Den ursprungliga frågan gällde faktiskt hur (eller snarare om) man kan skriva ett avtal som innebär att betalningen av bröstoperationen innebär att den som betalat har ensamrätt på tuttarna. Det kan man alltså inte, av massor med skäl, där det mildaste skälet är pactum turpe, dvs man kan inte begärara utslag på om att en bröstoperation innebär att en relation skall fortgå under viss tid.
Att sedan ett stort antal personer talar om att man istället skall skriva ett vanligt låneavtal på pengarna, där borgenären naturligtvis har full frihet att avtala om att lånet förvandlas till en gåva under vissa förutsättningar är en annan sak. Men då avtalar man inte om att förhållandet skall bestå en viss tid, utan man avtalar om ett lån mellan två parter. Ju mindre man skriver om vad lånet skall användas till och vad som är villkoren för att återbetalningskravet upphör, ju bättre.
Det man INTE kan avtala om (och få rättsligt stöd för) är att avtala om att vara flickvän under viss tid i utbyte mot silikoninlägg (eller pengar, eller lägenhet, eller fritt uppehälle etc). Ett sådant avtal kan givetvis respekteras och uppfyllas fritt av parterna utan problem, men man kan inte få domstolen att döma att "Att eftersom du avtalat om att vara flickvän till X i utbyte mot ekonomisk ersättning i någon form dömer vi dig att uppfylla det villkoret". Av detta följer att domstolen inte heller dömer ut ett skadestånd eller dömer till återbetalning. (Jag hade aldrig betalat G. Diggers operation om inte hon påstått sig älska mig, och bara mig, högst av alla. Nu ljög hon om det, ge mig pengarna tillbaka, här är papperet hon skrev på!") vs "Jag hade aldrig gjort operationen om inte S. Daddy hade erbjudit sig att betala, goa domarn, men sedan blev han så konstig så jag behövde dumpa honom. Nu står jag här med jättesillisar och ingen fästman, skall han kunna tvinga mig att betala också"?)
Sedan kan det ändå bli så att omständigheterna runt avtalet är sådana att om en del av det är pactum turpe (relationsdelen), men en del är en rimlig överenskommelse (vem skall betala) och domstolen dömer därefter. Domstolen kan helt enkelt välja fritt att beakta vad som skulle vara rätt och riktigt och vad som inte skulle vara det. Villkor som är oskäliga till graden men inte till arten kan jämkas. Det finns fall beskrivna som har den strukturen (överenskommelse om att betala byggkostnader svart innebär inte att man slipper betala om man anmäler svarthantverkaren till skattmasen, men heller inte att svarthantverkaren då får rätt att debitera mer än vad som överenskommits).
Att sedan ett stort antal personer talar om att man istället skall skriva ett vanligt låneavtal på pengarna, där borgenären naturligtvis har full frihet att avtala om att lånet förvandlas till en gåva under vissa förutsättningar är en annan sak. Men då avtalar man inte om att förhållandet skall bestå en viss tid, utan man avtalar om ett lån mellan två parter. Ju mindre man skriver om vad lånet skall användas till och vad som är villkoren för att återbetalningskravet upphör, ju bättre.
Det man INTE kan avtala om (och få rättsligt stöd för) är att avtala om att vara flickvän under viss tid i utbyte mot silikoninlägg (eller pengar, eller lägenhet, eller fritt uppehälle etc). Ett sådant avtal kan givetvis respekteras och uppfyllas fritt av parterna utan problem, men man kan inte få domstolen att döma att "Att eftersom du avtalat om att vara flickvän till X i utbyte mot ekonomisk ersättning i någon form dömer vi dig att uppfylla det villkoret". Av detta följer att domstolen inte heller dömer ut ett skadestånd eller dömer till återbetalning. (Jag hade aldrig betalat G. Diggers operation om inte hon påstått sig älska mig, och bara mig, högst av alla. Nu ljög hon om det, ge mig pengarna tillbaka, här är papperet hon skrev på!") vs "Jag hade aldrig gjort operationen om inte S. Daddy hade erbjudit sig att betala, goa domarn, men sedan blev han så konstig så jag behövde dumpa honom. Nu står jag här med jättesillisar och ingen fästman, skall han kunna tvinga mig att betala också"?)
Sedan kan det ändå bli så att omständigheterna runt avtalet är sådana att om en del av det är pactum turpe (relationsdelen), men en del är en rimlig överenskommelse (vem skall betala) och domstolen dömer därefter. Domstolen kan helt enkelt välja fritt att beakta vad som skulle vara rätt och riktigt och vad som inte skulle vara det. Villkor som är oskäliga till graden men inte till arten kan jämkas. Det finns fall beskrivna som har den strukturen (överenskommelse om att betala byggkostnader svart innebär inte att man slipper betala om man anmäler svarthantverkaren till skattmasen, men heller inte att svarthantverkaren då får rätt att debitera mer än vad som överenskommits).
