Första gången LSD - 225 mikrogram

Substans: LSD - Hoffman blotter - från KurtsDroghandel på Silk Road
Dos: 225 mikrogram – två lappar med en pyttebit av en tredje
Tidigare substanser: cannabis, alkohol
Personfakta: man, 21 år, ca 170 cm, ca 60kg
Tidsram: ca 15 timmar, + 15 timmar starka efterdyningar

Prolog
Nedan följer en rapport från min första tripp. Jag skriver dels för min egen skull men hoppas att den kan vara till nytta eller nöje för någon annan forumläsare, på samma sätt som andra tripprapporter har varit till nytta för mig. Skriver detta drygt två månader efter trippen, så alla detaljer minns jag naturligtvis inte. Det blir ju så att vissa episoder som man minns bättre eller känns extra viktiga får mer utrymme i texten. Jag kan säga redan nu att den här rapporten är väldigt lång, över 4000 ord. Jag kände att antingen får det bli allt eller inget, otroligt svårt att försöka korta ner en sådan här text. Så ha lite överseende så ska jag göra så gott jag kan. Jag hade velat testa LSD i kanske ett halvår innan det var dags. Jag hade under en längre tid intresserat mig för LSD och liknande hallucinogena substanser, lyssnade alltid på psykedelisk musik och ansåg att LSD var något man borde testa någon gång i livet. Det tycker jag fortfarande.

Förberedelser
Jag beställde från Silk Road, något jag aldrig gjort förut. Hela transaktionen var mycket smidig och inom kort så landade lapparna i brevinkastet, mycket diskret och bra paketerade. Jag förvarade dem i kylskåpet tills vidare, så att inget skulle avdunsta. Jag utsåg en tid i kalendern då jag skulle vara ensam hemma hos pappa och inte hade något inbokat. En del inköp av olika slag gjordes för att skapa en skön miljö. Jag köper tre stycken mycket stora tygstycken (tänk er överkast) som jag tänker sätta upp på väggarna i mitt rum. Tygerna är i många olika färger, fyllda med olika mönster och figurer. Några av symbolerna som återfinns i trycket är Om tecknet, himlakroppar av olika slag och elefanter. Alla är positiva symboler som jag känner att jag gärna omger mig med, så jag spikar upp dem i mitt rum vilket skapar en riktigt mysig ombonad grotta där jag tänker att jag kommer hålla till mest. Jag hade läst att det kunde vara bra med några ”leksaker”, ting att pyssla med medans man trippar. Så jag köpte ett startkitt för oljemålning i en hobbyaffär, ett paket med rökelse och så tog jag med en gossedjursråtta som katterna ibland lekte med hos min mamma. Mat handlades i from av två panpizzor, persikor och kinapuffar. Jag gör även en ungefär tolv timmar lång spellista som jag anpassar efter den tidskurva som anges i LSD FAQn här på Flashback. Spellistan är till säkert 90 % fylld av Shpongle och Ott, men artister som Pink Floyd, Jefferson Airplane, The Doors, Tool och Astralasia återfinns. Jag hade köpt Shpongles nya skiva Museum of Conciousnes som släpptes bara några veckor innan, och lagt in denna i spellistan så att den skulle spelas när jag peakade. Tills saken hör att jag väntade med att lyssna på den tills under trippen. Det var svårt att hålla sig eftersom jag längtat efter den skivan men jag tänkte att det skulle vara sjukt mäktigt att höra låtarna första gången på syra. Kvällen innan så städade jag, avlägsnade en insektsinvasion och plockade undan sådant som jag skulle kunna göra mig illa på, eller uppfatta som skrämmande/obehagligt. Passade på att sänka ljusstyrkan på datorskärmen när jag ändå höll på. Dagarna innan trippen så hade jag helt avhållit mig ifrån alkohol och cannabis då jag ville vare så klar i huvudet som möjligt.

