Tack SmurfSmurf!
Jag är väldigt tacksam för alla seriösa tips jag fått!
Det glädjer mej!
En av anledningarna till att jag har möjlighet att ta mej tiden är pga att jag är sjukskriven på heltid.
Hade jag jobbat 100% och haft barn så hade jag säkert inte orkat.
Och det är nog så det är för många - att man vill men har så mycket eget att ta hand om.
Ändå önskar jag att jag orkade mer än jag gör (jag är ju trots allt sjuk), för när jag väl engagerar mej så vill jag göra det till 1000 procent!
Just nu är det här min "mission" och jag känner att jag gör nytta, och glömmer lite av mina egna problem för stunden - så det ger mej också något.
Ja, mamma höll på att gå under helt en period när det var som värst.
Då jagade pappa "inkräktare" och pratade högt och aggressivt hela nätterna så ingen av dom kunde sova.
Han är också väldigt misstänksam mot mamma och därför får hon bara skit för allt hon gör för honom.
Under hela tiden har jag varit hennes enda samtalskontakt (och är fortf), så jag blev psykolog samtidigt som jag var beredd på att antingen ringa till akuten eller själv åka dit akut (oftast kväll/natt på nätterna).
Jag har sett till att vi fått anhörigstöd, fastän mamma har varit lite motvillig eftersom hon har svårt att prata med "okända" om känsliga saker.
Hon har vänner där som hon träffade varje vecka innan helvetet brakade lös i höstas, och hon har inte orkat träffa dom på flera månader - och vågar inte riktigt lämna pappa ensam.
Jag har varit med på demensutredning (som avverkades lite väl snabbt) och väntar på skallröntgen för att avgöra vilken typ av demens han har.
Jag har också varit med på andra sjukhusbesök - han har flera andra sjukdomar/problem också.
Jag vill gärna vara med när jag orkar, för att ha lite kontroll och även förklara sånt mina föräldrar inte förstår.
På måndag ska han äntligen (det krävdes att jag ringde och frågade varför dom inte ringt) göra ett besök på dagverksamhet som han fått beviljat att gå på.
Sen är det nog tveksamt om han vill gå där eftersom han är så osocial och misstänksam...
Vi har också fått info om växelboende (2 veckor på äldreboende och 2 veckor hemma), men helst vill mamma att det ska funka hemma så att hon inte blir ensam...
Tyvärr är det lite så att hon inte vill släppa taget och inse att det inte funkar som vanligt, så jag får hela tiden försöka motivera henne.
Jag har själv en kontaktperson hos anhörigstöd, men tyvärr har mammas kontaktperson varit sjuk så hon har inte fått träffa henne än.
Det finns också träffar för oss anhöriga, samtidigt som pappa kan vara på ett ställe med andra dementa under tiden vi är på träff.
Än så länge har vi inte haft tid eller ork att gå på en träff (även där måste jag va med för mamma skulle inte gå själv).
Det finns också möjlighet att boka en person som avlastar (vet ej om dom kommer hem då) så att mamma kan åka iväg och göra saker själv, så det har vi tänkt utnyttja.
Det är så att dom bor i en liten ort och där finns inte mycket, utan då får jag hämta henne (hon törs inte åka buss själv) och så går vi nånstans här i stan där det mesta finns.
Så jag har tagit reda på alla alternativ som finns i kommunen (och det finns mer än jag trodde där) och så har vi mycket kontakt med familjeläkare.
Men det är mycket som är komplicerat.
Dels bådas motvilja till att träffa nya okända, och att mamma helst vill att han kan bo hemma om han får mer sysselsättning och kan sova bättre - det är fortf ett problem och han kan få för sej att gå ut om inte mamma hör det.
Just det med hjälpmedel måste jag undersöka mer så länken tackar jag för!
/Långt inlägg blev det, men jag behöver få ur mej lite tankar