"Osmakliga skämt" kontra RL

Jag är en trogen läsare av "Osmakliga skämt"-tråden; http://forum.flashback.info/scandina...d.php?t=113347
och har även bidragit med ett eller annat i den.

Jag har nu stött på ett problem. Problemet heter verkligheten och de människor som finns i den.

Jag tillhör den skara människor på jorden som skrattar tills man gråter åt grova, smaklösa, vulgära och provokativa skämt. Jag skulle kunna rannsaka min person och mina själsliga begåvningar för att hitta orsaken till detta men vafan. -Varför då? Skrattar jag så skrattar jag, punkt. Eller nästan.

Det jag vill komma till är:
När undertecknad försöker sprida dessa samlade digitaliserade perversioner till sina bröder och systrar i den verkliga världen möter han spott & spe, mothugg och moraliska predikningar. Varför?
För att jag är en ond människa som vill alla illa och njuter när andra mår dåligt? När andra råkar illa ut? Är folk rädda att jag, när jag drar skämten om "Vad är det bästa med att knulla en 5-åring?", ska vara hur sugen som helst på att knulla just en 5-åring?

NEJ. Nej, nej och åter nej. Så är icke fallet. Om jag var sugen på sånt tror jag inte att jag skulle skratta åt det. Kanske snarare ta illa upp om att folk skämtar om så allvarliga saker som min sexualitet.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till skämt om u-länder och judar, minoriteter och utsatta, handikappade och förtryckta. Som exempel för mitt argumenterande väljer jag "U-landsskämt", säg Somalia.

U-landsskämt, "Skratta-åt-utsatta-niggers-humor" är ju i stort sett PK i dagens samhälle. Det är inte många jag känner som inte skrattar åt; "Hur får man in 100 somalier i en VW Bubbla? -Man kastar in ett bröd!"
Även om den är gammal och urvattnad och folk knappt ens orkar dra på munnen när de hör den, så kvarstår faktumet att den fortfarande är lika okänslig om man tar den för vad den faktiskt är:

Ett skämt som hånar värnlösa människor i ett avlägset land som befinner sig i en situation de själva ej rår för, (lämna gärna politik utanför om du tänker svara på tråden) utan mat, vatten och förnödenheter. Människor som lever under fruktansvärda umbäranden. Det skrattar vi välgödda västerlänningar åt. Jag med. Alla vi på "Osmakliga skämt"-tråden skrattar åt. Alla mina PK polare, bekanta och mindre bekanta skrattar åt det. Varför? Det är ju rått och lustigt! Lite crazy provokativt. Och ska man gå till botten skrattar, tyvärr, nog en del för att få utlopp för en smula främlingsfientlighet elller "Vi mot Dem"-känslor.

Men om vi berör ett ämne som geografiskt står oss närmare så börjar leden med hånskrattande olyckskorpar tunnas ut. Varför?
Jo, därför att det då helt plötsligt hamnar emotionellt närmare deras egen verklighet. Handlar det om ett annat folkslag i ett annat land under andra sociala förhållanden är det längre bort från den egna personen. Man skrattar inte åt någon man känner, snarare åt något som nästan upplevs fiktivt. "Det är ju inte på riktigt!"

Men, hävdar jag, är det då inte samma skiten man skrattar åt i båda fallen? Jag åt en fiktiv 5-åring, Vi åt ett svältande folk.
Och ska man vara pragmatisk så är 1 5-åring inte fler än ett helt folk.
Enligt mitt synsätt är i och för sig antal drabbade irrelevant i detta fall, annat än som förstärkare av ett skämt möjligtvis.

Men ändå. Jag vill påstå att de "smaklösa vidrigheter" jag dryper ner i mina vänners rosa-luddiga tillvaro filosofiskt sett innebär samma sak som de rasskämt de garvar häcken av sig åt. Med den skillnaden att det ena kan ligger närmare till hands, alla har varit 5 år och sexbrott är bland det hemskaste som finns i Sverige, medan det andra är väldigt distanserat, Somalia ligger långt bort och det var bra många år sedan vi svalt i Svedala, och inte många förstår den fulla känlosmässiga och praktiska innebörden av att leva under sådana förhållanden.

