Ni höginkomsttagare

Du menar 10 miljoner på "buffertkontot" och sedan ett xx antal miljoner till eftersom 10 miljoner genererar 600 000:- om man räknar med 6% ränta vilket innebär 420 000:- när skatten är betald dvs. inget man kan åka första klass till New York och bo på Plaza för.

Ditt resonemang faller som en plattfisk från ett höghus. Snabbt, vingligt och illaluktande längs vägen.

Här har det spekulerats lite de senaste veckorna. Jag tror att de 120 tkr netto som jag tjänar netto kan klassas som ganska bra. Självklart inte i klass med en börs VD på Ericsson eller ABB eller liknande då de tjänar enorma pengar och dessutom är det "other peoples money"

Ni har gjort lite felaktiga antaganden.

1. Det är inte 50/50 mellan mig och min fru utan jag tjänar merparten.

2. Det är via mitt eget företag som är enormt framgångsrikt. Dvs jag kan själv påverka hur mkt jag tjänar. Vill jag ha 120 tkr netto så tar jag det och även mer om jag skulle känna behov av det. Chansen till riktigt dåliga tider är minimal eftersom riskspridningen i företaget täcker ett flertal branscher och produkterna kommer att behövas oavsett konjukturläge.

3. Min nuvarande ekonomiska situation har sett ut såhär i 5 år och huset byggdes under helt andra ekonomiska förutsättningar. Idag lånar jag inga fler pengar då det inte behövs. Alla bilar är köpta kontant och jag har ett buffertkonto på cirka 250 tkr samt även en del andra besparingar.

4. Huset skall amorteras successivt och inom 10 - 15 år så skall det vara helt amorterat.

5. Jag gör maximal pensionsavsättning dvs 35% av min lön för att säkra att jag kommer att ha mer eller mindre oförändrad inkomst när jag pensionerar mig om 20 -25 år.

Självklart skulle jag kunna prioritera om och amortera av huset betydligt fortare men hur kul är det? Jag älskar mina bilar och köra på banträffar. Skall jag hoppar över det x antal år för att betala av ett lån som jag ändå inte lider av? Ingen vet hur länge man lever och jag tänker inte försaka mina nöjen för att amortera av ett lån som ändå kommer att vara borta inom 10 - 15 år bara för att jag kan amortera bort det tidigare.

Ville bara göra lite förtydliganden.

Bestämde mig för några år sedan att jag vill ha kakan och jag vill äta den, så därför ordnade jag mig ett jobb på Nordsjön där jag jobbar 2 veckor och är ledig i 4 veckor. I år har jag fått ut 39 500:- netto i snitt i månaden, hade jag velat tjäna mer så hade jag kunnat jobba vid all ledig tid men har valt att vara ledig istället.
Jag amorterar hårt, sparar ca 20% av lönen i aktier, åker till Phuket ca 2 månader om året (drar nu i Januari), har ett fint stort hus i Sverige (men där jag bor är det ganska vettiga priser på husen), har en relativt ny bil, har ett litet nybyggt hus på Phuket (3-4 år gammalt). Får även utdelningar varje år från mina aktier men återinvesterar dem så ser det därför inte som en inkomst just nu.

Det som är gott är att sedan jag valde nytt jobb så har jag dels massvis av fritid, har alltid bra med pengar osv.. Det som ger mig bäst glädje är nog att köpa aktier varje månad och min plan är att aldrig sälja dem utan att istället i framtiden få fina utdelningar varje år

Jag bor utomlands (i ett "dyrt" land så att säga), där jag har en bra lön, men jag märker av att jag växte upp i Göran Perssons Sverige (även om han inte var den som först nämnde att alla svenskar borde ha en årslön på banken så var han bra på att upprepa denna tanke och framföra liknande ideer, vill jag minnas), för minst 50 % av min lön sparar jag, och det har jag gjort redan länge. (Sparandet är automatiserat på olika sätt och vis så det är inget jag behöver hålla på med aktivt)

Resten av pengarna, dvs. 50 % av min lön varje månad är jag dock ganska oansvarig med, så jag känner mig lite schizofren rent ekonomiskt. För samtidigt som jag nog sparar mer än de flesta både i Sverige och där jag bor, så använder jag mycket av det som inte sparas till lyxkonsumtion. Jag intalar mig själv att det är för att jag jobbar väldigt mycket, och då vill man inte ägna sin fritid åt att laga mat, t.ex. Dessutom bor jag i en storstad med väldigt bra restauranger, vilket innebär att det finns massvis med bra ställen att gå till, vilket jag också gör väldigt ofta. Lagar mat själv kanske 3-4 gånger per månad, annars är det uteluncher och utemiddagar hela tiden.

