Jag är en av de män vars partner tog abort utan att fråga mig först, även om jag, mot mitt eget samvete, skulle godkänt det, då hon blev gravid sista kvällen vi var tillsammans, efter 3 år av ett förhållande som gick upp och ner som en berg och dalbana.
Detta hände exakt för 3 år sedan nu, och jag tänker fortfarande regelbundet på aborten, hur hon berättade för mig hur hon såg fostrets händer och ögon i toaletten (8 veckor gammalt) innan hon gråtandes spolade ner det.
Det har varit en traumatisk upplevelse som jag själv inte upplevt, hörs knasigt ut men det har tagit väldigt stort på mig, eftersom det ju kunnat blivit ett barn.
Varje gång jag ser ett litet barn på runt 3 år så tänker jag på det som hänt, vad om hon tog beslutet att behålla det, hade det blivit en pojke eller flicka? skulle vi bott i hennes stad då? skulle jag haft ett annat jobb? hade vi kanske haft flera barn? eller hade vi slått upp och delat på barnet, som skulle fått en trist uppväxt?
Mycket som snurrar runt i mitt huvud, mycket som jag försöker glömma genom att spela datorspel eller träffa min nuvarande flickvän, eller dricka alkohol och se på film.
Det talas mycket om kvinnors emotionella skada när de gör aborter, och det kan jag förstå, jag skulle aldrig velat vara i min fd. flickväns situation den dagen på mottagningen, men jag tror hon är starkare än mig, för hon tänker inte längre på det, medans jag går runt och ältar det i årsvis.
Ibland tror jag att barnet tittar ned på mig, eller är hos mig på något sätt, och att jag då varje gång får en skam i kroppen eftersom det barnet aldrig blev till, jag tittar ut genom mitt lilla lägenhetsfönster, ut mot gården där andra glada föräldrars barn leker i snön i solskenet, och tänker att det är orättvist att inte hon eller han också fick uppleva detta. Att det bara blev ett par veckor.
Jag kommer troligtvis att skaffa och behålla barn en dag, med en vacker fru vid min sida. Jag kommer troligtvis att mer och mer glömma bort denna händelse, men jag kommer nog aldrig helt glömma bort barnet som aldrig blev.
Jag tror mig se barnet ibland när jag tänker på det hur det skulle varit idag, hur stor den är, vilka ljud den ger ifrån sig, hur den luktar som alla nyfödda gör...
Men jag ser den bara bakifrån, jag kan aldrig se ansiktet, det är bara svart, ett mörker..
Får tårar i ögonen när jag skriver detta