I och för sig faller ett sådant resonemang då Jude-skämt kommer in i bilden, men de är inte lika spridda, i alla fall inte accepterade, som negerskämt t ex.
Och, som nämnts ovan, barnsex-skämt är det ultimata politiskt inkorrekta man kan ge sig in på.
Ska försöka runda av innan era ögon börjar blöda:

Det jag velat får fram är inte att alla ska skratta åt barnsex-skämt, jag tänker verkligen inte tala om för folk vad de ska skratta åt eller inte, utan det jag strävar efter är insikt. Insikt och förståelse.
Insikt i att man inte är ett dugg jävla bättre själv, få är de som inte skrattar åt andras elände på ett eller annat sätt.
Förståelse, eftersom man har insikten om att alla är lika goda kålsupare så ska man inte förkasta eller fördöma ett skämt eller den som skämtar.
Så, kör upp moralen i röven på en: Jude/Neger/5-åring/Amerikan/Kommunist/Arab/Din Morsa/Polare/Politker/Dagisfröken/ellervadfasensomhelst. Garva åt vad du vill och känner för, fördöm inte någon för ett skämt (om det inte drabbar någon direkt) och förstå att jag aldrig skulle knulla en 5-åring eller stödja det på något sätt.

/This is Gorgeous, Signing off//

Håller med om allt du säger.

En observation jag gjort är hyckleriet att vissa rasistiska skämt blivit helt accepterade, men om man byter ut folkgruppen som är föremål för skämtet så kan man få PK-maffian efter sig.

Skämtar man om att skottar är snåla så höjer ingen ögonbrynen, gör man däremot samma skämt med judar istället för skottar så bryter hellvetet lös. Varför att det OK att skämta om att norrmän är dumma men inte t.ex. zigenare?

Jag drog några av skämten till polarna ur den tråden.

Nu tror dom att jag tycker om Bajsporr!!!!

Fast att man inte får skämta om judar, zigernare eller andra folkslag håller jag inte med dig om. Jag upplever det som att framförallt judar är föremål för skämt och allmänt förlöjligande.



Fast det kanske bara är bland unga i Stockholm, vad vet jag.

Gyldene, jag håller med dig till punkt och pricka. Skrattar man så skrattar man, och då är det bevisligen humor! Vitsen med humor är att det ska vara spontant, instinktivt och förlösande. Behöver man tänka efter innan man kan skratta åt ett skämt tycker man uppenbarligen inte skämtet är så kul trots allt.

Så ska det också vara, humor och moral ska vara två skilda begrepp och bör inte blandas ihop. Och argumentet att ett skämt är tabu "därför att det faktiskt finns människor som råkat ut för det där!" är bara fullständigt idiotiskt. I så fall kan man väl knappast skämta om något, eftersom en stor del av humorn bygger på andras olycka, om man ska uttrycka sig drastiskt.

Givetvis finns det situationer man bör undvika. Alla skämt passar ju inte i alla sammanhang (även om jag måste säga att det också ligger en viss humor i att vräka ur sig helt fel skämt vid helt fel tillfälle )

Välskrivet inlägg, sällsynt på Flashback numera, iaf utanför Debatt-forat.
Det kanske hade passat där, efter smärre korrigeringar.

Kan inte annat än hålla med dig i vad du säger. Jag skrattar åt alla skämt jag
tycker är roliga, jag tycker inte finns någon gräns _över huvud taget_ angående
vad man får och inte får skämta om. Börjar PK-maffian gnälla på mina skämt
eller att jag skrattar åt andras blir jag bara tacksam, då får jag ju ännu fler
skrattminuter att lägga på mitt, efter många skratt genom åren, förlängda liv.

Men, det jag egentligen ville utröna med den här tråden är huruvida vi, osmaklighetens lakejer, kan implementera våra etterdrypande putslustigheter i verkligheten?
Hur får man sina polare att förstå att det ÄR kul eller åtminstone få dem att fatta att dessa skämt inte är värre än något annat?
Man orkar ju inte rabbla upp ett 10-minuters debattinlägg innan man ska dra ett skämt.
Eller ja, vad ska man annars göra?

Håller med trådskaparen till 100%.

En klasskompis till mig sa upp bekantskapen med mig efter jag drog ett snällt judeskämt (pengarrelaterat, inte förinstelse), med motiveringen att hennes pojkvän var jude. Eller hon blev upprörd och sa att hennes pojkvän var jude, sedan pratade hon inte med mig igen, borde väl tolkas som att hon sa upp bekantskapen?

Jag själv ser ingen gräns för hur osmakligt/lågt/perveterat ett skämt kan vara, så länge man själv accepterar när andra skämtar om ens egna kultur eller grupp.

Ibland gör jag bort mig totalt på både komiska och olustiga sätt, men istället för att bli arg eller upprörd såfort någon nämner det, brukar jag bjuda på mig själv och skämta om det i passande tillfällen. Inte heller tar jag åt mig när någon skämtar om min mamma, stockholmare, haschrökare, akademiker, intellektuella, vita, sci-fi fantaster, atheister, heterosexuella eller någon annan grupp jag anser mig tillhöra.

Hur kommer det sig?

Att jag saknar heder och respekt för mig själv, min familj och min kultur skulle säkert många säga. Själv skulle jag säga att det beror på:

Självdistans

Hur skaffar man det?

