption med ANDRAS pengar. Pengar som ironiskt nog alltid hamnar/hanteras i de första judiska staterna i västindien. Det är uteslutande narcissister och hästskojare i samförstånd i ett sjukt system och det är bankirerna som står på prispallen och vinner varje gång. Ju mer klankultur desto bättre för vapenindustrin. Ju mer narcissism desto bättre. Saudierna klarar inte ens av att stoppa en hembyggd drönare av plåt från bönderna i Jemen.
Putin har retat Israel med att "de har ingen armé"
Putin har retat Israel med att "de har ingen armé"
__________________
Senast redigerad av Kulturmarxist 2020-09-11 kl. 18:42.
Senast redigerad av Kulturmarxist 2020-09-11 kl. 18:42.
Lite häpnadsväckande erkännande. USA är i Mellanöstern enbart för Iraelernas skull.
"USA:s militära närvaro i Mellanöstern handlar inte om att lägga beslag på olja eller liknande. Istället går det hela ut på att "skydda Israel", uppger president Donald Trump."
https://www.friatider.se/trump-usa-k...-israels-skull
"USA:s militära närvaro i Mellanöstern handlar inte om att lägga beslag på olja eller liknande. Istället går det hela ut på att "skydda Israel", uppger president Donald Trump."
https://www.friatider.se/trump-usa-k...-israels-skull
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
