Hej!
Jag har under större delen av mitt liv undvikit att färdas via flyg just för min stora rädsla, eller rättare sagt fobi för flygplan och allt som förknippas med dem.
Tänkte försöka beskriva mina känslor som tagit över mig inför en flygresa så att ni andra som faktiskt är livrädda kan känna igen er och kanske känna ett hopp.
När jag var liten fick jag alltid en obehaglig känsla i magen när jag såg ett flygplan eller när det talades om ett. Något som jag idag vet var ren och skär ångest.
Jag hann fylla 20 utan att någonsin ha satt sin fot i ett flygplan, jag hann fylla 23. Till slut sa min dåvarande sambo att hon inte stod ut längre. Alltså med att inte resa någonstans. Vi satte oss ner och pratade om den här veckan i Tunisen som det skulle komma att bli några månader senare. Det kändes som att jag satt i en rättssal, jag svettades och hade ångest men lovade att ge det ett försök. I samma sekund som vi bokade resan fick jag en sådan total ångest att jag knappt kan beskriva den, "hjälp, vad har jag gjort?" det kändes som att jag skrivit på min egen avrättning.
Dagen kom och vi flög med Apollo / Novair från Landvetter till Monastir. Det var den värsta dagen i mitt liv, jag satt helt apatisk på flyget och svarade inte ens på tilltal, försökte koncentrera mig på att inte dö. Jag drack eller åt ingenting under den korta resan heller. Hela veckan var totalt meningslös då jag oroade mig för flyget hem mer än njöt av parasolldrinken i solen.
Vi flög hem och jag svor på att det var den absolut sista resan. Det tog slut ganska snart efteråt, men vi hade ändå spenderat nästan 5 år tillsammans. Direkt började hon resa som aldrig förr, kanske tog igen för allt hon missat under 5 år med mig, vad vet jag? Jag vet att det sög!
När jag fyllde 25, alltså 2 år senare så bestämde sig mina vänner för att flyga till Thailand. Jag hade hållit min rädsla inom mig så det var inget konstigt att de frågade mig om jag ville följa med. Av någon anledning bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen, ta det som en man så att säga. Jag följde med utan att ens nämna om min rädsla. Jag lyckades hålla den inom mig men mådde något så fruktansvärt dåligt och trodde på allvar att vi skulle dö jag vet inte hur många gånger. Väl i Thailand drack jag i 21 dagar för att dämpa ångesten innan hemresan. Det var ingen smidig rutt för vi flög GBG->London->Bombay->Bangkok och samma väg hem.
Jag stod på ruta 0 igen och visste inte hur fan jag skulle göra för att kunna njuta av resandet precis som alla andra. Tiden går och jag träffar en ny tjej. Vi blir sambos och snart kommer snacket om att resa igen.
Min sambo har rest i hela sitt liv och spenderat många år utomlands, jag kan ju inte ta detta ifrån henne. Jag började läsa om flygrädsla, ta till mig tips från alla håll, började prata öppet om den med alla möjliga människor. Åkte till flygplatsen och bara satt där och såg på alla människor som var på väg någonstans. Jag fick rysningar av ord som "domestic" och "international" eller "passport" och "jet". Jag drog liknelser till allt, när jag satte på mig bilbältet pustade jag ut över att det bara var ett bilbälte och inte det man spänner på sig på flyget.
Iallafall så inser jag att jag måste fortsätta att resa och fortsätta att flyga och utsätta mig för eländet, jag måste fortsätta att läsa om flygtrafik och jag måste fortsätta att prata om min rädsla. Har både en pilot och en flygvärdinna i bekantskapskretsen som har hjälpt mig mycket med just detta.
Laddade ner program till ipaden som visar ständigt pågående flygtrafik, försökte att på riktigt greppa siffror och statistik, försökte ta till mig information som man normalt avfärdar för att det blir så magnifikt.
Dagen kommer igen där jag sitter med min sambo och pratar om en eventuell resa. Nu skulle det bära eller brista. Snart 30 års skräck har blivit för mycket. Vi bokade 16 flygbiljetter den kvällen. Alltså 8 var som skulle ta oss rutten Göteborg -> Bryssel -> Delhi -> Bombay -> Trivandrum -> Chennai -> Bombay -> Bryssel -> Göteborg. Varav flygningen Delhi till Bombay gick med Indiskt lågpris.
