Sd är ett parti för förlorare. Inte för att det skulle saknas vinnare inom Sd, till exempel har ju den lilla ledningen och dess närmsta familjekrets lyckas skansa åt sig en hel del ekonomiska fördelar.
Men politiskt och framför allt ideologiskt är Sd en skock förlorare utan dess like. Det är också någonting som märks i den metapolitiska debatten om Sd.
Många gånger uppmärksammas Sd i termer av sitt martyrskap, det skrivs artiklar om hur Sd-are blivit misshandlade på stan, har fått problem på sina jobb eller liknande. Infallsvinkeln i reportagen är att det är synd om Sd. Att Sd är som ett missförstått litet barn. Kanske ett missförstått litet barn som säger att kejsaren är naken, när ingen annan ser. Men likväl, en aktör på den politiska scenen som det är synd om. Någon som söker tröst från ett etablissemang, och som ser sina framtidschanser öka när de får medlidande från andra. Så tänker enbart förlorare.
För den som verkligen är seriös i sitt engagemang, så är den här typen av problem och bemötande mest ett praktiskt problem. Blir man av med sitt jobb så är det först och främst en fråga om att lyckas hitta en ny inkomstkälla. Blir man nedslagen får man öka sitt säkerhetstänkande, inte gråta ut i pressen. Varför? Det hela är mycket enkelt.
Alla reportage som handlar om att det är farligt att ta ställning politiskt leder till att demoralisera folk som fortfarande inte tagit steget in i den politiska soldatesken. När AFA och RF slår ner Sd-are på gatan, så skriver deras vänner på Aftonbladet givetvis om de intet ont anande intervjuoffren av en anledning (självfallet egentligen, vad vore annars logiskt?). Bilden som Sd:s fiender vill mangla ut till alla tysta och fega Svensson är helt enkelt att det är farligt att engagera sig mot systemets heliga ko - invandringen. Den här verklighetsbeskrivningen ställer Sd villigt upp på, utan att inse hur oerhört destruktiv den är för alla andra än AFA med flera. Sd legitimerar i själva verket AFA:s våld mot dem själva när de gråter ut i pressen. Ännu fler människor drar sig för att gå ut aktivt och jobba för Sd och AFA uppfyller därmed sina mål. Kanske får Sd till och med en del avhopp, och de enda inom Sd som vinner på det här är en liten elit längst upp som vill göra poänger av martyrskapet. De är förlorarskapets asgamar, de är en ledning som tär på sina egna genom att blotta ut dem inför fienden.
Men Sd är också förlorare eftersom de är helt lamslagna inför att deras medlemmar och sympatisörer får svårt att få jobb eller blir av med sina jobb etcetera. Sd klagar och beklagar sig över det faktum att deras fiender håller fotfolket i ett slags karriärmässigt skräckgrepp. Men de gör ingenting åt det. De bedriver ingen metapolitisk kamp för alla sina medlemmar som drabbats av åsiktförföljelsen, de sätter inte in några motmedel för att bemöta plågoandarna. Det rimliga hade varit att de hade anordnat köpbojkotter riktade mot företag som uttalar sig negativt om Sd eller förföljer Sd-are på jobbet. I ett klimat där folk vet att Sd bemöter sina plågoandar med mer än bara krokodiltårar inför Bonniermedias kameror kommer det inte vara lika roligt att mobba Sd-are på arbetsplatsen.
Sd är ett parti vars ledning är just intresserade av att exploatera ett existerande missnöje för att tillskansa sig själva politisk makt. De enskilda medlemmarna ses enbart som ett medel, och inte som ett mål i sig. Alla politiska partier som har blivit starka har alltid insett värdet av att först och främst se sina medlemmar som den allra viktigaste tillgången. Ett sånt parti sparkar inte ut folk för att de säger någonting som är eller kan uppfattas som fel av fienden. Ett sånt parti hjälper de sina, och backar upp dessa utåt. Kanske tar man ett snack internt, men man går inte ut inför öppen ridå och slaktar sina egna trotjänare inför en ivrig och skadeglad kår av journalistsadister. Man gör inte så, helt enkelt för att man inser att folk som tror på ens ideal är så tusenfalt mycket mer värda än de som arbertar mot dessa ideal.
Sd är också ett parti som riktar in sig på just de som är förlorare i dagens samhälle. Hela deras retorik bygger på att de som har det dåligt bör skylla det på invandringspolitiken, att det är en exogen faktor som är orsaken till det egna lidandet och misslyckandet. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det svenska folkets förintelse varken beror på, eller står och faller med invandringsfrågan. Även med stängda gränser kommer det svenska folket dö ut om allt annat står sig lika idag. Ty problemet som vår folkstam står inför är en bristande darwinistisk kompass, en bristande insikt om att överlevnad är prio ett och att den är någonting man måste kämpa för. Folk måste själva börja förändra sina liv, arbeta aktivt för att bli folkfränder, uppfostra barn och framför allt börja tänka självständigt. Dagens system erbjuder ingen ljusning i dessa frågor, och det enda Sd erbjuder är att bygga vidare på dagens system fast med vissa mindre modifikationer i migrationspolitiken.
