Hej, har nu återhämtat mig efter en något turbulent natt på ~1.8g Cubensis.
Jag intog svampen ganska sent, vid 23:00
Vid niotiden så åt jag en liten portion mat, för att inte vara helt utsvulten.
Trippen började med lite illamående, typ som att jag skulle behöva spy men gick sedan över.
Mådde helt underbart när jag kollade på Alice i underlandet med Pink Floyds the Wall album synkat.
Jag började fundera på vår existens, och hade klara OEV's som visade mitt rum som ett tredimensionellt rutnät, ungefär som att allt i vår värld var ett spel skapat av någon högre makt. Kalla det gud eller vad du vill, min uppfattning var att det var något mastermind som hade skapat omgivningen.
Jag har svårt att beskriva det med ord, men det var helt magiskt och oerhört komplicerat. [Det ultimata spelet]
Trots att jag spelade musiken på väldigt låg volym så hörde jag den högt och tydligt, och funderade på vår tillvaro i livet, hur vi sätter värde till saker och hur mycket små ting kan betyda oerhört mycket för oss. Även de saker som inte betyder så mycket för oss, har en likadan historia med en hierarki av saker som betyder mycket för den individen.
Exempelvis, jag har oerhört många saker i mitt liv som betyder mycket för mig, men ett småkryp är inte en av dom sakerna.
Dock så har småkrypet ett lika stort medvetande, och har många saker som betyder mycket för dess existens. Så började jag tänka åt andra hållet, detta "mastermind" som har skapat min tillvaro, är den också bara en simpel individ i sin existens?
Det vill säga, den individ som vi betraktar som ett högre väsen, är den en medelmänniska i sin egen omgivning?
Det hela ledde till att jag försökte föreställa mig hur stort universum egentligen är, och snurrade in på olika spår. Det var här saker och ting började bli konstiga, lyssnade på denna låten The Universe: http://open.spotify.com/track/0VtOAtgrYsctWrJ9eplD90
I vad som kändes som en evighet tänkte jag på universum och kom hela tiden tillbaka till huvudspåret att "Universom är som oändlighets-symbolen i matematik, det är verkligen oändligt" Vilka sidospår jag än tog så kom jag alltid tillbaka hit.
Jag tappade kontakten med vår existens helt, i ett så stort universum betyder inte jag någonting egentligen. Tid enligt vår definition hade ingen makt här, det spelade ingen roll, inget i vår existens spelar roll. All existens slutar med döden, och allt vi gör innan vi dör är bara någon sorts sysselsättning vi gör utan anledning.
Jag snurrade djupare och djupare in på detta och kunde verkligen inte hitta ut, om min och din existens inte spelar någon roll, vad gör vi här? Vore det inte bättre att bara dö med en gång istället för att gå ett helt "liv" och göra saker som inte påverkar universum mer än en droppe piss i världens alla hav?
Jag märkte att jag hade kört fast och inte kom någonstans, men hur tar jag mig ur?
Det finns ingen lösning på problemet, hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig kunna beskriva universums och existens storlek, det är liksom bortom vår mänskliga förståelse.
Jag hade inte längre kontroll över mina tankar, jag försökte att bara flyta med men det gick inte, allt min hjärna tänkte på var denna evighetsfråga. Jag testade att byta musik, att dansa lite, sjunga, med det spelade ingen roll. Min kropp kom inte längre ihåg alla kommandon för att röra sig riktigt.
Synintryck blev till ljud, ljud blev till syn. Jag såg hur vibrationerna från alla ljud omkring mig for omkring. Det dova surret från datorn ekade högt inuti mitt huvud. Jag insåg att jag var ute på djupt vatten, det kändes verkligen som att jag var förlorad till något högre medvetande.
Notera att jag visste om att jag trippade, att jag hade tagit Svamp. Jag visste att jag skulle landa, men när? Det spelade liksom ingen roll, verkligheten existerade inte längre. Eller rättare sagt, verkligheten var en definitionsfråga, det jag befann mig i nu var min verklighet, min sanning.