Ni kan förstå hur jag mådde hela hösten innan vi åkte iväg. Gång på gång känner jag att det blir fan inte lättare. Jag testar att droga ner mig kopiöst med narkotikaklassad medicin som jag köper på plats i Indien. Hjälpte väl för just den resan eftersom jag knappt minns någonting, men jag var säkert livrädd ändå om jag känner mig själv rätt. Iallafall så landar vi hemma i Göteborg igen 2 månader senare. Jag kände mig psykiskt utmattad efter allt flygande och all oro. Men jämför jag den första och den sista flygningen så var det faktiskt skillnad när jag såg tillbaka på det.
Jag konstaterade att det hjälpte att utsätta sig så mycket som möjligt. Därför bokade jag direkt en till resa när jag kommit hem. En kortare weekend men den innebar ändå 2 flygningar med lågprisbolag. Det kändes för första gången helt okej att flyga. Jag hade "bara" haft ångest en vecka innan flygning och jag kunde knäppa loss mig från stolen och gå på toa för första gången.
Detta gav mig sjukt mycket självförtroende och jag bokade ytterligare 2 flygningar. Nu var jag lätt stressad dagarna innan men det var helt okej i jämförelse. Flyget ner går galant. Jag dricker öl i mittgången och värdinnorna är irriterade på mig
På vägen hem satt jag och höll min tjejs hand då hon var rädd av turbulensen. Jag tittade ut på vingen och sa att denna kan pendla 4m upp och ner utan att ta skada, med ytterligare en felmarginal på den dubbla längden och vi har hade säkert 7.5m till godo, dessutom har inget plan någonsin störtat till följd av enbart turbulens. Sen insåg jag hur jävla lugn och tillfreds jag kände mig. Från att gråta sig till sömns natten innan alla flygningar, till att trösta någon annan som är rädd med några lugnande ord.
Jag skriver som en kratta, jag vet det! Men nu har jag konstaterat att hur rädd man än är, så går det att vänja sig utan piller, alkohol eller dyra behandlingar.
---
Syftet med inlägget var väl kanske att upplysa eftersom jag vet hur jobbigt det kan vara, men också är jag såklart intresserad av att prata med andra som övervunnit sin rädsla.
Hur gjorde du?
Undrar du något?
Jag har under större delen av mitt liv undvikit att färdas via flyg just för min stora rädsla, eller rättare sagt fobi för flygplan och allt som förknippas med dem.
Tänkte försöka beskriva mina känslor som tagit över mig inför en flygresa så att ni andra som faktiskt är livrädda kan känna igen er och kanske känna ett hopp.
När jag var liten fick jag alltid en obehaglig känsla i magen när jag såg ett flygplan eller när det talades om ett. Något som jag idag vet var ren och skär ångest.
Jag hann fylla 20 utan att någonsin ha satt sin fot i ett flygplan, jag hann fylla 23. Till slut sa min dåvarande sambo att hon inte stod ut längre. Alltså med att inte resa någonstans. Vi satte oss ner och pratade om den här veckan i Tunisen som det skulle komma att bli några månader senare. Det kändes som att jag satt i en rättssal, jag svettades och hade ångest men lovade att ge det ett försök. I samma sekund som vi bokade resan fick jag en sådan total ångest att jag knappt kan beskriva den, "hjälp, vad har jag gjort?" det kändes som att jag skrivit på min egen avrättning.
Dagen kom och vi flög med Apollo / Novair från Landvetter till Monastir. Det var den värsta dagen i mitt liv, jag satt helt apatisk på flyget och svarade inte ens på tilltal, försökte koncentrera mig på att inte dö. Jag drack eller åt ingenting under den korta resan heller. Hela veckan var totalt meningslös då jag oroade mig för flyget hem mer än njöt av parasolldrinken i solen.
Vi flög hem och jag svor på att det var den absolut sista resan. Det tog slut ganska snart efteråt, men vi hade ändå spenderat nästan 5 år tillsammans. Direkt började hon resa som aldrig förr, kanske tog igen för allt hon missat under 5 år med mig, vad vet jag? Jag vet att det sög!
När jag fyllde 25, alltså 2 år senare så bestämde sig mina vänner för att flyga till Thailand. Jag hade hållit min rädsla inom mig så det var inget konstigt att de frågade mig om jag ville följa med. Av någon anledning bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen, ta det som en man så att säga. Jag följde med utan att ens nämna om min rädsla. Jag lyckades hålla den inom mig men mådde något så fruktansvärt dåligt och trodde på allvar att vi skulle dö jag vet inte hur många gånger. Väl i Thailand drack jag i 21 dagar för att dämpa ångesten innan hemresan. Det var ingen smidig rutt för vi flög GBG->London->Bombay->Bangkok och samma väg hem.
