Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande och förlagan till Hugo Rask

Och nu bekräftar Roy själv att han är Hugo Rask. http://www.fokus.se/2014/10/roy-ande...-ar-hugo-rask/

I nästa nummer av Fokus intervjuas Roy Andersson. Han säger där att han haft ett förhållande med Lena Andersson, för tio år sedan. Han säger att han vill ha förhållandet ogjort och påstår att han inte läst boken om Hugo Rask. "Jag vill inte störa mig själv med det just nu." Hugo Rask skulle inte kunna säga det bättre själv. Egenmäktigt förfarande bekräftas.



Lena A har för övrigt en uppföljare om Ester Nilsson klar: Utan eget Ansvar. Mitt tips är att Hugo Rask knappt finns med i den alls.

Jag är ingen vän av Roy Andersson men varför skulle han vara tvungen att läsa någon skräpbok som påstås handla om honom själv? Jag kan inte se att det skulle vara negativt för honom överhuvudtaget.

Det är du som skriver "någon skräpbok", inte Roy A. Han vill inte ta reda på det, ännu (påstår han!). Jag vill inte störa mig själv med det just nu.

Är han intresserad av människor i samspel eller är han bara intresserad av egen egostärkning, och bleksminkade statister i enorma situationer?

Lena Andersson menar att Hugo Rask är en fiktiv figur.

http://www.dn.se/kultur-noje/lena-an...-fiktiv-figur/

När man läser boken inser man att Lena Andersson är en kaninkokare som inte accepterar att motparten har några som helst tankar kring ett ev förhållande utan helt skall låta henne agera. Hon är en stalker och en talker.

Det är klart att det var jag som skrev det. Fast måste hans intresse för människor i samspel just handla om att läsa den här boken?

Jag vet inte om du försöker ta ställning för Lena mot Roy eller vad du säger. Själv är jag tämligen skeptisk till båda. Allra mest förvånad är jag att Lenas texter så ofta får beröm, när de snarare känns känslostyrda och obalanserade. Jag vet inte hur hennes fiktiva bok är.

Han kanske prioriterar sitt arbete istället? Är man verkligen nödvändigtvis egocentrerad om man anser att i den mån man gör något av intresse för andra, så är det genom att skapa något som inte handlar om en själv (oavsett om det nu sedan visar sig ha intresse för någon annan), istället för att utgå ifrån att allt i ens personliga liv är extremt intressant för andra och av allmänintresse?

Notera att jag (och jag gissar att även du) inte vet ett smack om varför han svarar varken det ena eller det andra. Det går väl se hur han likaväl kan ha läst boken, men väljer att påstå att han inte har det för att slippa frågor? Samt att det likaväl kan i så fall handla om finkänslighet mot att ge sig in på något som bara riskerar offentlig nedsabling av varandra mellan två personer som har haft ett förhållande?

Att jag tar just det ovanstående exempel, bland alla andra tänkbara, beror på att jag själv skulle göra så. Jag skulle göra så även om jag tog illa vid mig av vad man eventuellt skulle ha skrivit om mig och låta udda vara jämnt, för det kommer aldrig ut något positivt av att börja offentligt beskriva och uttala sig om en tidigare partner, speciellt om man nu redan har tagit illa vid sig av vad den andre har sagt/skrivit offentligt, eftersom det i regel inte lär bli något positivt, utan istället något negativt. Jag har träffat få personer som är rättvisa efter att ett förhållande har tagit slut, samt desto mindre rättvisa brukar de flesta vara, desto mer känslomässigt negativ sluttiden av förhållandet och avslutet var och desto närmare i tiden det skedde. Till och med att vara rättvis och inte bli sårad av den andre kan uppfattas sårande av den andre. I den mån det är vettigt att diskutera ett avslutat förhållande är enligt min erfarenhet att diskutera det med personen man var tillsammans med, samt helst göra det efter en tid då båda förhoppningsvis har gått vidare och känslorna har lagt sig. Om ens då, eftersom min erfarenhet från kvinnor är att om de endast kan minnas de negativa känslorna och uppfattningarna från slutet av förhållandet i början, så kan de lätt bli svärmiska igen när de minns alla de positiva sakerna från början av förhållandet och glömma allt det som gjorde att förhållandet blev dåligt och känslomässigt negativt. Det handlar ju om förmågan att kunna ha alla delarna i huvudet samtidigt och både kunna erkänna även allt det positiva, men samtidigt acceptera det som gjorde att det inte fungerade.

Sedan kan jag inte förstå helt utomstående människor som överhuvudtaget inte var med i förhållandet, men som väldigt märkligt nog anser sig både ha någon slags universiell kunskap om det, göra en moralisk-etisk bedömning som de själva uppfattar som universiell (trots att sådana inte existerar) av detta förhållande de inte vet något om (inte ens de närmaste personerna till parterna brukar säkert veta vad som har försiggått), samt uppvisar negativa känslor, trots att de rimligtvis inte borde ha några anledningar att själva ha känslomässiga band till relationen. Jag förstår det inte, eftersom det varken är rationellt, logiskt eller intelligent (eftersom det onekligen kräver en rad felbedömningar). Kanske föga överraskande är det vanligast bland kvinnor.

Edit: Sedan kan jag så klart mycket väl tänka mig att han är egocentrerad, egoistisk och prioriterar sina egna behov. Åtminstone är det min erfarenhet av kvinnor som sysslar med vissa sorters konst, litteratur, artisteri m.m. Skådespelerskor är enligt min erfarenhet värst bland dessa när det gäller egocentrism, egennytta och inte minst när det gäller behovet av bekräftelse från andra, oavsett pris och konsekvenser. I grund och botten torde det inte vara värst överraskande om min erfarenhet skulle visa sig stämma mer generellt, med tanke på dels vad som krävs i dessa yrken och vilka behov de i första hand tillfredsställer...

AA, inte så mycket att säga. Lena är fethård, hårdare än alla pojkar. Inte alltid komfortabel.

Lite mystiskt det här. Lena har ny gubbfriend alltså? Jag sätter ändå en liten slant på att Lena är lesbisk men inte vågat komma ut ur garderoben, än.

Om en text handlar om en obalanserad och känslostyrd människa som Ester i Egenmäktigt förfarande blir ju texten därefter. Lena A gav snarare det motsatta intrycket när hon gav råd till lyssnare i P1 i somras, kommer inte ihåg programtiteln. Kvinnan var mycket saklig på gränsen till krass.

Nja, skulle snarare säga att huvudpersonen i boken har svårt att förstå motpartens totala brist på tankar kring förhållanden och kärlek. I slutet av boken pressas han ju att förklara sitt beteende och det enda han har att säga är i princip att han gör allt för att undvika obehag.

Om Lena Andersson har några tankar kring Roy Anderssons framgångar, skulle jag tror att hon förhåller sig till dem precis som Ester i boken: Som Rael här ovan skriver blir det bara en bekräftelse på fjäsket kring honom och hans ytliga verk.