Jag var nu cirka 3 timmar in i trippen, halvvägs. Det kan inte vara sant tänkte jag, tiden stod stilla. Det var som de djupare drömlagren i Inception, när 5 minuter i vår tid var som en timme i trippen.
Jag hade existerat i en evighet, och det enda jag ville ha just nu var total tystnad.
Hur får jag total tystnad? Ett sätt hade ju varit och dö, men insåg att det inte var ett bra alternativ.
Jag bestämde mig för att försöka sova, 3 timmar in i trippen.
Jag försökte ligga bekvämt och bara sjunka in, kom ihåg att jag läst någonstans att om man ligger still i 15 minuter så somnar man. Det var mitt mål, problemet var att dessa 15 minuter motsvarade flera timmar i min nuvarande existens. Tankarna sprang fritt omkring oändligheten och min hjärna försökte fortfarande få fram ett uttryck som kunde hjälpa mig att få ett grepp om universums uppbyggnad.
Till slut så fann jag det, inte svaret, men total tystnad.
Misstänker att det var tillståndet precis innan man somnar, i nyktert tillstånd hinner man inte märka det, men eftersom tiden inte längre fanns så kunde jag fånga ögonblicket. Jag kände hur jag svävade, inga ljud, inga syner. Bara en fredlig, underbar känsla av att flyta omkring i ingenting.
Jag somnade och vaknade 10 timmar efter intag av svampen, dvs 9:00 på morgonen.
Jag var trött, och utmattad efter trippen som kört min hjärna på full fart och fick mig att svettas som en gris.
Under dagen har jag nu försökt gå igenom trippen och analysera vad jag har upplevt.
Notera: Min lilla berättelse ovan gör inte trippen rättvis, det är omöjligt att uttrycka alla de intryck, känslor och detaljer inblandade i min upplevelse. Det kanske inte verkar som en riktig tankeloop, men det saknas en hel del för att kunna beskriva tankegångarna mer, skulle kunna skriva en hel bok om upplevelsen
Tack för mig
Jag intog svampen ganska sent, vid 23:00
Vid niotiden så åt jag en liten portion mat, för att inte vara helt utsvulten.
Trippen började med lite illamående, typ som att jag skulle behöva spy men gick sedan över.
Mådde helt underbart när jag kollade på Alice i underlandet med Pink Floyds the Wall album synkat.
Jag började fundera på vår existens, och hade klara OEV's som visade mitt rum som ett tredimensionellt rutnät, ungefär som att allt i vår värld var ett spel skapat av någon högre makt. Kalla det gud eller vad du vill, min uppfattning var att det var något mastermind som hade skapat omgivningen.
Jag har svårt att beskriva det med ord, men det var helt magiskt och oerhört komplicerat. [Det ultimata spelet]
Trots att jag spelade musiken på väldigt låg volym så hörde jag den högt och tydligt, och funderade på vår tillvaro i livet, hur vi sätter värde till saker och hur mycket små ting kan betyda oerhört mycket för oss. Även de saker som inte betyder så mycket för oss, har en likadan historia med en hierarki av saker som betyder mycket för den individen.
Exempelvis, jag har oerhört många saker i mitt liv som betyder mycket för mig, men ett småkryp är inte en av dom sakerna.
Dock så har småkrypet ett lika stort medvetande, och har många saker som betyder mycket för dess existens. Så började jag tänka åt andra hållet, detta "mastermind" som har skapat min tillvaro, är den också bara en simpel individ i sin existens?
Det vill säga, den individ som vi betraktar som ett högre väsen, är den en medelmänniska i sin egen omgivning?
Det hela ledde till att jag försökte föreställa mig hur stort universum egentligen är, och snurrade in på olika spår. Det var här saker och ting började bli konstiga, lyssnade på denna låten The Universe: http://open.spotify.com/track/0VtOAtgrYsctWrJ9eplD90
I vad som kändes som en evighet tänkte jag på universum och kom hela tiden tillbaka till huvudspåret att "Universom är som oändlighets-symbolen i matematik, det är verkligen oändligt" Vilka sidospår jag än tog så kom jag alltid tillbaka hit.
