GMU överklagande

Alltså. Vad ska man säga. En kvarts samtal eller om det är en halvtimme innebär ju så klart att ens en mästarpsykolog inte kan ge några vidare resultat. Det är uppenbart att många som nog är lämpliga blir utskickade och många som är mindre lämpade eller totalt olämpliga glider igenom. Inte mycket att göra åt saken. Något slags system måste de ju ha. Själv ljög jag massor under mitt psykologsamtal då jag inte alls hade någon lust att berätta att min far var narkoman och min mamma psykiskt sjuk. Misstänkte att detta skulle köra alla chanser jag hade. Så jag ljög och fick ett rätt kasst betyg (4-5, ej nog för tolkskolan, vilket var det jag ville göra).

Såhär i efterhand vet jag inte om det var bra eller inte. Jag hade VÄLDIGT mycket aggressioner som jag höll dolda, vilket kanske generellt inte är en jättebra kombination med vapen. Å andra sidan visste jag att jag vid konflikter på stan etc även under väldigt stressade situationer kunde hålla huvudet kallt, vilket jag hade en kompis som jag vet inte kunde. Han fick ändå en 8-9 av psykologen. Jag tror att min uppväxt iaf delvis gjorde mig ganska tålig för allmänt obehagliga och psykiskt pressade situationer.

Jag sa ju dock inget av detta till psykologen. Tror dock att jag var körd vilket som. Hon märkte väl att jag ljög men hade jag talat sanning hade jag ändå varit rökt. Alla har vi kanske inte det genetiska materialet eller uppväxten till att bli soldater, iaf inte när organisationen är så liten och sökanden så många.

Har en kompis som blev soldat sen. Trevlig prick, men herre gud vilka keffa polare han fick inom det militära. Det sa han själv. På all ledig tid blev de aspackade, rökte gräs och gormade ut allmänt kvinnorförnedrande smörja. Jag tänkte i mitt stilla, kanske något bittra, sinne "är det här Sveriges försvar?". Jag fick dock aldrig se grabbarna in action, så det är ju fullt möjligt att deras allmänt ocharmiga civila personligheter inte alls var representativa för deras effektivitet och disciplin i tjänst.

Tro mig du missar ingenting av en sk "karriär" i FM

Själv har jag troligtvis ADHD och klarade lumpen som jägarsoldat utan problem.
Visst det var jobbigt med stressen men jag klarade det fortfarande även fast andra föll bort.
Hade jag berättat detta för dom urusla psykologerna som jobbar med mönstringen hade jag väl aldrig gått vidare. Således du inte har någon grav psykisk sjukdom så klarar man det med rätt inställning. Och lyssna inte på vissa skrivbordskrigare här aka scheele. Garranterat en fet liten skyttesoldat som tror att han är världens krigare för att han bär grönt.

Innan var jag som dig. Jag ville verkligen detta mer en allt annat och då halva min familj är militärer hade jag kanske lite mer krav på mig. Men med tiden har vi alla avslutat detta kapitlet den enda som är kvar är 1 fallskärsmjägare.

Om jag var du skulle jag nästan föredra att bli lastbilschaufför.

Inom FM tjänar du en jävla pisslön, lastbilschaufförerna skrattar väl åt alla fattiga soldater. Du hotas med nedläggning 24/7 eftersom du bor i ett land som Sverige. Beroende på förband måste du vara ute, blöt, frysa och ibland bara sitta och uggla (skit tråkigt) på diverse ställe. Sen så måste ju alla soldater så småningom se sig om efter en ny karriär såvidare du inte är officer då kroppen inte lär palla längre en till 40.

Se inte detta som ett bakslag se detta som en möjlighet att skaffa ett riktigt jobb och en karriär som du kan njuta av livet ut. Att se militärer är enbart coolt på tv i verkligheten är det ett luffigt jobb