Mediantik?

Hej!

Vad är mediantik? Är det ett ackord med tersavstånd? Finns det något system där man kan kategorisera mediantiken (vilken roll spelar exempelvis en mediant till tonikan osv) är säker på att jag såg en cirkel likt kvintcirkeln fast med mediantik, någon som kan skicka en länk?

Bump.

Måste finnas nån som vet? Sökt överallt men hittar inget. Vad fyller medianterna för funktion beroende på om man utgår från T,S eller dominanten?

Nu är inte mediantik direkt det området jag har allra bäst koll på, men gör ett försök.

Mediantiska förhållanden finns mellan ackord på tersavstånd. De förekommer såklart diatoniskt - Em och Am är medianter till C, exempelvis. När man pratar om mediantik är det dock ofta kromatiska medianter man är intresserad av, som inte förekommer diatoniskt. Ett exempel på ett sådant förhållande kan vara C till Ab, exempelvis.

Vad gäller deras funktion så är det kanske lite svårt att säga nåt som stämmer i alla fallen, men oftast ger de en lite främmande känsla, en bra "krydda". I en ackordföljd som C-F-Ab-C (där man då har två mediantiska förhållanden, F-Ab och Ab-C), har ju Ab:et en klart subdominantisk funktion.

De kan också fylla en lite mer dominatisk funktion - har man ackordföljden C-E-C kan man exempelvis stämförra G-G#-G och C-B-C, för att skapa ledtonsrörelse. Ibland används de lite som en vamp, och då får man ju en klar återgångskänsla varje gång man pendlar tillbaks till tonikan.

I början av andrasatsen i Dvoraks 9:e symfoni förekommer en väldigt trevlig ackordföljd, som innehåller lite mediantiska förhållanden:

E - Bb/D - E - Db
Bbb - Gbm - Db

(Bbb = dubbelsänkt B då, enharmoniskt omtolkat kan sista raden läsas A, F#m, C#)

Här har man då kromatiska mediantiska förhållanden mellan E-Db och Db-Bbb. Sista tre ackorden bildar en slags plagal kadens, bVI - iv - I, dock gör stämföringen att den har väldigt mycket riktning trots att det inte förekommer något dominantiskt ackord.

Skriver du själv musik? Isf utgår du alltid från tonikan när du klämmer in en mediant? Intressant med Dvorak exemplet, längesen jag lyssnade på largot, menar du snutten där orkestern spelar innan (oboen lr vafan det är) börjar spela temat? Ska prova exemplen på pianot och se om det framkallar ngn mystisk feeling. Tycker medianten C - ebm låter jävligt obehaglig! Mycket intressant detta.

Nu skriver jag ju nästan bara atonal musik så det blir ju sällan några treklanger överhuvudtaget. Men jag förknippar iaf medianter, särskilt inom filmmusik, med enklare förhållanden med utgångspunkt från tonikan, men det finns ju inget som förhindrar en från att göra längre passager som E-Db-Bbb i Dvorak-exemplet. Och ja, det är brass(faktiskt brass + fagott och klarinett)-ackorden i början som ackordföljden gäller.

C-Ebm är ju lite ovanlig - mellan dur- och mollackord på litet tersavstånd uppåt samt stort neråt är det inga gemensamma toner. Är ackordtypen densamma i ett kromatiskt mediantförhållande (kanske missbrukar termen här, inte helt 100% faktiskt, men menar då alla icke-diatoniska tersförhållanden, alltså inte sådana som C-Em eller Cm-Eb) kommer det dock alltid vara en ton gemensam - C-Eb, C-E, C-A, C-Ab, likadant Cm-Ebm, Cm-Em, Cm-Am, Cm-Abm, har alla en ton gemensam. Skiftar ackordtypen (och det är en kromatisk mediant) så kommer det inte vara någon ton gemensamm alls - C-Ebm, C-Abm samt Cm-E, Cm-A.

Hur som helst, vad detta har som resultat är ju att förhållanden av typen C-Ebm som du nämnde känns betydligt mer främmande och kanske lite obehagliga/spooky, medan de andra är lite mer smooth.