Trippen
Alarmet väckte mig vid elvatiden, ett par timmar tidigare än vad jag vanligtvis vaknar. Jag hade haft svårt att somna och hade den när pirrande känslan av nervositet i magen som man kan ha natten innan sin första skoldag i gymnasiet till exempel. Jag kände mig inte helt utvilad men tänkte att det får duga och slängde in en vegetarisk Billy pizza i ugnen. Jag äter min frukost bestående av apelsinjuice och pizza med en känsla av att något stort snart skall hända. Jag skall ge mig in i det okända. Efter att ha lagt av hemtelefonen och stängt av mobilen så satte jag mig till rätta i min datorstol, dagen till ära beklädd i en skön filt. Exakt klockan tolv en solig morgon i början av augusti så placerade jag lapparna på tungan efter att fascinerat ha betraktat dem en kort stund. En god vän, hädanefter benämnd som C, med erfarenhet av LSD avrådde mig starkt från att ta allt första gången, och sa att en lapp räcker gott och väl. Jag tänkte att ska man trippa så kan man lika gärna göra det ordentligt och att det ändå inte var något att spara på. Sagt och gjort så avfärdade jag min väns rekommendation och satt där med syran i munnen, utan att veta riktigt hur länge jag skulle ha dem där för att få ut full effekt. Efter cirka 15 minuter så tänkte jag att detta ändå måste räcka, men för att vara på den säkra sidan så åt jag upp dem så att inget skulle gå till spillo. Jag tog en persika till hjälp för att få ner dem i magen.

Efter att ha suttit och lyssnat på min spellista i kanske 30-40 minuter utan att märka av några effekter så började jag bli lite otålig, så jag tände en rökelse som jag placerade mellan mig och fönstret. Jag satt och iakttog rökelsen och vart helt förtrollad av röken som steg mot taket. Den rörde sig så fantastiskt vackert och fridfullt i en konstant ström. De oregelbundna rörelserna förde tankarna till en dans, och den tunna skruvade formen av rök tyckte jag liknade en DNA tråd så som man är van att se dem på tv. Jag kände en stark önskan av att kunna dokumentera det jag såg, så att jag skulle kunna visa mina vänner hur vackert det var. Jag övergick till att titta ut genom fönstret och de små vita cumulusmolnen som seglade förbi på den klarblå himlen. De såg riktigt gulliga ut och jag tänkte att där har dom det allt bra, när dom skuttar fram i takt till musiken.

Nu hade det gått över en timma och jag förmodade att syran hade börjat ge effekt. Jag går ut i köket och tittar ut genom köksfönstret (jag hade dragit upp alla persienner så att jag skulle ha fri sikt ut). Länge står jag lutad mot väggen och tittar ner (bor en bit upp i ett höghus så hade allt långt under mig) på bilarna som åker förbi och träden som rör sig i vinden. Jag begriper inte riktigt bilarnas ärende men låter inte dom störa mig utan tittar istället på en del träd som skiljer sig från resten. Dessa träd ger ifrån sig att grön-gult skimmer och poppar ut från de mörkare barrträden runtomkring. De bär även på små röda bär under sina vingar av blad, antagligen rönnbär. Jag går tillbaka till mitt rum och plockar upp en röd kudde i hampa på vägen. Jag slår mig ner i min stol och allt är bara varmt ljus. En enorm våg av ren och skär eufori sköljer över mig, ett lyckorus helt olikt allt jag någonsin upplevt. Musiken låter bättre än allt jag tidigare hört och jag känner mig varm och avslappnad i hela kroppen. Jag trycker kudden mot bröstet och kramar den hårt mot kroppen samtidigt som jag sitter och ler stort en bra stund känns det som. Den lurviga mattan på golvet ser inbjudande ut så jag lägger mig där ett tag med kudden under huvudet och tygråttan i handen.

Fortsättning följer...

Perfekta förberedelser måste jag ändå säga.

