Gick den högre kulturen under i början på 1900-talet med WW1?

En sak som jag intresserat mig lite för är hur många genier det faktiskt fanns i mitten och slutet på 1800-talet. Inom musiken hade vi Chopin, Verdi, Puccini, Tjajkovskij , Bizet, Wagner o.s.v. Inom litteraturen fanns Strindberg, Fröding, Dostojevkij, Tolstoy, Dickens, Nietzsche o.s.v.

Dessförinnan hade man haft sådana som Goethe, Beethoven o.s.v. Det mesta av våra odödliga klassiker och mest älskade musik skapades där någon gång under 1800- talet och strax dessförinnan. Men sedan hände något.

För mig känns det som mycket av t.ex. musik och litteraturninte har hållt samma klass. Det har förstås gjorts mycket pop och rock, men hur många odödliga fantastiska melodier och stycken har skapats för klassisk musik? Hur många operor har gjorts som kan mäta sig med Wagner, eller böcker som kan mäta sig med Dostojevskij?

Håller ni med, och i så fall vad var det som hände?

Filmindustrin tog över och musiken blev moderniserad i samband med radion. Vi har Chaplin, MJ, Presley och Hemingway som alla kom efter ww1.

Både första och andra världskriget får väl ses som brytningstider. Därefter så fick USA sin status som kulturell supermakt som håller i taktpinnen. Det är liksom ingen slump att allt som räknas upp ovan kom ifrån USA. Så till en viss del så handlar det nog om att vi ersätter den tidigare borgerliga kulturen med en kommersiell amerikansk.

Håller inte riktigt med om att kulturen gått ner. Mainstreamkulturen har gått ner i källaren såklart. Men trenden sedan femtiotalet är ju en subkulturalisering av kultursektorn. Vi har producerat enormt mycket bra inom enormt många genrer. Fantasy och science fiction existerade knappt innan sextiotalet och har producerat väldigt mycket i min mening högstående. Likaså inom musiken de senaste femtio åren. Det är bara svårare att hitta guldkornen.

Att konstmusik efter Första världskriget inte håller samma klass är p.g.a. modernismen (modern konst, i konstmusikens fall innebär det musik som tar stolthet i att vara svårlyssnad)... WW1 är väl en ganska bra brytpuntk mellan senromantik och modernism när det gäller musik, folk blev väl trötta på den romantiska andan eftersom kriget hade romantiserats...

Men! Bara för att konstmusiken blev konstig finns det ju fortfarande mycket bra orkestral, "symfonisk" musik än... Kolla upp film- och dataspelsmusik - den håller ofta samma klass som 1800-talets konstmusik men anses inte som konstmusik idag, eftersom dagens konstmusik måste vara just konstig... =)

Annars tycker jag att operan "Den listiga lilla räven" av Leos Janacek absolut kan mäta sig med verk som exempelvis Parsifal och Ringcykeln och den gjordes efter Första världskriget (urpremiär 1923)...

Operan kan vara lite svår att sätta upp i och med att många av rollerna innehas av djur men då jag såg den i Köpenhamn hade de lyckats lösa alltind väldigt bra, så att det inte ens bina (människor i dräkter men som visades i ett stort förstoringsglas och på så vis inte såg för stora ut, dessutom var hela scenografin väldigt psykedelisk)...

Här är den i alla fall tecknad och på engelska:
http://www.youtube.com/watch?v=UPSiQaujbTY

Och här är den på originalspråk (märisk tjeckiska) och rysk textning, operan börjar efter 14 min:
http://www.youtube.com/watch?v=z_eyDhq1ipQ

Just modernismen är ganska intressant, som kom då. För mig känns det nästan som en ursäkt att göra saker undermåligt, mediokert och uselt, under förevändning att det är nyskapande.

Det är svårt att sätta fingret på riktigt men jag kan tycka att t.ex. Chopin led lite grann av föregångaren till den här åkomman, med en slags överdriven virtuositet - för att inte tala om en sådan som Liszt. Ett slags överdrivet, billigt trixande som smetas på pianostycken som inte alls behöver göras så komplicerade. Där komplexiteten förstör och mest finns där för sin egen skull.

