Kvinnor - är ni rädda?

Det obehagliga jag har råkat ut för var inom hemmets 4 väggar som barn.

Ja, det händer att jag undviker att gå ut när det är mörkt. Jag bor ute på landet och en f.d. väninna till mig talade om för mig att den vanligaste våldtäktssituationen på landet är överfallsvåldtäkter.

Ja, det händer att jag ökar på stegen ibland.

När jag var ung var jag och mamma och hämtade ut ett pessar åt mig. På vägen hem läxade morsan upp mig om vad killar tyckte om tjejer som låg med vem som helst. Det talade hon f.ö. om för mig vid andra tillfällen också.

Jag personligen har svårt att anpassa mitt liv efter den lilla chansen att jag ska bli påhoppad och misshandlad. Då har man förlorat på något vis och alla idioter har vunnit.

Det är tipset jag har till er kvinnor, låt inte era rädslor för osannolika händelser styra ert liv.
Sen kanske man inte behöver göra som vissa män heller och tumma för mycket på sin egen säkerhet.

Självklart bör man inte låta livet styras av rädslan för att bli överfallen, men ren självbevarelsedrift är ju alltid en bra egenskap...

Är ni rädda för att bli utsatta för våld eller övergrepp när ni vistas ute på kvällar och nätter?
Inte rädd, men tanken finns i bakhuvudet. Skannar av torget när jag kommer upp ur tunnelbanan, lyssnar inte på musik i hörlurar. Är vaksam på folk runtom mig, går hem snabbt.

Undviker ni vissa platser eller tar speciella vägar när ni ska hem och i sådana fall varför?
Undviker gärna ensliga vägar. Skulle heller aldrig åka svarttaxi ensam.

Har någon av er råkat ut för något obehagligt, vad i sådana fall och vet ni av vem?
Ja, ett sexuellt ofredande av en okänd kille.

Har ni fått eller fick ni några direktiv hemifrån från era föräldrar om hur ni bör agera?
Gå på upplysta vägar, lyssna inte på musik i hörlurar, ha inte högklackat så du kan springa. Det sista rådet lyder jag dock inte.

Väldigt sällan, jag brukar inte tänka så mycket på det mer än om jag är i en situation som jag faktiskt upplever som lite hotfull - typ att nån skum typ går efter en eller nåt sånt.

I staden jag bodde då jag var singel gick jag inte genom parken när jag skulle hem, det var ungefär lika nära hem från stan och vännerna en bättre upplyst väg så jag brukade ta den.

Nej, faktiskt aldrig. Ska man tro media så är jag väl typ den enda kvinnan i Sverige som inte har det.

Mnja, direktiv och direktiv. Mamma är orolig och förmanar mest hela tiden. Jag gör som jag vill ändå, men jag är inte direkt oförsiktig för det.

Är ni rädda för att bli utsatta för våld eller övergrepp när ni vistas ute på kvällar och nätter?

Ibland om man märker någon halvshady person som går bakom en och stirrar på en, speciellt om denne är äldre eller har lite klassiskt utseende för sådant (inte för att jag brukar ha fördomar men det väcker ju lite rädsla på något sätt). Då tänker man ju att det finns risk för våldtäkt.

Undviker ni vissa platser eller tar speciella vägar när ni ska hem och i sådana fall varför?

Går den snabbaste och mest praktiska vägen hem, så kan inte riktigt säga något på den punkten, men annars tar man sig ju inte genom områden som verkar mer "shady".

Har någon av er råkat ut för något obehagligt, vad i sådana fall och vet ni av vem?

Inte av vem som identitet men en gång när jag var runt 14-15 som en man gick förbi mig och smekte mig på röven och sedan gick vidare, lite medan han gick (alltså tydligt med handen, inte bara att han råkade nudda mig). En annan gång en lärare brukade tappa en penna och säga att någon skulle ta upp den, 99% av tiden en av tjejerna. Ingen sade egentligen något till rektorn utan istället vägrade alla och skämtade om att han var lat, fick bara ovälkomna blickar istället :S

Har ni fått eller fick ni några direktiv hemifrån från era föräldrar om hur ni bör agera?

Om man är mer lättklädd, stäng jackan och gå snabbt. Var ensam så lite som möjligt och låtsats prata i telefon om något verkar fel.

Jo, du har till rätt stor del rätt i det du skriver. Men mina erfarenheter har präglat mig djupt. Att ha fått sin barndom krossad innebär i mångt och mycket att man ständigt är beredd på att ALLT kan hända.