Sakta men säkert så börjar jag tappa verklighetsförankringen och glida in i en helt annan värld. En värld där jag inte längre har någon uppfattning om vem jag är. Jag bara är. Jag känner igen alla föremål i hemmet och jag vet vad som finns inuti om jag skulle dra ut en låda, men jag vet ändå inte vart jag är. Mina handlingar styrs av ren instinkt eller impulser. Jag upptäcker att hela min hud är täckt av ett skimrande mönster, som jag nu i efterhand har mycket svårt att beskriva, mer än att det var som en enda stor geometrisk labyrint av fraktaler i en färg som påminner om pärlemor. Jag vill se mer och går in i badrummet och tittar i spegeln. Tillbaka tittar ett transparent ansikte, där blåa, lila och röda blodådror bildar ett nätverk över hela kroppen. Jag kan se genom lager efter lager av vävnad och kött, ända in till skallbenet, inte helt olikt den sortens pedagogiska böcker och modeller som kan finnas på sjukhus och liknande. Jag arrangerar de båda delarna av badrumsskåpet så att jag har en spegel framför mig och en bakom mig. Då speglarna speglar varandra med mig i mitten så bildar de tillsammans en lång tunnel av oändlighet med hundratals huvuden som tittar tillbaka på mig, det ena mindre än det andra. Jag står och stirrar på någon som stirrar tillbaka. Jag går närmare spegeln och försvinner in de stora svarta avgrunderna mitt i ögonen.

Jag sliter mig från spegeln och ut i köket där jag sliter upp en påse med kinapuffar (de där små täckta med choklad ni vet) som jag häller upp i mitt favoritglas. Sedan följer en episod som utspelar sig i tredjepersons perspektiv när jag tänker tillbaka på den. Minna minnen från just den biten är med perspektivet utanför min kropp, svävandes en bit ovanför huvudet. Allt jag upplever är bara ett enda intryck. Alla sinnen agerar i fullständig symbios. Ljudet av Shpongle, doften av rökelse, smaken av godiset, känslan av chokladen som smälter mellan mina fingrar, den visuella världen av sprakande färger och mönster, ständigt i rörelse. Hela rummet och min kropp pulserar i takt med musiken. Allt detta bildar ett enda oerhört intensivt intryck. Jag lyckas efter mycket fipplande med tändaren få fyr på ytterligare tre rökelser. Det kändes viktigt att de alltid skulle brinna. Medans rökelsen fyller rummet så bestämmer jag mig för att slita upp förpackningen till oljefärgerna. Det var inte helt lätt men jag lyckas skruva upp korken till en av tuberna och trycker ut en bit av innehållet på paletten. Oljefärgen lyser starkt där den ligger och bara strålar ut sin klara färg. Jag vill ha mer och pressar ut färg från fler tuber, alla i olika nyanser av blått och grönt, plus en röd färg. Det första penseldraget på den vita duken är fulkomligt magiskt, färgen lever sitt eget liv och glider runt som små droppar. Det jag ser övergår helt min fattningsförmåga, men jag fortsätter att leka tillsammans med färgen tills hela duken är täckt. Under tiden så har musiken kört på, oavbruten och obestridd. Det kommer ett stycke i en Shpongle låt där rytmen liksom loopar (inte så bevandrad i musikalisk termologi men jag tror att det här är rätt ord). Först tänker jag inte på loopandet av musiken men när jag väll gör det så tror jag att det är min hjärna som har hakat upp sig, som gamla grammofoner kan göra. Mellan det att loopen släpper och att låten går igång igen (detta som kallas drop?) så uppstår ett vakuum av tid. Allting upphör, tiden och rummet står stilla i vad som känns som en evighet. Det enda som inte påverkats av den frysta tiden är mina tankar som reser i ljusets hastighet. Jag grips av en panik och en skräck jag aldrig känt för, och det är en otrolig lättnad när låten väl går igång igen (i själva verket bara några sekunder senare).