Med sedan under modernismen verkar man helt ha frångått grunden. Att ingen behöver skriva vacker musik, eller kunna måla tekniskt skickligt som Rembrandt, utan allt täcks av en billig fernissa av "nyskapande", för att liksom hänga ett stort skynke över faktumet att ingen av dessa figurer skulle kunna skriva odödliga melodier eller musik i klass med Beethoven, Wagner eller Tjajkovskij om man så försökte hela livet.

Samtidigt med er tidsskala blev en annan moral installerad. En annan moral som för övrigt bekämpades av Tyskland i två världskrig tills den höga Tyska moralen och all tidigare kultur mer eller mindre dog ut och ersattes med skräp producerat av denna andra typ av moral. Konst är inte längre vackert och musik kan vem som helst klippa ihop och falsifiera helt ogenerat. Allt är ok enligt segrarna så länge den högre moralen utraderas som folk och ersätts med medeltida babianism och denna annan typ av moral och pengar genereras till det bakom kulisserna styrande herrefolket. Söndra och härska...

Sen motarbetade ju nazisterna judiska kompositörer också, oberoende om de var så klassiskt stilrena som Mahler... Och hade det varit officiellt att Tjaikovskij var homosexuell hade säkerligen hans musik bränts på bål också... Och vad är en värld av klassisk musik utan Tjaikovskij?? Hälften av balettgenrens standardrepertoar är ju skriven av honom, typ... Plus välkända operor och symfonier...

Och som jag skrev i mitt inlägg så har den klassicistiska och romantiska stilen aldrig dött ut, lyssna på lite film- och dataspelsmusik, vettja! Det skulle inte förvåna mig om det komponerades mer romantisk och klassisk musik idag än under romantiken och klassicismen! Sen beror ju det hela på var man drar gränsen också, jag skulle absolut säga att en stor del av heavy metal-musiken är komponerad i romantisk anda, men det är väl bara jag, det?!

Det här rör ju inte enbart den nationalsocialistiska politik som fördes i Tyskland utan även tidigare generationers strävan efter ett samhälle värt att kämpa för. I takt med att folk av annan moral vunnit brohuvuden och mark i Europa och USA så har våra kulturella värderingar fullkomligt förstörts eftersom just vår kultur är basen i vår framgång och ett totalt hinder för dessa av lägre morals strävan efter världsherravälde. Heavy-metal är resultatet som uppstår när negerrytmer(rockNroll) möter intelligenta krav på underhållning. I stort sett alla moderna gitarr-virtuoser spelar någon form av metal. Något som är intressant är att shredda den harmoniska skalan. Då får man djup insikt i var metal kommer ifrån. Det går t.o.m att göra på en klassisk gitarr om man bara slår en gång på strängen och gör skitsnabba hammer-ons samtidigt som man flyttar handen över halsen. Låter sjukt

Ungefär såhär då??

Yngwie Malmsteen - I am a Viking - framförd på akustisk gitarr:
http://www.youtube.com/watch?v=e1h6kS_G5RY

Paganini var en av Yngwies största inspirationskällor... Märks det??

Som det redan har sagts, värderingsskifte i samhällseliten och delvis utbytande av densamma. Den gamla europeiska (eller i Förenta staterna engelskättade) intelligentian bröts ned och ersattes av en ny generation materialister och degenererade kulturbolsjeviker, ofta också av annan etnisk härstamning än värdfolkens. Det har åtminstone sedan Andra världskriget pågått en medveten kampanj för att beröva de västerländska folken deras historiska och kulturella arv, i syfte att demoralisera och intellektuellt kastrera folkens sunda krafter; i denna har förstås ingått att frångå den kultur som våra fäder skapade och förde vidare. Istället får massorna vulgärt våld och pornografi från HBO och Hollywood.

Ser man till samtiden är det ju inte enbart så att man producerar skräp, sterila epigonverk och vämjeliga halvpornografiska alster, man förvanskar också klassikerna till oigenkännlighet när de en gång uppförs, så att de blir ett hån mot sina upphovsmäns konstnärliga visioner. Det mixtras och trixas med dialog, scenografi och rolluppsättningar i teatern och operan; har någon nu levande svensk själ någonsin sett en Shakespeare-pjäs eller Wagner-opera utan att svinen till regissörer skall försöka göra den "modern" och "relevant"? Den nya uppsättningen av Parsifal på operan i Stockholm är långtifrån det värsta skräckexemplet, men ändå vänder det sig i magen när man tänker på vad där har gjorts med mästarens saga:

http://www.bachtrack.com/review-roya...a-parsifal-loy

Skall vi någonsin mer få se en hederlig Wagner-uppsättning utan avskyvärda "förbättringar" i politkorrektiserande syfte?