En bra början är att inte ta sig själv så fruktansvärt seriöst och försöka se sig själv från ett annat perspektiv. Detta är inte särskilt enkelt, speciellt inte för de som är inskränkta i sin egna lilla värld som inte klarar av ett objektivt granskande.

Ifall alla skulle skaffa sig lite självdistans skulle samhället bli betydligt öppnare och mer tolerant.

Jag känner faktiskt inte igen mig i det här problemet. I min bekantskapskrets, åtminstone den närmaste, finns det inga tabun överhuvudtaget. Det är snarare tvärtom så att vi triggar varandra till att komma på så grova vidrigheter som möjligt, helheten blir s.a.s större än beståndsdelarna. .
För mig är humorn en så viktig del umgänget med andra att jag inte tror jag skulle kunna bli speciellt bra kompis alls med nån som tog illa upp av mina skämt.. jag trivs helt enkelt inte om det inte är högt till tak . En sak jag märkt hos många man inte känt så länge är dock att de till en början lätt chockeras av grovheten i humorn och verkar ta illa vid sig, men när de vant sig garvar de precis lika gott som alla andra. Det verkar handla om någon sorts social spärr många har lagt sig till med, kanske i uppfostran? I min familj var det väldigt högt till tak med vad man skämtade om så jag kanske inte har byggt upp sådana spärrar i samma utsträckning som andra.. Vad tror ni?

Jag tror också självdistans, eller snarare distans överhuvudtaget är jävligt viktigt. Det handlar inte alls om någon brist på stolthet som jag ser det, utan om sund social kompetens. Väldigt få människor gillar folk som inte kan ta ett skämt om sig själv, allra helst inte om de själva gärna skämtar med andra..

Social kompetens. Självdistans. Spärrar införlivade via familj och uppväxt.
Jag tror vi börjar närma oss pudelns kärna där.
Ja har tänkt precis i de banor både Bottenskrap och Beslutsångest nämner och ser gärna på mig själv som en person med Stor självdistans. Att driva med mig själv och därefter med allt och alla runtikring har alltid varit en stor del av mitt sätt att umgås. Att på så sätt bryta barriärer och skapa nya band är helt självklart och har inte det minsta med mina värdegrunder eller min syn på världen att göra.

Jag råkade av en slump prata med en kollega på jobbet under tiden jag skrev det här inlägget och han visade på det jag anser vara skälet till att folk dömer ut ens skämt eller sätter skämten i halsen.
Vi är gamla gymnasiepolare jag och han och vi har haft mycket kul på judars och andra av Nazisterna utsatta gruppers bekostnad.
När jag då ville jämföra babyskämt inkluderande rakblad och blodiga kön ryggade han tillbaka med motiveringen: "Jag är mycket mindre pedofil än vad jag är nazist."

Huve't på spiken. Självklart, det var precis detta jag skrev då jag startade tråden.

Han, som många andra, blandar in moral, etik, värderingar, politik och skit i vad som ska vara en renodlad teknikalitet. Visst, det är klart humor bygger på känslor, det skulle inte vara humor annars.
Men vafan! "Jag är mer nazist." -Det blir ju slutsatsen!
Det är alltså mindre hemskt med 10 miljoner ihjälgasade människor (jag undanber mig FB-extremhögerns invändningar då jag utgår från min kollegas syn på förintelsen) av olika härkomst än vad det är med barnmisshandel/pedofili. Okej att man anser det vara mindre värt/hemskt men, och jag säger MEN: Han skämtar om det, skrattar åt, driver med 2:a VK's förintelse och dess konsekvenser lika rappt som jg garvar åt kvinnan drabbat av sitt spädbarns plötsliga död. Detta mina damer & herrar, är dubbelmoral så det skriker om det!

Och jag är övertygad om att flertalet av de som protesterar känner likadant, även om de hävdar annorlunda när man pratar med dem. De är grundmurade i sin åsikt att man inte kan skratta åt en viss typ av osmakligheter, "för det är så hemskt", men drar sig inte för att garva när råheterna distanseras från dem. Fasen för folk utan självinsikt. De tror de är lite finare i kanten när de i själva verket bara är bättre på självbedrägeri än en själv som genomskådat lite grann av dyngan.