Jag känner mig nöjd med målandet och börjar titta i en konstbok av Alex Grey istället. Boken, som heter Net of Being, innehåller psykedelisk konst av Alex Grey med en del kortare texter, ni kan googla om ni inte känner till honom. Jag snöar in på en detaljbild av oljemålningen Net of Being, samma namn som boken. Här är en länk så ni kan se: http://encyclopediapsychonautica.org...g-2007-001.jpg
I mitten av tavlan, längst bort i tunneln så snurrar en pulserande virvel av vitt ljus som suger mig närmare bilden. Samtidigt hör jag The Epiphany Of Mrs Kugla, den fetaste låten på Shpongles nya, för första gången. Länk: http://www.youtube.com/watch?v=3inVE5K0Qqk
Alla ansikten i bilden guppar upp och ned med brummande ljud, samtidigt som virveln blir starkare och jag sitter med näsan bara några centimeter från boken. Hela bilden rör på sig, alla galaxerna inuti nätet snurrar runt och jag är som i trans. Badrumsspegeln, oljemålandet och konstboken har helt omkullkastat allt jag någonsin trott vara verkligt och jag är övertygad om att allt jag upplever är den riktiga världen. Jag vrider på mig och ser den tomma ziplock där lapparna hade legat, samt pincetten som jag fiskade upp dem med och persikokärnan. Jag tänker för mig själv att ”Här har någon människa tagit syra någon gång”. Att det är jag själv som är den personen slår mig inte.

Jag går in i badrummet, klär av mig och ställer mig i duschen och sätter på varmt vatten. Sittandes på kakelgolvet med utsträckta ben så betraktar jag alla vattendroppar som glider runt som pärlor på min kropp, och hur håret på benen föses ihop i knippen av vattnet, och sedan böljar fram och tillbaka som sjögräs på mina ben. Musiken hörs nätt och jämnt bakom dånandet av vatten som slår i golvet, och jag upptäcker de små svarta prickar, mindre än ett knappnålshuvud som finns i kakelplattorna. De ser ut som små kryp och rör sig över hela golvet. Dom kan få vara där tänker jag. Sedan händer något som jag inte kan beskriva, varken för er eller för mig själv, därför att jag inte kommer ihåg det. Det enda jag kan säga är att något otroligt stort inträffade, någon form av uppenbarelse, insikt, som det inte går att sätta ord på. Efter en evighet på duschgolvet så kliver jag ut och torkar mig med en handduk lite hafsigt, går in i mitt rum och sätter på mobilen. Mobilen piper till och jag får ett SMS, jag försöker läsa det men begriper ingenting av det och lägger undan mobilen (senare så förstod jag att det var jobbet som sa att jag skulle rycka in och jobba dagen därpå, jag trodde nämligen att jag skulle vara ledig dagen efter trippen). Jag rafsar fram lite kläder ur en låda som jag lyckas få på mig, och mobilen låter igen. Den här gången är det min kompis C som ringer för att höra hur det går. Först förstår jag inte vem det är jag pratar med, och jag känner mig störd och avbruten. Helst av allt vill jag bara få samtalet överstökat så att jag kan återgå till det jag höll på med. C frågar hur många jag tog och när jag tog dem, varpå jag svarar något i stil med ”Jag trippar väll nog nu?”. Vi pratar vidare en liten stund men jag begriper ingenting. Efter samtalet så har jag en olustig känsla av konflikt och osäkerhet. Två världar har kolliderat, min trippade värld där jag helt tappat bort mig själv i hallucinationerna, och världen utanför lägenheten där jag har vänner, jobb och en identitet.

Forstättning följer...