I staden där jag bor är det inte heller praktiskt att köra bil, då det inte finns någon parkering, det ofta är trafikstockningar mm., så jag kör endast bil om jag ska ut ur staden på helgerna. Resten av tiden är det tänkt att jag ska åka med allmänna färdmedel, men måste erkänna att jag sällan gör det, istället blir det taxi alldeles för ofta.

Dessa saker kan jag ibland ha ångest över, för jag hade nog velat vara mer ansvarsfull även med de resterande 50 % som jag inte sparar, men på något sätt känns det som en för stor uppoffring att inte kunna underlätta för sig själv på fritiden. Så det blir aldrig av att jag skär ned på lyxkonsumtionen.

Spenderar dock inte så mycket på mitt boende, eftersom jag numera äger det, och dessutom har jag valt att bo i ett mindre boende (sett till ytan) än vad de flesta med samma inkomstnivå som jag gör, helt enkelt för att jag hatar att städa och hålla på hemma, och jag resonerar som så att om vi bor i ett mindre hem, är det mindre att hålla ordning på. Så fast mitt hem har hög standard, är det nog till ytan inte större än medelsvenssons.

Reser dock en hel del, minst två långresor och många kortare blir det varje år, då jag gillar att resa, men jag har inget annat speciellt intresse som jag lägger mycket pengar på.

Den största fördelen med att ha en bra inkomst, som jag ser det, är att man är fri och slipper tänka på ekonomin lika mycket. Och då menar jag inte att oroa sig över framtiden mm, utan mer jordnära saker som att jag aldrig kollar på priser när jag handlar (ok, gäller det något superdyrt som en bil är det klart att man gör det), utan istället väljer baserat på andra kriterier, att jag när jag vill resa någonstans inte behöver välja "ett billigt" resmål och det billigaste hotellet, utan har jag bestämt att jag vill resa någonstans kollar jag vilket det bästa hotellet är, eller vilket hotell som har något unikt som tilltalar mig mm., och behöver inte ens tänka på priset. Man lever sitt liv baserat på vad man är intresserad av och vad man gillar, och inte baserat på hur mycket pengar man har eller inte har, helt enkelt.

Jag hatar att behöva räkna notor och räkna ut vad man har för budget mm. och är så himla glad att jag slipper det tack vare min inkomst, så att jag kan skita helt i allt sådant är den största fördelen.

Jag känner inte att jag blir girigare och girigare hela tiden, för man hinner faktiskt inte göra av med hur mycket pengar som helst heller när man jobbar (och jag gillar mitt jobb, så jag drömmer inte om att sluta), men skulle jag bli av med allt jag har skulle jag ha svårt med övergången till ett låginkomsttagarliv tror jag.
Och jag kan hålla med den som sa att man blir lite avtrubbad efter ett tag. Jag köper i och för sig inte lyxbilar, men äter t.ex. på väldigt lyxiga ställen och efter ett tag blir man inte imponerad av något, och man tänker inte alls på att den måltiden man just åt kostade en hel familjs matbudget för flera månader. Det är synd, men så är vi nog som människor, tror jag. Man uppskattar inte det man har och kan göra om man gör det för ofta kanske?

Låter vettigt, vad skulle lönen då vara vid 97.8%?

Det och mycket annat intressant kan du själv se på länken nedan:
http://pejl.svt.se/visualisering/inkomster/var-ar-du/

Mycket intressant sida, kan dock tycka att skalan känns "låg", jag hamnar på 99% och har för mig att jag sett i liknande skalor att jag ligger runt 97% vilket kan kännas mer rimligt.

Givetvis så har jag inget som helst vetenskapligt belägg för detta men vi är ju trotts allt på Flashback.