Men jag kan också tycka: varför ta onödiga risker? Måste du verkligen följa med en okänd man hem? Är du tvungen att åka svarttaxi? Om du är tillsammans med en man som visar sig vara en misshandlare så gå! Ja, det är lätt att säga. Det vet jag. Men är det värt att riskera liv och lem för honom?

Å andra sidan: min mamma stod ut tillräckligt länge för att få mig vilket jag känner mig rätt glad över.

Kom dock att tänka på att jag har råkat ut för nån slemmig typ som först frågade mig om någon gata för några år sedan. När jag sa att jag inte visste var den låg började han gagga om hur sexig jag var. Jag började pyssla med mitt och han gav till slut upp. Det var mitt på ljusa dagen.

Jag har sett honom i tvättstugan några gånger. Han har inte gjort något då men ett par gånger har jag låtsats prata i telefonen i alla fall.

Det har också hänt att jag har råkat ut för ett par killar som har blottat sig. Det var i början av 1990-talet. Jag lyckades att skaka dem av mig.

Väldigt tråkigt att höra, vad man upplever i sin barndom kan nog ofta prägla resten av livet.
Min människosyn är som bekant inte den allra bästa och jag har mina anledningar till det, även om min yngre barndom var väldigt bra. Så jag kan kanske sätta mig in lite i hur svårt det är att släppa gamla händelser.

Sen hjälper det givetvis inte att jag är cynisk in i benmärgen, jag kallar det realism för att det ska låta bättre


En misshandlande man ska lämnas och anmälas omedelbart, en sådan man är uppenbarligen ett själviskt arsle som inte förtjänar kärlek. Ett par rediga kok stryk kan han dock få gratis.


Det förstår jag, även om jag samtidigt tycker att hon borde ha lämnat honom direkt. Finns andra män som inte är psykopater att lägga sin energi på, och möjligtvis skaffa barn med.

Ja, ett antal gånger och den överlägset mest skrämmande upplevelse jag utsatts för av en vuxen man hände redan i barndomen.

Jag var runt tolv år och gick ensam på en smått avlägsen grusad skogsstig mitt under en het och solig sommardag.

Ljudet av andra steg nådde mina öron då det plötsligt, som från ingenstans, dök upp någon bakom mig och jag vände mig reflexmässigt om ett par gånger för att få en bild av denna främling som gick där så tätt inpå.

Det visade sig vara en ung man, uppskattningsvis mellan 18-25 år.
Lång, solbränd, mörkhårig och klädd i en ljus tetröja som kompletterats med såna där fula trekvartsshorts som tycks vara en sedvanlig sommarklädsel bland många ynglingar.

En, vid första anblick, helt vanlig och estetiskt rätt snygg ung kille som med största sannolikhet endast var på väg åt samma håll som jag men ändå, trots denna logiska tanke var det något i mitt inre som triggade en nästintill omedelbar kuslig känsla.

En ond aning som bredde ut sig i själva atmosfären och skvallrade för mig att det var *något* som inte riktigt stämde över detta scenario.

Driven av min stegrande oro tog jag det något drastiska beslutet att ändra riktning och hoppa över den lilla fors som rann längs stigen, rakt in i närmaste skogsglänta och det var strax efter denna handling som alla mina aningar bekräftades - ynglingen gjorde en snarlik tvärvändning i samma riktning och i detta ögonblick insåg jag att det avgörande draget för mig var att bara springa av all den kraft jag förmådde och det gjorde jag också.

Jag sprang för glatta livet, utan att vända mig om, och med siktet exklusivt inställt på det närliggande bostadsområde där jag visste att den motiverande tryggheten väntade på att åter bli min och jag stannade inte förrän målet var fullt nått.

Aldrig har jag känt mig så liten som då. Aldrig kommer denna händelse att lämna mitt minne och aldrig någonsin kommer jag att förstå varför den här killen handlade som han gjorde och detta sistnämnda är nog det faktum som skrämmer mig mest. Att inte förstå.

Blev manad av modern att införskaffa ett överfallslarm vid vårt senaste besök på Clas Ohlson.

Visade sig vara ett klokt drag i slutändan då jag inte längre känner samma oro nu när jag "garderat" mig inför alla de potentiella faror som kan tänkas inträffa under mina kommande kvälls och nattliga promenader.

Det är aldrig fel att vara på den säkra sidan, ett motto som i mångt och mycket är värt att anpassa sitt dyrbara liv efter.