Jag tappade kontakten med vår existens helt, i ett så stort universum betyder inte jag någonting egentligen. Tid enligt vår definition hade ingen makt här, det spelade ingen roll, inget i vår existens spelar roll. All existens slutar med döden, och allt vi gör innan vi dör är bara någon sorts sysselsättning vi gör utan anledning.
Jag snurrade djupare och djupare in på detta och kunde verkligen inte hitta ut, om min och din existens inte spelar någon roll, vad gör vi här? Vore det inte bättre att bara dö med en gång istället för att gå ett helt "liv" och göra saker som inte påverkar universum mer än en droppe piss i världens alla hav?
Jag märkte att jag hade kört fast och inte kom någonstans, men hur tar jag mig ur?
Det finns ingen lösning på problemet, hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig kunna beskriva universums och existens storlek, det är liksom bortom vår mänskliga förståelse.
Jag hade inte längre kontroll över mina tankar, jag försökte att bara flyta med men det gick inte, allt min hjärna tänkte på var denna evighetsfråga. Jag testade att byta musik, att dansa lite, sjunga, med det spelade ingen roll. Min kropp kom inte längre ihåg alla kommandon för att röra sig riktigt.
Synintryck blev till ljud, ljud blev till syn. Jag såg hur vibrationerna från alla ljud omkring mig for omkring. Det dova surret från datorn ekade högt inuti mitt huvud. Jag insåg att jag var ute på djupt vatten, det kändes verkligen som att jag var förlorad till något högre medvetande.
Notera att jag visste om att jag trippade, att jag hade tagit Svamp. Jag visste att jag skulle landa, men när? Det spelade liksom ingen roll, verkligheten existerade inte längre. Eller rättare sagt, verkligheten var en definitionsfråga, det jag befann mig i nu var min verklighet, min sanning.
Jag var nu cirka 3 timmar in i trippen, halvvägs. Det kan inte vara sant tänkte jag, tiden stod stilla. Det var som de djupare drömlagren i Inception, när 5 minuter i vår tid var som en timme i trippen.
Jag hade existerat i en evighet, och det enda jag ville ha just nu var total tystnad.
Hur får jag total tystnad? Ett sätt hade ju varit och dö, men insåg att det inte var ett bra alternativ.
Jag bestämde mig för att försöka sova, 3 timmar in i trippen.
Jag försökte ligga bekvämt och bara sjunka in, kom ihåg att jag läst någonstans att om man ligger still i 15 minuter så somnar man. Det var mitt mål, problemet var att dessa 15 minuter motsvarade flera timmar i min nuvarande existens. Tankarna sprang fritt omkring oändligheten och min hjärna försökte fortfarande få fram ett uttryck som kunde hjälpa mig att få ett grepp om universums uppbyggnad.
Till slut så fann jag det, inte svaret, men total tystnad.
Misstänker att det var tillståndet precis innan man somnar, i nyktert tillstånd hinner man inte märka det, men eftersom tiden inte längre fanns så kunde jag fånga ögonblicket. Jag kände hur jag svävade, inga ljud, inga syner. Bara en fredlig, underbar känsla av att flyta omkring i ingenting.
Jag somnade och vaknade 10 timmar efter intag av svampen, dvs 9:00 på morgonen.
Jag var trött, och utmattad efter trippen som kört min hjärna på full fart och fick mig att svettas som en gris.
Under dagen har jag nu försökt gå igenom trippen och analysera vad jag har upplevt.
Notera: Min lilla berättelse ovan gör inte trippen rättvis, det är omöjligt att uttrycka alla de intryck, känslor och detaljer inblandade i min upplevelse. Det kanske inte verkar som en riktig tankeloop, men det saknas en hel del för att kunna beskriva tankegångarna mer, skulle kunna skriva en hel bok om upplevelsen
Tack för mig