Ett exempel till:
Vi lyssnade på radio i bilen idag. Rapporten om bomberna i England gick för 12:e gången och jag vränger ur mig ett okänsligt "No shit, är det sant, guuud så hemskt!" följt av ett råflin och massa undertext om kolonisatörer och Irak-krig. Ja, det var ju inte så kul precis men det var åtminstone lite provokativt. Då nappar en av töserna i bilen och börjar smygläxa upp mig. "Sådär kan du ju inte säga" Va känslokall du är" -Va-fakkin-då? Känslokall? "Det var ett skämt tjejen", försöker jag med. Men hon går på. När jag förklarar för henne att både jag och hon antagligen kommer bidra lika mycket i räddnings/hjälp/terapi-processen i London, dvs inte alls, blir hon alldeles konfys. Hur kan jag dra ett sånt skämt och sedan påstå att jag bryr mig lika mycket om London-borna som hon? Hon sa inget elakt om dem. Hon tycker ju synd om dem. Och exakt hur mycket bättre mår London och andra terroristparanoida människor världen över av hennes i bilen uttalade sympatier? Nada! Det är bara för hennes eget välbefinnande och för att hon ska kunna bevara sin självbild ett tag till. Hon bryr sig inte ett dugg mer/mindre än vad jag gör. Inget ont sagt om London och jag hoppas ni förstår att jag tycker synd om människorna där. Men inte fan tror jag mig vara en bättre människa förrän jag åker dit och gör något konstruktivt!
Suck!

Fasen, nu blir jag upprörd. För en timme sedan satt jag och funderade efter ett kort samtal med en annan kollega om det kan vara något i mitt liv/uppväxt som gör mig mottaglig för dessa skämt. Något tillkortakommande eller annat misslyckande som föder en försmak för det fördärvliga och eländiga en människa kan utsättas för.
Jag kan tänka mig att galghumor inte uppstod bland 1800-talets brittiska kolonisatörer utan snarare bland statare och liknande. Alltså bland folk som till vardags var ganska missnöjda med sin situation. Satans vad jag bedrog mig, perkele!

En fråga för att fördjupa analysen, hur ställer ni er till humor av karaktär provokativt snusk och äckel? Alltså sånt som inte är roligt om man sitter ensam, utan humor som bara har sin poäng i stunden då man drar fel skämt/rapar/fiser/förolämpar på ett för sammanhanget helt opassande sätt.
Jag tror att det är en av nycklarna i jakten på svaret på den oformulerade frågan.


Nu har jag tröttat edra ögen ännu gång och det skiter jag högeligen i.
Svara!

För det första, att som din kollega och många andra gör (säkerligen jag själv också, dock inte när det gäller humor)
gradera lidande är ju fullständigt poänglöst. För det första blir det ju så subjektivt att det blir meningslöst. För det andra, var går gränsen? Många säger att man måste dra en gräns någonstans, men var den går exakt kan ingen svara på, alltså blir det meningslöst att ens försöka.

jämför t.ex dessa skämt-

Vad kallar man en jude med gastub på ryggen? -Beroende.

Vad föredrar Anna Lindh, äpplen eller päron? -Det är hugget som stucket.

Det ena referar till en av historiens värsta massmord, med åtskilliga milj. döda, medans det andra handlar om en
människas död, ändå tippar jag att de allra flesta tar mer illa vid sig av det andra skämtet. Som sagt, humor handlar om känslor och känslor är inte logiska. Alltså blir alla gränsdragningar personliga och helt irrelevanta som någon slags standardmått.

Ja, det att folk försöker framställa sig som mer civiliserade för att de inte sänker sig till min nivå när det gäller humor är något jag kan reta mig på som fan. Jag respekterar till fullo folk som tar illa vid sig av min humor och har verkligen ingen lust att pracka den på folk, men de får helt enkelt acceptera att umgås man med mig levereras det magstarka skämt. Jag är dock ingen sån som drar provocerande skämt bland folk jag inte känner bara för att få en reaktion, jag finner inget nöje i att göra folk illa till mods.

Hmm.. svår fråga, det beror helt på situationen. En fis i ansiktet på en sovande polare så han vaknar kan förstås förgylla en hel dag, men det är ju inget jag skulle göra på nån jag inte känner väl (d.v.s någon jag mycket väl kan tänka mig gör samma sak på mig). I övrigt är jag inte så förtjust i fysisk humor, har aldrig direkt varit nån practical joke- snubbe. Att säga något fullständigt opassande kan vara vansinnigt kul, eller bara tragiskt och pinsamt, beroende helt på situationen (promillehalten kan inte heller nog understrykas som avgörande faktor).

Tillkortakommande och misslyckande? Vad är det här? Du ska vara lycklig över att du begåvats med en så sunt förhållningssätt till humor. Du vill väl inte vara något humorhämmat moppemongo som ser ut såhär
--> när stefan & krister går på teve?

Det finns massor av folk här på FB som blir upprörda av "osmakliga skämt" och gör inlägg i den tråden, men av någon anledning vill de inte diskutera varför de tycker så.

Skulle iofs inte jag heller vilja göra ifall jag skulle inse att jag har fel och saknar självdistans

Vore kul att se om vi kan hitta några fler gemensamma nämnare mellan folk som tycker om skämten och de som inte gör det.

Intressant och se vad ni har för slags personlighetstyp, kanske hittar någon gemensam nämnare där?