Jag stod på ruta 0 igen och visste inte hur fan jag skulle göra för att kunna njuta av resandet precis som alla andra. Tiden går och jag träffar en ny tjej. Vi blir sambos och snart kommer snacket om att resa igen.
Min sambo har rest i hela sitt liv och spenderat många år utomlands, jag kan ju inte ta detta ifrån henne. Jag började läsa om flygrädsla, ta till mig tips från alla håll, började prata öppet om den med alla möjliga människor. Åkte till flygplatsen och bara satt där och såg på alla människor som var på väg någonstans. Jag fick rysningar av ord som "domestic" och "international" eller "passport" och "jet". Jag drog liknelser till allt, när jag satte på mig bilbältet pustade jag ut över att det bara var ett bilbälte och inte det man spänner på sig på flyget.
Iallafall så inser jag att jag måste fortsätta att resa och fortsätta att flyga och utsätta mig för eländet, jag måste fortsätta att läsa om flygtrafik och jag måste fortsätta att prata om min rädsla. Har både en pilot och en flygvärdinna i bekantskapskretsen som har hjälpt mig mycket med just detta.
Laddade ner program till ipaden som visar ständigt pågående flygtrafik, försökte att på riktigt greppa siffror och statistik, försökte ta till mig information som man normalt avfärdar för att det blir så magnifikt.
Dagen kommer igen där jag sitter med min sambo och pratar om en eventuell resa. Nu skulle det bära eller brista. Snart 30 års skräck har blivit för mycket. Vi bokade 16 flygbiljetter den kvällen. Alltså 8 var som skulle ta oss rutten Göteborg -> Bryssel -> Delhi -> Bombay -> Trivandrum -> Chennai -> Bombay -> Bryssel -> Göteborg. Varav flygningen Delhi till Bombay gick med Indiskt lågpris.
Ni kan förstå hur jag mådde hela hösten innan vi åkte iväg. Gång på gång känner jag att det blir fan inte lättare. Jag testar att droga ner mig kopiöst med narkotikaklassad medicin som jag köper på plats i Indien. Hjälpte väl för just den resan eftersom jag knappt minns någonting, men jag var säkert livrädd ändå om jag känner mig själv rätt. Iallafall så landar vi hemma i Göteborg igen 2 månader senare. Jag kände mig psykiskt utmattad efter allt flygande och all oro. Men jämför jag den första och den sista flygningen så var det faktiskt skillnad när jag såg tillbaka på det.
Jag konstaterade att det hjälpte att utsätta sig så mycket som möjligt. Därför bokade jag direkt en till resa när jag kommit hem. En kortare weekend men den innebar ändå 2 flygningar med lågprisbolag. Det kändes för första gången helt okej att flyga. Jag hade "bara" haft ångest en vecka innan flygning och jag kunde knäppa loss mig från stolen och gå på toa för första gången.
Detta gav mig sjukt mycket självförtroende och jag bokade ytterligare 2 flygningar. Nu var jag lätt stressad dagarna innan men det var helt okej i jämförelse. Flyget ner går galant. Jag dricker öl i mittgången och värdinnorna är irriterade på mig
På vägen hem satt jag och höll min tjejs hand då hon var rädd av turbulensen. Jag tittade ut på vingen och sa att denna kan pendla 4m upp och ner utan att ta skada, med ytterligare en felmarginal på den dubbla längden och vi har hade säkert 7.5m till godo, dessutom har inget plan någonsin störtat till följd av enbart turbulens. Sen insåg jag hur jävla lugn och tillfreds jag kände mig. Från att gråta sig till sömns natten innan alla flygningar, till att trösta någon annan som är rädd med några lugnande ord.
Jag skriver som en kratta, jag vet det! Men nu har jag konstaterat att hur rädd man än är, så går det att vänja sig utan piller, alkohol eller dyra behandlingar.
---
Syftet med inlägget var väl kanske att upplysa eftersom jag vet hur jobbigt det kan vara, men också är jag såklart intresserad av att prata med andra som övervunnit sin rädsla.
Hur gjorde du?
Undrar du något?