Sd fungerar här inte bara otillräckligt, utan direkt kontraproduktivt. Sd predikar ett passivt stöd till ett system som hatar oss och som kommer leda till vårt eget försvinnande. Så agerar enbart förlorare med en ryggradslös slavmoral.
Vad Sd bör göra är att rikta in sig på färre offer för dagens samhällssystem som ska ge de sitt stöd, och istället fostra en kader av kämpar. Sd behöver inte massa alkisar som sitter och klagar på negrer på någon parkbänk, faktum är att dessa trasiga individer enbart bör tas upp i partiet om de är beredda att lägga ner sitt drogmissbruk och börja bli en tillgång för partiet. Inte heller bör Sd ragga röster bland arbetslösa som de inte gör något åt, istället bör SDU ta på sig ansvaret att anställa en egen SYO-konsulent som fixar jobb åt de unga medlemmarna. Partiet bör i högsta möjliga mån hjälpa sina kamrater att få jobb inom den produktiva sektorn i det breda samhället, inte favorisera en liten klick av särskilt ryggradslösa rövslickare som jobbar på deras riksdagskansli. Inte heller är det värt att rekrytera folk som gråter över att invandrarna "tar våra tjejer", Sd bör klart och tydligt bygga upp en folkmedveten organisation som istället hjälper dessa människor att själva få tjejer.
Men för allt detta, krävs en ledning som är stark och som tror på det de gör, som tror på sitt manskap och som vill andra än sig själva väl. Ledningen måste vara ett föredöme, för ett parti brukar i regel aldrig bli starkare än sin ledning. Och det är här som Sd:s problem börjar.
Jimmie Åkesson är ett mobboffer som aldrig haft en normal anställning ute i det produktiva amhället på något sätt. Han har enligt egen utsago drivit något "UF-företag" när han var student vilket med viss generositet högst kan ses som en hobby. Inget ont om UF, men att det är just hobby framgår ganska tydligt när man läser på deras hemida.
http://www.ungforetagsamhet.se/organ...-foretagsamhet
Man är alltså inte "företagare" för att man har drivit ett skolprojekt om företagande. Det är bra att barn gör det precis som det är bra att barn gör sina läxor, men man får se det för vad det är.
Likaså har den högste ledaren inom Sd misslyckats med att ta examen, vilket gör att hans arbete som politiker är den enda födkroken han egentligen kan ha. För vilken arbetsgivare skulle vilja anställa någon som inte ens klarade av att gå ut sin utbildning?
forts...
Men politiskt och framför allt ideologiskt är Sd en skock förlorare utan dess like. Det är också någonting som märks i den metapolitiska debatten om Sd.
Många gånger uppmärksammas Sd i termer av sitt martyrskap, det skrivs artiklar om hur Sd-are blivit misshandlade på stan, har fått problem på sina jobb eller liknande. Infallsvinkeln i reportagen är att det är synd om Sd. Att Sd är som ett missförstått litet barn. Kanske ett missförstått litet barn som säger att kejsaren är naken, när ingen annan ser. Men likväl, en aktör på den politiska scenen som det är synd om. Någon som söker tröst från ett etablissemang, och som ser sina framtidschanser öka när de får medlidande från andra. Så tänker enbart förlorare.
För den som verkligen är seriös i sitt engagemang, så är den här typen av problem och bemötande mest ett praktiskt problem. Blir man av med sitt jobb så är det först och främst en fråga om att lyckas hitta en ny inkomstkälla. Blir man nedslagen får man öka sitt säkerhetstänkande, inte gråta ut i pressen. Varför? Det hela är mycket enkelt.
Alla reportage som handlar om att det är farligt att ta ställning politiskt leder till att demoralisera folk som fortfarande inte tagit steget in i den politiska soldatesken. När AFA och RF slår ner Sd-are på gatan, så skriver deras vänner på Aftonbladet givetvis om de intet ont anande intervjuoffren av en anledning (självfallet egentligen, vad vore annars logiskt?). Bilden som Sd:s fiender vill mangla ut till alla tysta och fega Svensson är helt enkelt att det är farligt att engagera sig mot systemets heliga ko - invandringen. Den här verklighetsbeskrivningen ställer Sd villigt upp på, utan att inse hur oerhört destruktiv den är för alla andra än AFA med flera. Sd legitimerar i själva verket AFA:s våld mot dem själva när de gråter ut i pressen. Ännu fler människor drar sig för att gå ut aktivt och jobba för Sd och AFA uppfyller därmed sina mål. Kanske får Sd till och med en del avhopp, och de enda inom Sd som vinner på det här är en liten elit längst upp som vill göra poänger av martyrskapet. De är förlorarskapets asgamar, de är en ledning som tär på sina egna genom att blotta ut dem inför fienden.