Jag går in i min pappas rum och lägger mig på sängen. Mitt ego försöker ta tillbaka mitt medvetande, men egot har ingen förklaring till allt det jag upplevt. Musiken hörs genom väggen från mitt rum och återigen är jag med om den där loopen och den efterföljande frysningen av tid och rum. Den här gången får jag ordentlig panik och tankarna skenar iväg. Jag tänker ”Jag snear på syra” gång på gång på gång. En tankeloop som jag inte lyckas komma ur. Jag kommer fram till att jag har blivit galen. Det är ju den enda rimliga förklaringen till allt jag har sett. Jag ser smset där min vän avråder mig från att ta mer än en lapp. Hur kunde jag vara så dum. Jag hör en annan väns röst i mitt huvud. Han berättar om en polare han hade som tog syra och som blev helt galen. Det händer mig med tänker jag. Jag kommer aldrig bli mig själv igen. Ingen kommer att vilja vara med mig, jag kommer inte ha några vänner, ingen familj, ingen framtid. Förevigt förlorad i en galen värld där mina egna tankar löper amok. Jag tänker vad skönt det vore om man aldrig varit född, då skulle man slippa allt det här. Jag gör trippen till min fiende och börjar försöka streta emot alla hallucinationer. Jag får för första gången en uppfattning om vad klockan är. Jag blir chockad över att den redan slagit sju, och samtidigt förvånad över att den inte är mer. Jag rör mig från rum till rum i hopp om att bli av med det obehagliga, för det hade jag läst att man skulle göra. Det hjälper inte och jag byter kläder ytterligare än gång. Det är fullt med mönster och färger överallt, jag sänker musiken som jag helt plötsligt tycker är på tok för hög. Jag försöker ägna mig åt normala sysslor i hopp om att allt ska bli som vanligt igen. Jag gör ett försök att spela dataspel men jag lyckas aldrig logga in, så det blir TV istället. Eter att ha kämpat med fjärkontrollen så sitter jag i fåtöljen och stirrar på någon sitcom och förstår absolut ingenting. Människorna omges av en guldaktig aura och jag tycker kvinnorna i serien är mycket vackra, men mina orostankar kommer hela tiden tillbaka och jag kan inte koncentrera mig. Jag önskar att min vän C hade varit här. Han hade nog kunnat hjälpa mig. Nu är det inte så, men jag känner att jag måste ut ur lägenheten, annars kommer jag att bli helt galen. Jag beslutar mig för att ta mig till morsan som bor fem minuter bort (i nykter takt). Jag funderar på om jag borde ringa först men tyckte det var så jobbigt att prata i telefon senast så jag avstår.

Rafsar ihop nycklar och mobil, stänger av tvn och datorn, låser överlåset och ger mig iväg. Trapphuset är fyllt av lysande mönster, under mina fötter och på de vitmålade väggarna. Det går sakta nedåt och jag hoppas verkligen att jag inte ska möta någon i trapphuset, vilket jag också slipper. På darriga ben börjar jag gå en väg som jag gått så många gånger förr, men ingenting är sig likt. Vinden känns skönt i håret och allting känns väldigt avlägset. Enstaka bilar svischar förbi och jag är rädd att de ska köra över mig. Jag går på en gång genom ett lummigt område med träd på bägge sidor. Träden lutar sig över mig och bildar en lång mörk tunnel. Människorna jag går förbi i bostadsområdet pratar något konstigt rymdspråk som jag inte förstår, och jag försöker att inte fånga deras uppmärksamhet. Tillslut är jag hemma hos mamma och hon ser på en gång i dörren att något inte står rätt till. Jag vet inte vart jag ska börja men tillslut lyckas jag få ur mig vad som har hänt varpå en skur av frågor kommer från morsan. Vi sätter oss i köket och pratar ett bra tag, och jag fylls av en stor trygghet och tröst av att vara med någon i familjen. På så vis hittade jag tillbaka till mig själv och mådde genast mycket bättre. Hon berättade om erfarenheter från sina egna trippar och försäkrade mig om att allt skulle bli bra. Det var helt normalt att känna oro och ångest, men jag skulle må bra igen. Det var allt jag behövde höra. Hon, katterna och den bekanta miljön har en lugnande inverkan. Hon tycker att jag skall passa på att njuta av det som är kvar av trippen så jag lägger mig i hennes sovrum och vilar lite. Jag tittar på tapeterna föreställande blomstjälkar. Blomstjälkarna skiftar i alla regnbågens färger och böjer sig fram och tillbaka över väggarna. Men klockan är sent och morsan skall upp och jobba, så jag flyttar till bäddsoffan. Tillbringar natten med att titta på tv och surfa på datorn, jag är rädd för vad som kommer att hända om jag blir ensam med mina tankar igen, så jag försöker hålla mig sysselsatt. Gör tillslut ett försök att sova men det går inte då jag fortfarande är alldeles för trippad. Väggarna böljar som vågor och jag sjunker stundtals in i mitt mörker igen.

