Är PMS ett problem i arbetslivet?

Jag har träffat många kvinnor under min livstid, och PMS har varit olika hos olika individer. En del har inte känt något alls, eller i alla fall kommit undan med lite ont i magen. Andra har haft svåra smärtor och huvudvärk. Vissa har inte visat någon beteendeförändring, medan andra har blivit irrationella psykfall under några dagar. De sistnämnda har i de flesta fall bett om ursäkt när de varit tillbaka vid sina sinnes fulla bruk.

Fördelningen har dock varit att majoriteten haft någon känslomässig/mental rubbning under en kort period kring menstruation.

Min fråga är om ni anser att det kan vara ett problem i yrkeslivet, och i så fall på vilket sätt? Att människor kan ha dåliga dagar vet vi alla, men hade jag varit chef och en man hade fått hjärnsläpp och betett sig som ett psykfall i några dagar var femte vecka, så hade han fått sparken oavsett förklaring.

Jag har haft arbetskamrater som varit riktiga mensmonster de dagarna i veckan, och ja, det ÄR ett problem. Kan säga att det förstör arbetsmiljön ganska bra när du har en ilsken argbigga i arbetslaget som förpestar miljön...

Tack och lov var det bara tillfälliga anställningar så jag behövde inte dras så länge med dem, eller att hela livet hängde på det. En gång fick jag rejält nog och gav den mens-argbiggan en kraftfull utskällning efter noter, vilket fick henne att lugna ner sig lite.
Hon sprang ju givetvis upp till chefen storgråtandes, men jag och flera andra hade redan påtalat "problemet" för chefen flera gånger, och han hade också märkt det, så jag slapp någon påföljd för det annat att chefen bad mig att försöka ta det lite försiktigare med henne i framtiden...

Var dessutom en och annan i övriga arbetslaget som gav mig instämmande blickar och nickande efter att jag läst lusen av kvinnan i fråga

Mitt första jobb eller ja min avdelning iaf var kvinnodominerad ganska rejält tror vi var 3 män och det var 22 kvinnor om jag minns rätt och dom kunde bitcha lite på varandra tjejerna men jobbet var trots allt så pass professionellt att det givetvis aldrig märkets utåt mot kunderna för det hade ju aldrig funkat så jag har aldrig märkt några problem alls. Lider nu tjejen av PMDS kanske det kan vara ett problem dock.
Däremot har jag alltid undrat varför tjejer pratar så mycket mens med mig men det är ju en annan fråga.

Problemet är att dessa monster sitter på socialkontor och omhändertar barn, dömer i domstolar och beräknar dina skatter. Detta plus alla aktiva alkisar och medberoende gör att Sverige är ett av de länder som är värst att bo i.

Det är ett rent vansinne att ha någon som är hormon o känslostyrd en vecka i månaden på några ledande positioner...

Detta har inte varit något större problem då män som är styrda av sitt logiska tänkande ofta innehar dessa positioner, men det kommer naturligtvis att ändra på sig den dagen det klubbas igenom lagförslag om könskvoteringar när det gäller tillsättandet av ledande funktioner i styrelser o företag...

Men detta är ingenting man kan prata högt om....

Jo bättre med känslostörda psyko och sociopater

Om din undran är seriös och inte bara ännu ett sätt för dig att trycka ner kvinnor kan jag skänka dig lite insikt i det hela.

Det finns hjälp att få! Jag tror du börjar i fel ände av problemet, det måste bli mer "okej" att ta upp den här typen av problem. För det är verkligen ett problem för vissa kvinnor. Har bekanta som faktiskt har sökt hjälp och blivit "normala" igen under dessa hemska pms-veckor. Man kan få olika typer av piller, beroende på sina problem, som kan hjälpa. Anti-depp(i någon form, inte så medveten om exakt hur det fungerar) kan t.ex. vara ett alternativ för att stabilisera ett svängande humör. Tror detta måste uppmärksammas mera och att fler kvinnor som faktiskt lider av dessa problem tar tag i sig själva och går till läkaren och ställer på att de behöver hjälp. För henne själv framförallt, för att förbättra livskvalitén.

Jag har PMS, fast värre. PMDD lider jag av vilken är en form av depression under min menscykel. Får det ungefär en vecka innan BM. Psykfall blir jag inte, däremot blir jag väldigt tom och melankolisk som människa och orkar inte göra någonting. Ser inte fram emot något, gråter, får panikångestattacker osv. Men så fort mensen kommer försvinner problemen.

Allt kändes så bisarrt. Hur kan man vara glad annars och sen bli ett totalt vrak som bara vill dö? Kände att något inte stämde så jag fick träffa en läkare som gav mig diagnosen PMDD. Därefter fick jag välja mellan antidepressiva eller P-Piller (Yaz) som är väldigt bra mot detta. Har tidigare haft sjukt dåliga erfarenheter av P-piller, men jag tog det ändå för jag vill absolut inte knapra anti-depp. Idag har jag inga problem. Alls. Yaz har verkligen hjälpt mig och jag upplever heller inga fysiska åkommor, såsom uppsvullenhet, vätskeansamlingar och mensvärk (mensvärken var också ett stort problem då jag alltid kräktes och var mer död än levande).

Men jag var lyckligt lottad på jobbet i alla fall. Fick knappast sparken på två röda. Istället PRATADE min chef med mig då hen såg att något inte stod rätt till och var väldigt förstående Innan jag sökte hjälp så kom vi båda fram till att jag skulle säga till när jag började må dåligt och då inte boka in några arbetspass för mig. Men som sagt, sen blev allt bättre och jag kunde sedan sköta mitt arbete galant!

Det finns absolut hjälp att få. Det är riktigt onödigt att gå runt och vara en bitterfitta var tredje vecka och förstöra för omgivningen.

Frågan är om PMS och PMDD är mer kulturbetingat än biologiskt.

"Are mental illnesses such as PMS and depression culturally determined?
A growing number of psychiatrists suspect mental conditions are 'culture-bound syndromes' rather than exclusively biological"

"Others have argued that pre-menstrual syndrome, too, is a Western culture-bound syndrome. In 1987, Thomas S Johnson claimed that the symptoms were an expression of "conflicting societal expectations" on women. In 2012, a meta-analysis of published research failed to find evidence that negative mood correlates to the pre-menstrual phase of the menstrual cycle. And earlier this year, a qualitative study found that a "cognitive reframing" of the symptoms could reduce self-reported pre-menstrual distress.

Could depression and PMS really be culture-bound syndromes rather than biological entities? For sure, no one is arguing than they are not genuine illnesses – to the patient, the symptoms are real and painful. I used to be convinced by the biomedical model of depression, but now I'm not so sure. Could depression, and other familiar mental conditions, be interpreted as a kind of local language – our culturally established way of expressing distress and asking for help?"

http://www.theguardian.com/science/b...ned?CMP=twt_fd

Förutom det har kvinnor i allmänhet inte så svåra problem att det kommer ivägen för ett normalt liv under de dagar i menstruationscykeln som man kan uppleva problem.