Det där om pornografiska alster - du vet väl om att sådana alltid har funnits, va?? Redan de antika flodkulturerna avbildade (Indus, Nilen) eller skrev om (Tvåflodslandet) snuskigheter... Men just ja, dessa var ju inte västerlänningar... Tur att vi i västvärlden aldrig har hållit på och målat nakna kvinnor och sånt och istället hållit oss till Shakespeares rumsrena pjäser utan snuskiga ordlekar och antydningar...
Jag tror de scenografiska lekarna beror mycket på att det är samma standardoperor som spelas om och om igen för samma publik... På så vis blir det ju lite repetition... Om man instället producerade nya verk tror jag knappast man hade satt upp dessa med sci-fi-scenografi på urpremiären...

Men skall man se samma verk om och om igen så är det ju faktiskt rätt trevligt om uppsättningarna ser lite olika ut varje gång... Sen är förstås inte alla moderniseringar bra, absolut inte, men ibland funkar det i mitt tycke... Jenufa i sovjetmiljö kring stalintiden istället för mähriskt sent 1800-tal tyckte jag inte gjorde någon skada, exempelvis...

Däremot minns jag då jag såg Parsifal och protagonisten spelades av ett barn (som mimade till en dold mansröst), och som byttes till en vuxen skådespelare när ... Alltså, jag fattar ju att det hela skall symbolisera karaktärsutvecklingen, men, men... Jag hade nog klarat mig utan det!

Men opera har väl alltid haft udda saker när det gäller roller... 40-åringar som spelar 16-åriga ungmöer, afrika- och asien-ättade som spelar roller i operor som utspelar sig i Europa på en tid då det knappt fanns sådana där, kvinnor (och förr i tiden kastrater) som spelar manliga ynglingar, osv, osv... Jag fattar ju själv att man inte kan hitta 16-åriga sångerskor eller operor åt icke-vita skådisar, så det är ju ett nödvändigt ont i dagens läge men den självklara lösningen hade ju givetvis varit att skriva fler operor och träna fler operasångare genom att helt enkelt ge genren mer stöd... Nu är jag egentligen emot att myndigheterna skall lägga sig i saker och tycker att marknaden borde reglera sig själv, men folk har ju fått så många chanser att ha god smak och ändå vägrar de att bättre sig när det gäller opera, så jag får ju vara pragmatisk och gå emot mitt ideal då jag rekommenderar mer statligt stöd för konstformen ifråga!

Att avbilda människokroppen i dess naturliga dräkt -- Det vill säga avsaknaden av dräkt -- ligger det inte av nödvändighet något pornografiskt i. Det beror helt på hur det görs, och vad framställningen syftar till. I Shakespeare åter förekommer förvisso en del "vågat" språk, liksom i många av våra värderade litterära klassiker, men skillnaden mot till exempel dagens HBO-seriers med svordomar och sexuella anspelningar sprängfyllda manus är även här milsvid; istället för lekfulla antydningar (som ju också gärna kan gå en alltför ung eller ouppmärksam publik över huvudet) serveras dagens ungdom en i många fall i det närmaste ren pornografi. Jag önskar inte framstå som någon inskränkt kälkborgare, men den explicita sexualiteten i vår tids så kallade kultur är både onödig och i de groteskare av de uttryck den tar sig rent frånstötande. Den främjar en osund mentalitet bland ungdomar och andra lättpåverkade individer. Och framför allt fördärvar den konsten genom att ersätta uttrycksfullt och intelligent konstnärs- och författarskap med mediokert men välsäljande material enbart ämnat antingen att chockera eller titillera (eller väl som vanligen, båda delarna).


Amen till det! Med så mycket annat trams och elände som skattepengarna tydligen räcker till finns det ingen ursäkt för våra dagars kulturella utarmning i detta avseende.