Natten blir morgon och morsan som inte har sovit så mycket går upp och gör frukost. Själv har jag inte sovit en sekund och inte ätit något på nära ett dygn så jag äter lite jag med. Hon går till jobbet och jag går hem. Samlar bara på mig lite nödvändigheter och går sedan tillbaka då jag känner mig illa till mods hemma hos mig. Jag nojar för att jag aldrig kommer kunna bo där igen. Tillbaka hos morsan så försöker jag bara få tiden att gå. Kollar på tv, dator, sitter på balkongen och äter lite. Jag pratar med C i telefon och försöker förklara hur jag känner mig. Vi pratar ett tag och det känns lite bättre. Jag har fortfarande en del visuella hallisar, till exempel mönstret på huden som jag beskrev tidigare. Jag störs även av höga ljud, vilket det finns gott om då det är fullt med knegare som borrar och bankar i omgivningen. De ringer även från jobbet och undrar vart jag var i morse, varpå jag förklarar att jag trodde att jag var ledig idag, vilket är sant. Egentligen ville jag bara skrika åt dem att jag sneade på syra och att de borde visa lite empati. Hela tiden så hör jag som ett konstant brummande i öronen, som av en jettmotor. Eftersom att det gått över ett dygn nu så tycker jag att allt det här borde ha försvunnit, och jag blir riktigt frustrerad och arg på att behöva höra de här ljuden och att ha en känsla av tusen nålar i händerna. Jag tar beslutet att ta tjuren i hornen, släppa alla defensiva murar och bara ge mig hän åt mitt inre. Det känns som det enda som kan få mig hel igen. Så jag lägger mig i soffan, stoppar in hörlurarna i öronen och sätter på Shpongle, min favoritmusik. Jag ligger länge och bara blundar med en av katterna liggandes på bröstet. Ljudlooparna kommer tillbaka, men jag låter dem komma. Jag försöker inte kämpa emot dem. De kan inte skada mig. Några rader i två låtar får det dock att brista totalt. Devine moments of truth är den första och When shall I be free, when I seize to be den andra. Jag förstår att det jag har varit med om är någonting vackert, otroligt stort ingenting att vara rädd för. Jag förstår också att jag aldrig kommer vara fri så länge jag försöker kontrollera allt jag varit med om. Jag börjar gråta, delvis av fysisk utmattning och sömnbrist, men också då jag inser att jag bara har trippat, och att allt kommer bli bra igen. Jag har hört det förr men nu tror jag verkligen på det själv. En otrolig anspänning släpper och jag känner igen mig själv igen. Tar en dusch, äter middag och somnar sedan som en stock klockan sex på kvällen, efter att ha varit vaken i drygt 31 timmar.