Men Sd är också förlorare eftersom de är helt lamslagna inför att deras medlemmar och sympatisörer får svårt att få jobb eller blir av med sina jobb etcetera. Sd klagar och beklagar sig över det faktum att deras fiender håller fotfolket i ett slags karriärmässigt skräckgrepp. Men de gör ingenting åt det. De bedriver ingen metapolitisk kamp för alla sina medlemmar som drabbats av åsiktförföljelsen, de sätter inte in några motmedel för att bemöta plågoandarna. Det rimliga hade varit att de hade anordnat köpbojkotter riktade mot företag som uttalar sig negativt om Sd eller förföljer Sd-are på jobbet. I ett klimat där folk vet att Sd bemöter sina plågoandar med mer än bara krokodiltårar inför Bonniermedias kameror kommer det inte vara lika roligt att mobba Sd-are på arbetsplatsen.
Sd är ett parti vars ledning är just intresserade av att exploatera ett existerande missnöje för att tillskansa sig själva politisk makt. De enskilda medlemmarna ses enbart som ett medel, och inte som ett mål i sig. Alla politiska partier som har blivit starka har alltid insett värdet av att först och främst se sina medlemmar som den allra viktigaste tillgången. Ett sånt parti sparkar inte ut folk för att de säger någonting som är eller kan uppfattas som fel av fienden. Ett sånt parti hjälper de sina, och backar upp dessa utåt. Kanske tar man ett snack internt, men man går inte ut inför öppen ridå och slaktar sina egna trotjänare inför en ivrig och skadeglad kår av journalistsadister. Man gör inte så, helt enkelt för att man inser att folk som tror på ens ideal är så tusenfalt mycket mer värda än de som arbertar mot dessa ideal.
Sd är också ett parti som riktar in sig på just de som är förlorare i dagens samhälle. Hela deras retorik bygger på att de som har det dåligt bör skylla det på invandringspolitiken, att det är en exogen faktor som är orsaken till det egna lidandet och misslyckandet. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det svenska folkets förintelse varken beror på, eller står och faller med invandringsfrågan. Även med stängda gränser kommer det svenska folket dö ut om allt annat står sig lika idag. Ty problemet som vår folkstam står inför är en bristande darwinistisk kompass, en bristande insikt om att överlevnad är prio ett och att den är någonting man måste kämpa för. Folk måste själva börja förändra sina liv, arbeta aktivt för att bli folkfränder, uppfostra barn och framför allt börja tänka självständigt. Dagens system erbjuder ingen ljusning i dessa frågor, och det enda Sd erbjuder är att bygga vidare på dagens system fast med vissa mindre modifikationer i migrationspolitiken.
Sd fungerar här inte bara otillräckligt, utan direkt kontraproduktivt. Sd predikar ett passivt stöd till ett system som hatar oss och som kommer leda till vårt eget försvinnande. Så agerar enbart förlorare med en ryggradslös slavmoral.
Vad Sd bör göra är att rikta in sig på färre offer för dagens samhällssystem som ska ge de sitt stöd, och istället fostra en kader av kämpar. Sd behöver inte massa alkisar som sitter och klagar på negrer på någon parkbänk, faktum är att dessa trasiga individer enbart bör tas upp i partiet om de är beredda att lägga ner sitt drogmissbruk och börja bli en tillgång för partiet. Inte heller bör Sd ragga röster bland arbetslösa som de inte gör något åt, istället bör SDU ta på sig ansvaret att anställa en egen SYO-konsulent som fixar jobb åt de unga medlemmarna. Partiet bör i högsta möjliga mån hjälpa sina kamrater att få jobb inom den produktiva sektorn i det breda samhället, inte favorisera en liten klick av särskilt ryggradslösa rövslickare som jobbar på deras riksdagskansli. Inte heller är det värt att rekrytera folk som gråter över att invandrarna "tar våra tjejer", Sd bör klart och tydligt bygga upp en folkmedveten organisation som istället hjälper dessa människor att själva få tjejer.
Men för allt detta, krävs en ledning som är stark och som tror på det de gör, som tror på sitt manskap och som vill andra än sig själva väl. Ledningen måste vara ett föredöme, för ett parti brukar i regel aldrig bli starkare än sin ledning. Och det är här som Sd:s problem börjar.
Jimmie Åkesson är ett mobboffer som aldrig haft en normal anställning ute i det produktiva amhället på något sätt. Han har enligt egen utsago drivit något "UF-företag" när han var student vilket med viss generositet högst kan ses som en hobby. Inget ont om UF, men att det är just hobby framgår ganska tydligt när man läser på deras hemida.
http://www.ungforetagsamhet.se/organ...-foretagsamhet
Citat:
Ung Företagsamhet är en ideell och obunden organisation med syftet att tillsammans med skolan införa entreprenörskap och ett engagerat näringsliv i utbildningssystemet. Ung Företagsamhet ger barn och ungdomar möjlighet att träna och utveckla sin kreativitet, företagsamhet och sitt entreprenörskap.
Man är alltså inte "företagare" för att man har drivit ett skolprojekt om företagande. Det är bra att barn gör det precis som det är bra att barn gör sina läxor, men man får se det för vad det är.
Likaså har den högste ledaren inom Sd misslyckats med att ta examen, vilket gör att hans arbete som politiker är den enda födkroken han egentligen kan ha. För vilken arbetsgivare skulle vilja anställa någon som inte ens klarade av att gå ut sin utbildning?
forts...
