Tvåstaviga svenska ord med akut accent och betoning på första st som slutar på vokal?

Även om slutleden i hambo med all sannolikhet rent etymologiskt ursprungligen är ett ortnamns-bo, finns det ju inte, och har aldrig funnits, någon ort *Hambo, (dansnamnet är en förkortning av hambopolska, som i sin tur antas vara en sammandragning av hanebopolska, efter det hälsingska sockennamnet Hanebo) så hambo får väl anses vara ett ursvenskt icke-sammansatt exempel?

Sedan har vi de ursprungligen romska lattjo och stillo, som möjligen har stött uppkomsten av fyllo/pucko/miffo-familjen, och den ytterligare medlemmen i den familjen vulgo.

Om vi ska gå till dialekter har gotländskan en del växtnamn som är bestämda former. I och med att suffixet för bestämd form i femininum är -i, finns det en del blommor som följer mönstret, varav landskapsblomman rindi (murgröna) torde vara den mest kända.

Tråd utbruten ur Språkakuten.
/Mod.

Tjugi, tretti, förti o.s.v. uttalas ofta med akut accent. Vidare har vi kortformen bitti för bittida, men den påverkas väl av att alltid(?) stå till i morgon.

attji/attjo, hekto, tapto, dito, lotto, igloo, dandy, getto, Sifo, Valu, limbo, taxi, tango

Ja så torde det vara. Bittida kan stå för sig själv, men bitti känns bundet till uttrycket.

Menar du: ... så att accenten på »bitti« blir grav? SASO noterar bitt`i adv. ... ¹

Utöver i frasen »i morgon bitti« kan »bitti« förekomma sparsamt med »i morse« (förgången morgon). I Hemsöborna men nästan bara där. Om man får tro Korp:en.

¹ Efter övningar med stegen (best sing) och stegen (best plur) dristar jag mig till att citera källan ifråga. Efter det av mod vänligen raderade off-topic-debaclet med semantikakuten (mon débâcle) är det tryggast med proffs-dokumenterade kompakta exempel.

Nej, jag menade att accenten förvisso är akut, men att man kanske inte kan räkna bitti som ett självständigt tvåstavigt ord och att det möjligen får sin accent av sammanhanget. Men man kan ju säga t.ex. i morgon afton utan att afton för den skull får akut accent, så det kanske var dumt tänkt av mig.

Vacker bryter kanske mot det sista villkoret, även om jag inte riktigt förstår vad du menar med "öppen sista stavelse". Kanske är det en gammal genusböjningsform som spökar, liksom "trötter", "mätter", "horker" osv.? Vidare har vi ju substantivet lappri...kan det få godkänt, tro?

Dock kanske oftast i sammansättningar som tre och förti, där det rimliga nog är att betrakta alltihop som en enda prosodisk enhet. Annars skulle knappast skämtet om Italiens bäste stavhoppare, Giulio Femonitti, vara nåt kul.

Dock uttalar i vart fall jag bitti, precis som bittida, med grav accent.

Fötter, men det är förstås en pluralform. Monster, dock inlånat.

I det fallet blir det väl mer regelmässigt så, ja, men jag tror att jag själv växlar mellan grav och akut accent även annars, delvis beroende på hur starkt jag betonar ordet.


Okej, och Svensk ordbok anger det som uttal, men jag undrar om uttalet med akut accent är särskilt avvikande i standardspråket. Själv tror jag mig oftare höra det uttalat så.

Men nu ska det ju uttryckligen vara ord som slutar på vokal.

Nej, termen "öppen sista stavelse" känner jag inte till. Om det är liktydigt kan man väl lika gärna bara skriva "slutar på vokal"?