Epilog
Efter att ha sovit i tolv timmar så går jag upp och går till jobbet. Allt jag behövde för att bli kvitt hallisarna var bara att få sova, för när jag vaknar är allt som ”vanligt” igen. Fast inte helt. Mycket att tänka på, såklart, men jag gör det med en nykter otrippad hjärna vilket är skönt. Under de två månaderna som följt så har livet rullat på som vanligt. Jag har haft någon enstaka flashback kort efter trippen, och kortare stunder av oro, inget alvarligt dock. Det har ofta räckt med att tänka på andningen och lugna ned sig. Överlag så upplever jag att cannabis kan ge mig något mer psykedeliska upplevelser än tidigare, om man kan uttrycka det så. Jag underskattade helt klart det inflytande som LSD får över en, och jag har betydligt mer respekt för hallucinogena substanser nu än vad jag hade innan. Skulle jag vilja trippa igen? Jag vet inte, men antagligen ja. Fast en mindre dos och med sällskap. Man är ju lite orolig över att en ny tripp skulle utlösa allting igen, men så behöver det ju inte bli. I själva verket kanske en ny tripp är precis det som krävs för att lägga den gamla bakom mig. Jag vet faktiskt inte. Grejen är ju den att jag aldrig hade tagit någon hallucinogen tidigare, så jag hade ju ingen aning om hur det skulle vara. Nu vet jag. Till folk som orkat läsa allt det här och funderar på att trippa för första gången säger jag bara såhär; kör hårt, se till att ha sällskap, ta en låg dos, stäng av mobilen och vad som än händer försök inte att kämpa emot upplevelsen, då var då det började gå snett för mig. Har sett att en del sätter betyg på sina trippar, vilket jag inte tänker göra. För det första så har jag ingenting att jämföra med, och för det andra var det som en bergochdalbana. När det var som bäst var jag i paradiset, och när det var som värst var jag i helvetet. En riktigt galen tripp som jag absolut inte ångrar, och som jag har tänkt på varje dag sedan dess.

Peace

EDIT: Jag känner nu när jag läst igenom allt själv en gång att det inte ger en rättvis bild om hur det var. Andra som har trippat kan säkert relatera till att det är väldigt svårt att förmedla sin tripp till någon annan, i tal eller skriven form. Jag vet ju inte riktigt vad folk är intresserade av att läsa. Överlag så känner jag att tiden då jag peakade och mina känslor då är mycket svåra att beskriva. Så har ni frågor eller vill att jag ska skriva mer utförligt om något så är det bara att hojta till.

Mycket läsvärd! Var som att läsa en uppslukande bok, du skriver verkligen bra. Skönt att du har en skön morsa som själv har erfarenhet, hon verkade förstå vad du behövde för att känna dig bekväm. 5/5

Bra rapport, 3 snälla trippmorsor av 5

Lite snålt kanske, vi säger 4 snälla trippmorsor

Hade en mycket lik upplevelse som dig när jag trippade första gången för 13 år sedan.

Skön och lång rapport! Trevligt att du hade en mamma som förstod det du gick igenom och kunde ge dig tryggande ord osv! 5/5!

Bra skrivet och som sagt tidigare, schysst mamma. 4/5.

Tack för feedbacken. Verkligen kul att höra vad ni tycker, speciellt när man lagt ned så mycket tid på att skriva den här istället för att läsa kursliteratur

Grejen är att morsan inte var i närheten av en lika stor psykonaut som farsan var back in the days. Så att jag ansträngde mig så för att hålla det hemligt känns ju rätt löjligt såhär i efterhand. Antagligen hade jag ju bara kunnat föklara vad jag ville göra och ha någon av dem som sällskap. Då hade jag antagligen haft en bättre tripp också.




Nu vet jag ju inte exkat på vilket sätt din upplevelse var lik min, eftersom det inte framgår av din post. Men om vi säger att du, eller någon annan här för den delen, hade en snetripp första gången, hur resonerade du/ni då inför att trippa igen. Och hur blev det nästa gång du trippade?

Det här är något som jag gärna skulle vilja ha mer information om.

Bra rapport, 5/5!

Jag blir faktiskt väldigt sugen på att trippa igen efter att ha läst detta, trots hur dåligt du mådde under den senare halvan av trippen.
Var köpte du de stora mönstrade tygstyckena om jag får fråga? Har länge varit intresserad av att införskaffa något liknande, men allt jag hittat är svindyrt.